Vänner,
Efter stormen Gudrun kom stormen Per. Två år efter den katastrof som skapade stor förödelse och beräknas ha kostat runt 15 miljarder kronor slog vädermakterna till på nytt i början av förra veckan, inte minst i södra Sverige. Exakt hur omfattande skadorna blir den här gången är ännu svårt att bedöma. Men faktum är att många människor också denna gång har blivit utan ström och fast telefon under lång tid, att träd har välts omkull och att också människor har fått sätta livet till.
.jpg) |
Jag tycker att det är dags att Sverige skaffar sig en mer kraftfull beredskap för kriser och katastrofer som kan komma i framtiden. Därför väckte jag i tisdags i förra veckan en skriftlig fråga till försvarsminister Mikael Odenberg (m) där jag föreslog att Sverige ska inrätta en nationell katastroffond. Tanken med en nationell katastroffond är för det första att se till att de kommuner som drabbas särskilt hårt vid en katastrof inte ska lämnas i sticket - det är inte rimligt att enskilda kommuner ska få bära hela den ekonomiska bördan vid exempelvis en naturkatastrof - och för det andra att se till att det finns en rejäl buffert som skapar en trygghet om att det finns resurser att sätta in om/när en katastrof inträffar. Att i krislägen snabbt behöva prioritera om i statsbudgeten är ingen optimal lösning. Då är det bättre att det finns en rejäl fond med pengar avsatta just för detta ändamål.
Våren 2005 fattade riksdagen beslut om att uppmana den dåvarande socialdemokratiska regeringen att överväga att inrätta en nationell katastroffond. Socialdemokraterna var emot förslaget; förslaget drevs igenom av de borgerliga partierna och miljöpartiet. Nu har socialdemokraterna, genom Ulrica Messing, öppnat för att partiet är berett att ändra inställning. Det är signaler som måste tas på allvar. Regeringen bör smida medan järnet är varmt, så snabbt som möjligt utreda frågan och försöka träffa en långsiktig uppgörelse med socialdemokraterna. Om en bred politisk majoritet skulle kunna samlas bakom förslaget skulle det naturligtvis skapa trygghet och stabilitet över tid och eventuella regeringsskiften.
Det nya pensionssystemets framtid har varit föremål för intensiv debatt under en längre tid; jag skrev några rader till er om detta i mitt senaste nyhetsbrev. Förra måndagen träffades de fem partier som står bakom pensionsöverenskommelsen för att om möjligt reda ut frågan om förtidspensionärernas ålderspensioner. Jag representerade folkpartiet vid överläggningarna. Socialdemokraterna har hävdat att den sänkning av förtidspensionärernas ålderspensioner som regeringen genomför utgör ett brott mot pensionsöverenskommelsen. Alldeles oavsett inställning i sakfrågan menar jag efter att ha studerat flera av de dokument (bland annat regeringspropositioner) som kan sägas ligga till grund för pensionsreformen att regeringens position - att åtgärden inte strider mot överenskommelsen - inte är orimlig. Samtidigt finns det utrymme för olika tolkningar; det finns formuleringar som spretar åt olika håll.
Men oavsett hur det står till med frågan om åtgärden utgör ett brott mot pensionsreformen eller inte så finns det ett politiskt problem som ansvarsfulla partier måste hantera. Folkpartiet var, som bekant, i högsta grad drivande bakom det nya pensionssystemet; förra statsrådet Bo Könberg ses både nationellt och internationellt som dess huvudarkitekt. Det nya pensionssystemet är också, till skillnad från det gamla ATP-systemet, långsiktigt finansiellt stabilt. Det skapar trygghet för såväl de enskilda pensionärerna som för samhällsekonomin. Det finns således all anledning att göra det yttersta för att den breda politiska
överenskommelsen ska hålla också framöver. Det kommer med största sannolikhet att kräva att samtliga partier gör eftergifter. Jag är övertygad om att vi kommer att lyckas. nder senare tid har en ny regel från 1 januari 2007 som rör funktionshindrades rätt att uppbära studiemedel orsakat oro. Enligt den nya regeln ska det inte vara möjligt att samtidigt ta emot aktivitetsersättning ("förtidspension") och studiemedel. Det har lett till att ett antal funktionshindrade som exempelvis studerar vid folkhögskolor i vårt län har fått besked om att de inte längre har rätt till studiemedel. Flera socialdemokratiska företrädare var tidigt ute och attackerade den borgerliga regeringen för att ha infört nyordningen. Det är felaktigt.
Det var den dåvarande socialdemokratiska regeringen som under förra våren lade fram förslaget som sedan klubbades enhälligt av riksdagen. Folkpartiet har således, precis som riksdagens övriga partier, ett ansvar för de olyckliga konsekvenser som den nya regeln har visat sig få. Det ansvaret smiter vi inte undan. Och folkpartiet tänker ta det ansvaret genom att försöka hitta en för de berörda positiv lösning; jag vet att det på det folkpartistiskt ledda utbildningsdepartementet jobbas hårt med den frågan. Men initiativet togs av den gamla socialdemokratiska regeringen som då hade hela regeringskansliets utredningsresurser till sitt förfogande. De berörda funktionshindrade har fått en respit. Centrala Studiestödsnämnden, CSN, har fattat beslut om att de som tidigare har beviljats studiemedel ska få behålla dem. Och som sagt, under tiden arbetas det i regeringskansliet på en långsiktigt acceptabel lösning.
Jag lovade i mitt förra nyhetsbrev att berätta något om intrycken från socialförsäkringsutskottets studieresa till Genève nyligen. Socialförsäkringsutskottet ansvarar dels för traditionella socialförsäkringsfrågor, dels för flykting- och migrationsfrågor. Det intensiva programmet blev därför mycket varierande. Under de tre dagar vi befann oss i Genève besökte vi en rad av de internationella organisationer som har sin hemvist där. Flera av dem som jobbar med migrationsfrågor tog upp den dystra utvecklingen när det gäller så kallad trafficking - människohandel. Fortfarande förknippas trafficking i stor utsträckning med människohandel för sexuella ändamål av kvinnor och barn. Men traffickingen håller på att bli mångfacetterad. Under senare tid har det börjat riktas allt större uppmärksamhet också mot att män, såväl unga som äldre, säljs som slavar till exempelvis jordbruksnäringen och byggindustrin i olika delar av världen.
En erfarenhet från de kunniga på området är att trots att trafficking har varit i fokus för den offentliga debatten under en lång rad av år så har dess omfattning inte minskat; trenden går snarare åt det andra hållet. Vid ett av studiebesöken bad jag en av föredragshållarna om en analys av varför det ser ut så; finns det en koppling till den allt restriktivare migrationspolitik som förs i många länder? Svaret var tydligt: ja, det finns ett samband mellan migrationspolitikens utformning och förekomsten av trafficking. Om det endast finns små, eller kanske inga alls, möjligheter att invandra legalt, exempelvis som arbetskraftsinvandrare, riskerar många människor att hamna i klorna på människohandlare. Att enbart ropa på hårdare tag mot dessa skrupelfria exploatörer - även om det säkerligen kan behövas - räcker inte. Något måste också göras åt inriktningen på migrationspolitiken. Också av detta skäl bör Sverige och Europa öppna för ökad arbetskraftsinvandring. Den som ärligt och uppriktigt vill komma till exempelvis vår världsdel för att arbeta och göra rätt för sig bör vi skapa lagliga möjligheter för, inte hänvisa till giriga människosmugglare. Jag får säkerligen anledning att återkomma till denna och närbesläktade frågor.
Jag ber att få önska er alla en trevlig vecka.
Med vänlig hälsning
Tobias Krantz