Vänner,
Riksdagens plenifria period under sommaren har inträtt. I onsdags ägde de sista debatterna och voteringarna rum; talmannen höll sitt avslutningstal. Ett riksdagsår, det första på tolv år med borgerlig riksdagsmajoritet, har gått till ända. En summering kan vara på sin plats.
I allt väsentligt har den nya regeringen klarat sig väl. De två tidiga ministeravhoppen skapade viss turbulens och nu alldeles på slutet har en diskussion förts om statusen på arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins (m) akademiska utbildning. I övrigt har regeringens verksamhet i mycket präglats av stor frenesi och handlingskraft.
Inte minst gäller det utbildningsområdet. Såväl Lars Leijonborg som utbildningsminister som Jan Björklund i egenskap av skolminister har under sina månader i utbildningsdepartementet genomfört en rad reformer. Förslagen och initiativen har stått som spön i backen. Mottagandet i den offentliga debatten har också i de allra flesta fall varit mycket positivt.
Den ekonomiska politiken har lagts om. Huvudfokus är att fler människor ska komma i arbete. En rad åtgärder har redan genomförts eller är på väg att genomföras: nystartsjobb, instegsjobb, sänkta arbetsgivaravgifter, lägre inkomstskatter, skattelättnader för hushållsnära tjänster med mera med mera. Allt fler människor får också jobb: arbetslösheten sjunker, sysselsättningen ökar och utanförskapet minskar.
Den minskande arbetslösheten är inte viktig endast i sig utan också för att den ger större stabilitet i den offentliga ekonomin. Med ökade skatteintäkter ökar kommunernas och landstingens möjligheter att exempelvis genomföra offensiva satsningar inom välfärden. Jag är övertygad om att inte bara den minskande arbetslösheten utan också en rad reformer i välfärden, vilka alla inte heller måste innebära utgiftsökningar, kommer att leda till ett ökat förtroende för regeringen.
Det har stundom sagts att de fyra borgerliga partierna har haft svårt att anpassa sig till att de numera befinner sig i regeringsställning. Det är säkert sant i viss utsträckning. Men än svårare har socialdemokraterna haft att acklimatisera sig i oppositionsrollen. Inte minst före detta statsråd har vid upprepade tillfällen i riksdagsarbetet framstått som frustrerade över att inte längre spela förstafiolen utan bli behandlade som "vanliga" riksdagsledamöter. Men vi ska se till att de får lång tid att träna på sin nya roll.
Socialdemokraternas nya ledare Mona Sahlin har inlett trevande, enligt min bedömning. Visst hon är en skicklig retoriker och kommunikatör. Och, särskilt i jämförelse med sin företrädare, har hon en mjukare och mer ödmjuk framtoning. Hon är en modernare politiker än Göran Persson. Hon blir i det avseende en svårare motståndare att hantera för regeringen än den tidigare statsministern. Men till syvende og sidst är jag ändå övertygad om att det är politikens innehåll det handlar om.
Och i det perspektivet tror jag att Mona Sahlin kommer att få problem. Hon är inte den politiska förnyare som socialdemokratin behöver. Om socialdemokraterna ska framstå som ett trovärdigt alternativ vid valet 2010 räcker det inte bara med att lova återställare och driva att allt ska bli som förut. Det krävs något som ter sig nytt och fräscht i allmänhetens ögon. Under sin första tid som partiledare har de nya politiska initiativen lyst med sin frånvaro. Jag måste säga att jag på denna punkt är förvånad över hennes svaga start. Jag tror att detta, om tendensen fortsätter, snart också kommer att märkas i opinionsmätningarna.
Folkpartiet har ett särskilt ansvar att slå vakt om regeringens sociala profil. När ett arbetspapper från regeringskansliet, som innehöll bland annat idén om att ytterligare en karensdag skulle införas, läckte ut häromveckan var jag därför glad att Lars Leijonborg så tidigt och tydligt uttryckte sin skepsis mot tanken. De kommentarer jag har gett i frågan har löpt i liknande banor. Folkpartiet slår vakt om trygga och stabila socialförsäkringar. Det är en hjärtefråga för oss.
I september har folkpartiet landsmöte i Västerås. Det blir en nystart för folkpartiet. Jan Björklund kommer, om inget oförutsett inträffar, att väljas till ny partiledare. Under en tid före och efter landsmötet kommer en hel del medier att spekulera i och diskutera folkpartiets strategi och politik. Uppmärksamheten kommer att öka; förhoppningsvis kan det leda till en positiv start i väljaropinionen för Jan Björklund.
Hösten och våren har varit spännande och intensiv - och för många också arbetsam. Jag hoppas att ni alla passar på att nu under sommaren njutas ordentligt av semestrar och ledigheter. Det tänker jag också försöka göra även om sommaren också kommer att innehålla en del arbete.
Jag ber att få önska er alla en trevlig midsommar och en riktigt skön och avkopplande sommar i övrigt!
Med vänlig hälsning
Tobias Krantz