Vänner,
Jag hoppas att ni alla har haft en skön och avkopplande sommar. Inom politiken drar det nu ihop sig ordentligt. Just nu pågår centerpartiets stämma i Kalmar, i nästa vecka har folkpartiet landsmöte i Västerås, 18 september öppnar riksdagen och 20 september presenterar regeringen sin budgetproposition.
För folkpartiet blir landsmötet en chans till en nystart. Det är naturligt att ett parti som står i begrepp att byta partiledare under en period kan tappa kraft i den politiska debatten; under tämligen lång tid efter det att Göran Persson hade tillkännagett sin avgång framstod socialdemokratin närmast som paralyserad.
Inte heller folkpartiets "interregnum" har varit problemfritt. Ändå har både Lars Leijonborg och Jan Björklund, så vitt jag kan bedöma, så skickligt som möjligt hanterat situationen med ett parti som både har en avgående och fullt verkande partiledare å ena sidan och en tillträdande partiordförande å den andra. Rollfördelningen har varit tydlig.
Nu är det Jan Björklunds tur att kliva fram och ta över stafettpinnen. Stort intresse knyts självfallet till Jan Björklunds första tal i den nya rollen på lördagsförmiddagen. Vilken politisk kurs kommer han att staka ut? Önskar partiledaren se några positionsförflyttningar i fråga om politik, strategi och ledarskap? Lördagens tal är partiledarens chans att med ett inspirerande och innehållsrikt anförande sätta agendan. Jag är övertygad om att Jan Björklund kommer att gripa det tillfället.
I en artikel i tidningen Nu under sommaren har jag pekat på tre viktiga signaler som jag vill att landsmötet ska sända till allmänheten. För det
första: folkpartiet värnar alliansen, för det andra: folkpartiet utvecklar sin sakpolitiska profil, för det tredje: folkpartiet står för ett brett, modernt ledarskap. (Artikeln kan, för den intresserade, också läsas på min hemsida).
Jag ser fram emot en spännande allmänpolitisk debatt under landsmötet om folkpartiets framtida vägval.
Valet av ny partiledare kommer naturligen att stå i fokus under landsmötet, inte minst i den mediala rapporteringen. Men landsmötet kommer också att ta upp flera viktiga politiska frågor. Det som är speciellt med detta landsmöte är att det hålls av ett parti som befinner sig i regeringsställning. De beslut som landsmötet fattar kan få direkt genomslag i den politik som alliansregeringen bedriver. Det inspirerar men manar också särskilt ansvarstagande.
Partistyrelsen lägger fram tre programförslag till landsmötet - om psykiatri, kultur och jämställdhet. Om dessa blir det rimligen en hel del debatt.
Därutöver förutser jag intensiv debatt om bland annat föräldraförsäkringen, integritetsfrågor och arbetsrätten - frågor som brukar ventileras under folkpartiets landsmöten. En "ny" fråga som kommer att väcka debatt blir, förutspår jag, biståndspolitiken; Carl B Hamilton har författat en kritisk motion i ämnet.
Det är viktigt att ombuden på landsmötet har god förankring hos de medlemmar som har utsett dem. Därför har det runt om i landet under senare tid arrangerats minilandsmöten där medlemmar har kunnat ge synpunkter för ombuden att ta med sig inför debatterna och besluten på landsmötet. I morgon, lördag, anordnar vårt länsförbund sitt minilandsmöte i Vrigstad. Uppslutningen ser ut att bli hygglig.
Budgetpropositionen presenteras, som nämnts, 20 september. Det ekonomiskpolitiska läget ter sig paradoxalt. Den svenska ekonomin går som tåget. Tillväxten är hög, allt fler kommer i jobb och statens finanser är mycket goda. Ändå är det viktigt att vara försiktig med att spendera de pengar som nu flyter in i statskassan. Den bedömning som många ekonomer gör är att både utgiftsökningar och inkomstminskningar till betydande del måste vara finansierade inom ramen för budget. En sänkt skatt eller en ökad satsning måste i hög grad motsvaras av en besparing eller skattehöjning någon annanstans.
Annars är risken att efterfrågan i ekonomin späs på ytterligare. Det i sin tur skulle kunna leda till att riksbanken, i syfte att hålla inflationen i schack, tvingas höja räntan. Det skulle medföra en åtstramning "bakvägen", genom att det blir dyrare att göra investeringar och att människor exempelvis får högre kostnader för sina boendelån. Långsiktigt finns det också en risk för att inflationen skulle kunna permanentas på en högre nivå utan att arbetslösheten för den skull blir lägre. Det är en situation som måste undvikas. Ingen vill tillbaka till den inflationsekonomi som präglade Sverige inte minst under 1980-talet. Jag kommer att få anledning att återkomma till höstbudgeten i senare nyhetsbrev.
I detta nyhetsbrev vill jag också påminna om att när riksdagen öppnar 18 september inleds också den allmänna motionstiden i riksdagen. Jag tar mycket gärna emot tips och idéer på motioner att väcka. Motionstiden avslutas fredagen den 5 oktober.
Ber att få önska er alla en trevlig helg!
Med vänlig hälsning
Tobias Krantz