2007-11-09
Vänner,
Det känns oundvikligt att denna gång börja med de "affärer" som under den
senaste tiden har drabbat regeringen i allmänhet och moderaterna i synnerhet.
Upptakten var den numera beryktade krogkvällen där statsminister Fredrik
Reinfeldts högra hand, statssekreteraren Ulrica Schenström, tillsammans med
TV4:s reporter Anders Pihlblad förevigades på bild av Aftonbladets fotograf.
När intensiv medial granskning pågår, och stundom antar formerna av ett "drev",
blandas inte sällan stort med smått, frågor som är relevanta med frågor som
inte är relevanta. Både reportrar på TV4 och tjänstemän i regeringskansliet har
självfallet rätt till sin personliga integritet. De måste också ha rätt till en
egen sfär och kunna gå på exempelvis restaurang utan att bli misstänkliggjorda.
(Under vilka former journalister umgås med makthavare är en annan fråga - en
fråga som bör debatteras etiskt, främst inom journalistkåren).
Däremot är det förstås mycket rimligt, och en självklarhet, att granska hur
ledande makthavare sköter sitt jobb. Frågan i Ulrica Schenströms fall var
huruvida hon hade jour i den nationella krisberedskapen den aktuella kvällen.
Efter det att det hade klarlagts att så var fallet samt att hon knappast hade
varit i stånd att sköta den uppgiften tvingades hon lämna sitt uppdrag. Hon
hade inte längre statsministerns förtroende. Utgången var naturligtvis mycket
trist, både för statsministern men framför allt för Ulrica Schenström själv,
men tyvärr naturlig i den uppkomna situationen.
Efter det att Ulrica Schenström avgått riktades strålkastarljuset mot Fredrik
Reinfeldts andra statssekreterare Nicola Clase, som under en tid tog över också
hennes arbetsuppgifter i statsrådsberedningen. Clase avslöjades med och erkände
att hon hade anlitat svart arbetskraft. Därefter satte mediernas granskning av
huruvida politiker har köpt svarta tjänster igång på riktigt allvar. En lång
rad TV-kanaler, radioprogram och tidningar har frågat och granskat
riksdagsledamöter, statssekreterare, kommunpolitiker med mera. Och ett antal
politiker, från olika partier, har vidgått att de har köpt svarta tjänster,
påfallande många för rätt så många år sedan och för rätt så små summor. (Jag
har inte gjort det, vilket jag har uppgivit för bland andra Expressen som ringt
och förhört sig om saken)
Det är utmärkt att medier granskar politikers handel och vandel. Att vara
politiker innebär att inneha ett förtroendeuppdrag; det är viktigt att syna
huruvida det förtroendet missbrukas eller inte. Jan Björklund har uppmanat dem
som har gjort fel eller begått misstag att så långt det är möjligt i efterhand
göra rätt för sig. Någon annan uppmaning vore självfallet otänkbar. Att
politiker gör sitt yttersta för att utgöra föredömen är också viktigt för den
allmänna samhällsmoralen, konstaterar Delegationen mot felaktiga utbetalningar
som idag presenterar en rapport om att de felaktiga utbetalningarna från
trygghetssystemen uppgår till runt 20 miljarder kronor årligen. Samtidigt måste
det naturligtvis vara möjligt att kunna komma i fråga för politiska
förtroendeuppdrag utan att ha ett helt fläckfritt förflutet. Det måste finnas
rim och reson i hur vi bedömer fel och förseelser som begås.
Det är ännu för tidigt att säga hur förtroendet för regeringen långsiktigt
påverkas av den senaste tidens händelser. Att det i det korta perspektivet blir
ett tapp i förtroendet är knappast förvånande. Vad som är viktigt är hur
regeringen samfällt agerar för att återställa förtroendet. Största möjliga
öppenhet och ödmjukhet kombinerat med förbättrade rutiner som minimerar
riskerna för att det inträffade ska kunna upprepas synes, enligt mitt
förmenande, vara den klokaste vägen, både i sak och från strategisk synpunkt. I
grund och botten är jag dessutom övertygad om att det som är viktigast när
väljarna går till valurnorna 2010 är den förda och förväntade politiken. Där
måste vi alla arbeta för att visa att alliansregeringens politik ger resultat
och att regeringen därför förtjänar förnyat mandat.
Allt är inte skandaler och affärer i politiken även om det stundom kan
förefalla så. Folkpartiet har under de senaste veckorna drivit en kampanj på
temat "det glömda Sverige" med särskild inriktning på äldrefrågor och
psykiatri. Själv har jag haft förmånen att under kampanjen besöka två
äldreboenden i länet, först Skogsborgs äldreboende i Bodafors och sedan
Junegårdens äldreboende i Jönköping. Båda besöken gav mersmak. Jag fick många
nya insikter som jag tar med mig i mitt fortsatta arbete. Vid besöket i
Jönköping kunde vi dessutom glädja oss åt att den nya modell för valfrihet inom
hemtjänsten (Projekt Personlig Service), som tillkom på initiativ av
folkpartiet, synes ha rönt så stor uppskattning både bland personalen och bland
de äldre.
Jag har, sedan jag fick uppdraget att fungera som partiets socialpolitiske
talesman, funderat över en hel del över hur folkpartiet ska kunna skärpa sin
profil inom välfärdspolitiken. I huvudsak ser jag tre stora välfärdspolitiska
utmaningar som ligger framför oss (utan inbördes rangordning). För det första
handlar det om de sociala trygghetssystemen (socialförsäkringarna). Det är
klassiska socialliberala profilfrågor där vi måste fortsätta att hålla fanan
högt. För det andra gäller det sjukvården. Den stora stridsfrågan är för
närvarande valfrihet, konkurrens och huruvida privata utförare ska kunna
konkurrera med offentliga om att tillhandahålla vård.
Min bedömning är att efterfrågan på sjukvård framgent kommer att stiga. Hur
hanterar vi det? Vilka prioriteringar krävs då - ekonomiskt och etiskt? För det
tredje handlar det om att lyfta det glömda Sverige - alla de människor som står
långt borta från den välfärd som de flesta av oss tar del av eller tar för
given, men som egentligen har mest behov av det allmänna stöd och hjälp. Hur
ser det glömda Sverige ut av idag? Vilka insatser måste till för att
handikappade, hemlösa och psykiskt sjuka, exempelvis, ska få ett drägligt och
anständigt liv?
Om folkpartiet på nytt ska kunna bli en spännande kraft att räkna med inom
välfärdspolitiken måste vi våga förnya och ompröva vår politik. Jag tycker att
vi under de senaste åren har varit alldeles för dåliga på det. Det måste det
bli ändring på. Det kommer naturligtvis inte alltid att vara populärt internt
inom partiet; förändringar kan inte sällan upplevas som smärtsamma. Men ett
parti som inte förnyar sig står stilla och marginaliseras. Det får inte hända i
en av vårt partis absoluta paradfrågor. Skickas gärna synpunkter till mig i
detta ärende.
Ber att få önska er alla en riktigt trevlig helg!
Med vänlig hälsning
Tobias Krantz
PS. Titta gärna in på min hemsida, www.folkpartiet.se/krantz. Där kan du följa
mer konkret mina förehavanden i riksdagsarbetet - skriftliga frågor, motioner,
interpellationer, pressmeddelanden, artiklar med mera. DS