Vänner,
Tre månader är en lång tid i politiken men tiden med Isak som föräldraledig pappa har gått blixtsnabbt. Med en snart åtta månaders ung man i högform har det ständigt varit fullt upp. Föräldraledigheten har gett mig nya erfarenheter, nya insikter och inte minst en unik chans att umgås med min son på heltid som jag aldrig skulle ha velat vara utan. Nu känns det trevligt att vara tillbaka i tjänst igen. Många viktiga utmaningar ligger framför oss.
Först, ett riktigt stort och innerligt tack till Inger som har vikarierat för mig på Jönköpingsbänken under min bortovaro! Det är en svår uppgift att hoppa in under bara några månader – sätta sig in i helt nya ärenden och frågor dessutom i kombination med de nya praktiska rutiner och vanor som riksdagsjobbet innebär. Inger kom också in vid en tidpunkt med extremt hög arbetsbelastning i det utskott, konstitutionsutskottet, som hon placerades i. Men jag tycker att Inger har klarat den tuffa uppgiften med den äran. Jag vet att hon har varit en uppskattad kollega i riksdagsgruppen under sitt vikariat och hon har representerat folkpartiväljarna i Jönköpings län på ett utmärkt sätt.
Jag planerar att göra en rivstart när jag nu är tillbaka. Redan på fredag representerar jag folkpartiet vid EU-nämndens sammanträde, på lördag äger en av partiets utbildningskonferenser för toppkandidater rum i Nässjö och på måndag besöker jag, tillsammans med vår ombudsman Malena Östergren, Gnosjö för studiebesök och årsmöte. Under de närmaste dagarna avser jag också att ta en rad politiska initiativ, särskilt sådana som rör förhållandena i vårt län. Följ gärna vilka utspel, frågor och interpellationer med mera som jag väcker på min hemsida,
www.folkpartiet.se/krantz.
Den allt annat överskuggande uppgiften för mitt vidkommande under den närmaste tiden lär emellertid bli att som ledamot av konstitutionsutskottet medverka till att granskningen av regeringens hantering av flodvågskatastrofen i Asien slutförs. Sedan katastrofkommissionen lämnade sitt betänkande i början av december förra året har konstitutionsutskottets granskning kommit in i ett mer publikt skede. Offentliga utfrågningar har hållits med ledande befattningshavare i regeringskansliet, såväl politiker som tjänstemän. Nu återstår för utskottet att göra den slutgiltiga analysen och dra slutsatser om statsrådens ansvar. Det är viktigt att poängtera att det är just vilket ansvar statsråden, såsom Göran Persson, Laila Freivalds och Ylva Johansson, har som utskottet ska dra slutsatser om och utkräva ansvar för – inte brister och tillkortakommanden hos tjänstemän på hög eller låg nivå i exempelvis utrikesdepartementet eller statsrådsberedningen. Vad tjänstemän har gjort eller inte gjort, vilka telefonsamtal de har ringt eller inte ringt, var de har befunnit sig eller inte befunnit sig – för att nämna några exempel – är endast intressant för utskottets del såtillvida att uppgifterna påverkar bedömningen av statsrådens ansvar.
Vilka slutsatser som utskottet kommer att dra är det naturligtvis ännu för tidigt att uttala sig om. Att det kommer att riktas kritik mot ett eller flera statsråd torde emellertid inte vara någon djärv gissning; också inom det nuvarande regeringspartiet finns det, såvitt jag kan bedöma, en insikt om att ledande befattningshavare, också ministrar, begick misstag i flodvågskatastrofens efterbörd som det finns skäl att klandra. Hur långt det är möjligt att utveckla och precisera den kritiken återstår att se. I alla händelser kan ni lita på att jag och övriga folkpartister inte kommer att lägga några fingrar emellan för att se till att de statsråd som så förtjänar får rättmätig kritik. Det har, har jag förstått, varit hårda och tuffa tag i utskottet under min frånvaro. Det har det varit också under behandlingen av andra viktiga och känsliga granskningsärenden som jag har deltagit i tidigare under mandatperioden. Men inte minst respekten för dem som drabbades av katastrofen och omsorgen om människors tilltro till den svenska statsförvaltningen fordrar att utskottet förmår utkräva ansvar av dem som har haft ansvaret.
Under de närmaste veckorna kommer det också att utkristallisera sig hur folkpartiet och övriga partier kommer att agera i fråga om eventuellt misstroendevotum mot ett eller flera statsråd, i praktiken mot statsminister Göran Persson och/eller utrikesminister Laila Freivalds. Frågan var, som ni minns, aktuell redan i samband med att katastrofkommissionen avlämnade sin rapport men den borgerliga alliansen beslöt då att avvakta med definitivt ställningstagande tills dess att konstitutionsutskottet var klar med sin granskning. Vad utskottet kommer fram till kommer självfallet att vara viktigt men andra överväganden kan också spela in. I vår nuvarande, gällande, grundlag finns det ingen direkt koppling mellan konstitutionsutskottets granskning och frågan om misstroendevotum. Det är till exempel möjligt att väcka misstroendevotum mot en minister utan föregående ”prickning” av konstitutionsutskottet. Jag misstänker att jag kommer att få anledning att återkomma till er i denna fråga…
De senaste dagarna har svensk inrikespolitik skakats av avslöjandet att en hög funktionär på socialdemokraternas partikansli på Sveavägen i Stockholm under en längre tid har bedrivit en mailkampanj, som har bestått av falska och insinuanta påståenden vilka har skickats bland annat till politiska journalister, mot moderatledaren Fredrik Reinfeldt. Det som har inträffat är mycket allvarligt och exempel på något som vi inte tidigare, åtminstone inte under senare tid, har sett motstycke till i svensk politik. Det kan inte jämföras med mer eller mindre omdömesgilla försök till politisk satir, ”negative campaigning” eller tuffa persongranskningar. Allt det senare ingår i det politiska spelet även om det också inom detta fält finns företeelser och metoder som det finns skäl att kritisera och ta avstånd ifrån, exempelvis från etisk synpunkt. Den socialdemokratiske topptjänstemannens beteende kan vara olagligt; en polisutredning ska nu gå till botten med det.
Är det som har inträffat ett tecken på ett djupare liggande fenomen? Ja, det menar jag. Det långa socialdemokratiska maktinnehavet har lett till att för många socialdemokrater har stat och parti växt samman. Staten är socialdemokratin; socialdemokratin är staten. I den föreställningsvärlden är allt annat än ett socialdemokratiskt maktinnehav otänkbart. Nuvarande partisekreteraren Marita Ulvskog lär efter valet 1976, då de borgerliga partierna efter 44 års oavbrutet socialdemokratiskt styre tog över makten, ha uttryckt att den händelsen kändes som en ”statskupp”. Det uttalandet sätter den socialdemokratiske tjänstemannens agerande i ett vidare perspektiv. Det finns ett tydligt mönster av socialdemokratisk maktarrogans och maktanspråk, som ibland – som detta fall har visat – tar sig riktigt smutsiga uttryck. Den socialdemokratiska enpartistatens avarter har fått ytterligare en tydlig illustration.
I sammanhanget kan jag inte låta bli att påminna om det inslag som SVT:s Aktuellt gjorde i april förra året om den arbetsgrupp, med uppgift att kritiskt men sakligt granska det långa socialdemokratiska maktinnehavet, som alliansen hade tillsatt – en arbetsgrupp som bland andra jag ingår i. I inslaget uppgavs att ledande socialdemokrater inofficiellt kallade gruppen för ”smutsgruppen”. Partisekreterare Marita Ulvskog uttalade sig oroat och närmast indignerat över gruppens existens och det hon trodde var gruppens arbetsmetoder. Det är uttalanden som nu, milt uttryckt, framstår som parodiska…
Varma hälsningar
Tobias Krantz