Vänner,

Onsdag nästa vecka är det "terminsavslutning" i riksdagen. I förrgår arrangerades riksdagsårets avslutande partiledardebatt. Mitt intryck är att alliansens företrädare var mycket samspelta och att vår partiledare Jan Björklund gjorde en mycket bra insats. Hans replikskifte med Lars Ohly om synen på demokrati i Venezuela kontra Sverige var briljant och värmde många liberala hjärtan, det passionerade engagemanget för den nya kunskapspolitiken övertygade och ifrågasättandet av vänsterkartellen och dess bristande samverkan gav inte minst socialdemokraternas Mona Sahlin stort huvudbry.

 

Opinionsmätningarna duggar tätt; många av dem visar att oppositionen leder över regeringen. Men två år är en evighet i politiken. Det är inte ovanligt vare sig i Sverige eller i andra demokratier att regeringen har relativt svaga opinionssiffror i mitten av mandatperioden. Tidigare socialdemokratiska regeringar har haft mycket lågt stöd i halvtid och sedan ännu stått som segrare i valet. Och det förtjänar att upprepas; den enda opinionsmätning som räknas är den som äger rum på valdagen!

 

Det finns också flera skäl till att det ska kunna vända för alliansen. För det första är många av de beslut som upplevts som tuffa nu avklarade; det gäller reformen av a-kassan men också den förändring av sjukförsäkringen som riksdagen nyligen beslutade om. Dessa reformer har skapat ett utrymme i statens budget för angelägna satsningar på välfärden; på förskolan, äldreomsorgen, sjukvården och rättsväsendet, för att bara ta några exempel. Det talar för alliansen.

 

För det andra har oppositionen hittills i mångt och mycket sluppit en mer närgången granskning av hur det egna alternativet ser ut och vilken politik den vill föra. Ju närmare valet vi kommer, desto mer kommer de två (?) regeringsalternativen att jämföras med varandra. Socialdemokraternas, miljöpartiets och vänsterpartiets turer kring en eventuell framtida regering inger knappast förtroende.

Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog har öppnat för en bred socialistisk regering men responsen från exempelvis vänsterpartiet har inte varit direkt översvallande.

 

Därtill kommer en avsevärd osäkerhet om vilken politik som de tre partierna skulle föra vid ett maktskifte. Ska a-kassan återställas till hur den såg ut före 2006 - signalerna från socialdemokraterna är på denna punkt mycket motstridande? Vad händer med sjukförsäkringen - ska den återställas till tiden före senaste valet; vad händer då med regeringens rehabiliteringsgaranti? Och vad sker inom skolpolitiken - kommer de tre partierna att kunna enas om en gemensam syn på exempelvis betygen? Frågetecknen är många.

 

För det tredje inger inte oppositionsledaren Mona Sahlins agerande förtroende. Vi ska inte underskatta de personliga egenskapernas betydelse inom politiken. I en tid där allt fler valforskare säger att allt fler partier samlas i mitten och att de politiska skillnaderna minskar, åtminstone i många människors ögon, blir karaktär och personlighet viktigare. Mona Sahlins agerande inför statsminister Fredrik Reinfeldts resa till Kina blev till exempel ett totalt misslyckande. I flera opinionsmätningar ligger hon också efter statsministern när det gäller förtroende. Det är inte omöjligt att Mona Sahlin kan bli ett sänke för socialdemokraterna i valrörelsen 2010. Och när kritiken mot borgerliga reformer har klingat av - vilket politiskt ledarskap ska hon då erbjuda väljarna?

 

Inte minst på slutet har riksdagen fattat en rad viktiga beslut vilka har föregåtts av engagerade debatter. I förra veckan fattade riksdagen beslut om regeringens förslag till att inrätta en rehabiliteringskedja i den svenska sjukförsäkringen. Bakgrunden är att antalet långtidssjukskrivna och förtidspensionärer har ökat under en lång följd av år. Under de senaste 30 åren har andelen svenskar som tvingas leva på någon form av social ersättning fördubblats. Andelen förtidspensionärer har tredubblats. Det är i längden inte en hållbar utveckling, vare sig samhällsekonomiskt eller mänskligt.

 

Sverige har inte råd att ställa stora delar av befolkningen utanför arbetsmarknaden dömda till ett liv i, i många fall, evigt utanförskap. Och vilka värderingar präglas ett samhälle av som sorterar ut stora grupper människor och klassar dem som obehövda eller mindre värda? Är det ett samhälle som vi vill leva i? Regeringens förslag innebar att en rehabiliteringskedja med fasta tidpunkter för avstämning och uppföljning av ett sjukdomsfall införs. Av tillgänglig statistik och forskning framgår att det är oerhört viktigt att åtgärder för att få en sjukskriven tillbaka i arbete sätts in så tidigt som möjligt; efter tre månader faller möjligheten för en person att komma tillbaka i jobb dramatiskt.

 

Den nya rehabiliteringskedjan ersätter Försäkringskassans tidigare sjustegsmodell, där den enskildes arbetsförmåga skulle prövas fortlöpande men utan att det fanns några preciserade tidsgränser. I praktiken var modellen ett stort misslyckande. En stor del av den tilltänkta uppföljningen genomfördes aldrig; många sjukskrivna kom aldrig längre än till något av de första stegen. Sjukskrivningen förlängdes bara passivt utan att rehabilitering sattes in. De sjukskrivna lämnades i sticket; ingen verkade bry sig.

 

De nya reglerna gör upp med den gamla socialdemokratiska vänta-och-se-mentaliteten. Istället för en utsorteringskedja får vi nu en rehabiliteringskedja. Under de tre första månaderna ska den sjukskrivnes arbetsförmåga prövas mot de tidigare arbetsuppgifterna, under de tre närmast följande månaderna (fram till månad sex) sker prövning mot andra arbetsuppgifter hos arbetsgivaren och efter sex månader prövas arbetsförmåga gentemot hela arbetsmarknaden.

 

Ersättningen i sjukpenningen blir 80 procent av lönen. Sjukpenning betalas, enligt de nya reglerna, ut under ett år - det är en tidsgräns som de allra flesta västländer också har i sina sjukförsäkringssystem. Men i särskilda fall (vid allvarliga sjukdomar) ska det också efter ett år vara möjligt att erhålla sjukpenning. Grundregeln är emellertid att för den som fortfarande är sjuk efter år så erhålls så kallad förlängd sjukpenning. Förlängd sjukpenning (75 procent av inkomsten) betalas fram till och med två och ett halvt år. Tidigare var huvudprincipen att personer som inte befanns ha arbetsförmåga efter ett år förtidspensionerades (64 procent av inkomsten).

 

Regeringens förslag har kritiserats för att det skulle inskränka arbetsrätten. Inget kunde vara mera felaktigt. Det är precis tvärtom. En ny lag ger den enskilde rätt till tjänstledighet från sitt arbete för att söka ett nytt jobb. Inga förändringar som i övrigt skulle inskränka anställningstryggheten genomförs. Påståendet är gripet ur luften. Också tidsgränsen på ett år har attackerats bland annat från socialdemokraterna. Sanningen är att det förslaget härrör från socialförsäkringsutredaren Anna Hedborg, tidigare socialdemokratiskt statsråd, och tidigare har lanserats i en rapport utgiven av Landsorganisationen, LO.

 

Parallellt med införandet av rehabiliteringskedjan inrättas nu också en rehabiliteringsgaranti på 3,4 miljarder kronor under de kommande åren. Det är den största satsningen i modern tid på rehabilitering och det är tio gånger mer än vad den gamla socialdemokratiska regeringen förmådde avsätta under sin tid vid makten. Regeringen gör också betydande satsningar på att utveckla Företagshälsovården. Satsningarna på rehabilitering och Företagshälsovård genomförs med början redan i år.

 

Sedan tidigare är det också klart att Finsam, den finansiella samordningen, utvecklas. Pengar som tidigare har använts för att betala ut passiv sjukpenning ska nu användas till behandling eller operation i sjukvården - en genialisk idé som socialdemokraterna naturligtvis har bekämpat under alla år. Förtidspensionärer får rätt att prova på arbete under längre tid utan att förlora sin rätt till ersättning. Förtidspensionärer får rätt att arbeta mer utan att förlora sin ersättning. Nya åtgärder kommer att presenteras för att färre unga ska tvingas bli förtidspensionärer.

 

Jag tycker att alliansen klarade riksdagsdebatten väl. Från folkpartiet var Ulf Nilsson, ledamot i socialförsäkringsutskottet, huvudtalare i förra veckans debatt. Också jag och Tina Acketoft, som har sin utskottshemvist i arbetsmarknadsutskottet, höll anföranden. En iakttagelse från debatten var den totala avsaknaden av förslag för att bekämpa utanförskapet från oppositionen. Det enda förslag som framfördes (på denna punkt var de tre oppositionspartierna dessutom inte eniga) var att det borde tillsättas en socialförsäkringsutredning. Det är vi starka anhängare av men som enda förslag för att komma till rätta med de långa sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna kändes det minst sagt tunt. Läs gärna riksdagsprotokollet här>> 

 

I nästa vecka röstar riksdagen om regeringens förslag till ny lag om signalspaning. Enkelt uttryckt handlar den om att anpassa reglerna om signalspaning, som demokratier världen runt har använt i decennier för att skydda frihet och demokrati, till en ny tid med nya kommunikationsvägar. Förslaget har legat vilande under ett år men blir nu på nytt föremål för riksdagens prövning.

 

Inte minst borgerliga riksdagsledamöter utsätts nu "i elfte timmen" för påtryckningar, exempelvis via mail, om att rösta nej till den nya lagstiftningen. Det tänker jag inte göra. Folkpartiets senaste landsmöte avvisade förslag om att partiet skulle säga nej till den nya lagen. Och folkpartiets riksdagsgrupp har diskuterat frågan vid ett upprepat antal tillfällen. Under processens gång har folkpartiet också fått gehör för ett antal ingredienser ämnade att stärka skyddet för den personliga integriteten.

 

Det är inte ovanligt att politiska frågor rymmer målkonflikter; det vet många av er som jobbar inom kommun- och landstingspolitiken. Rätten till personlig integritet och rätten till skydd mot inre och yttre hot är båda centrala liberala värden. Men jag har som riksdagsledamot, särskilt för ett regeringsparti, att också fatta beslut som innebär avvägningar och prioriteringar; vare sig politiken eller livet är alltid enkelt. Och jag vill stå för en politik som håller i alla väder - både när det är vackert och inga orosmoln syns till och när det blåser full storm, om ni förstår mitt försök till metafor.

 

Till sist. Nu nalkas den ljuva sommar. Under den tiden kommer jag både att jobba en hel del - integritetsgruppen ska göra klart sin rapport inför hösten, jag besöker politikerveckan i Almedalen för ett antal seminarier och jag ska dessutom besöka Halland för att lära mig mer om vårdval Halland, för att ta några exempel - men också försöka vara en hel del ledig och ladda batterierna inför hösten. Jag hoppas att ni också passar på att vara lediga och njuta av sommaren.

 

Trevlig sommar!

Med vänlig hälsning