Nyhetsbrev 6

Vänner,

Valet till Europaparlamentet förra söndagen blev en stor framgång för Folkpartiet. Med 13,6 procent kan partiet notera en rejäl framryckning i förhållande till det förra Europavalet. Folkpartiet får tre parlamentariker; Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström. Det är en mycket kompetent liberal trio, både tillsammans och var och en för sig. Ett stort grattis till dem alla tre.

Vad låg bakom den stora framgången? Tillsammans med Cecilia Wigström, riksdagsledamot från Göteborg med Jönköpingsförflutet, och Maria Wallhager, landstingsråd i Stockholm, har jag fått i uppdrag att försöka ge svaret på den frågan. Inom en inte alltför avlägsen framtid hoppas vi kunna leverera en rapport som analyserar valresultatet och pekar ut några rekommendationer för framtiden.

Framgångsrik valstrategi för Folkpartiet
Att våra kandidater spelade en stor roll för valresultatet är svårt att komma ifrån; visst har Marit Paulsens personliga varumärke varit betydelsefullt - ingen tvekan om det. Men det finns också tydliga politiska orsaker till framgången. Folkpartiet profilerade sig som det mest Europapositiva partiet i svensk politik; det var från strategisk synpunkt ett risktagande men belönades av väljarna. I en tid när allt fler svenskar blir allt mer positiva till Europeiska unionen visade det sig vara ett lyckokast.

Eftervalsdebatten har, vid sidan av Folkpartiets framryckning, i mycket präglats av att Piratpartiet lyckades ta sig in i Europaparlamentet och Socialdemokraternas katastrofval. Mot bakgrund av de opinionsundersökningar som redovisades före valet kom Piratpartiets resultat knappast som en överraskning. Piratpartiet har fångat upp det engagemang kring internet och internets frihet som finns inte minst i de yngre generationerna. Där finns det alldeles säkert lärdomar att dra också för Folkpartiet.

Efterspelet till Socialdemokraternas valförlust framstår som bisarrt. Partiledaren Mona Sahlin var tidigt ute och betecknade resultatet som en framgång trots att partiet gjorde ett av sina sämsta allmänna val någonsin. Det skedde dessutom i ett Europa där oppositionspartier överlag gick framåt. Nästan överallt i unionen passade väljarna på att ge sittande regering en näsknäpp men inte i Sverige. Samtliga allianspartier antingen ökade sin representation i parlamentet eller behöll sina platser. Och i väljarkåren blev det borgerlig majoritet.

Det är en inte alltför våga gissning att den närmaste tiden blir mycket tuff för Mona Sahlin och hennes ledarskap. Av en undersökning som TV 4 Nyheterna har gjort framgår att det mullrar en hel del i de egna leden. Ingen har offentligt krävs Mona Sahlins avgång men att hon är skadeskjuten kan knappast bestridas. Hennes framträdande i Almedalen onsdagen den 1 juli blir mycket viktigt. Då måste hon ge sina interna kritiker svar på tal och kunna inspirera de egna.

Lars Leijonborg lämnar regeringen
Igår, torsdag, meddelade Lars Leijonborg att han avgår som högskole- och forskningsminister. Det är ett beslut som jag beklagar men samtidigt har förståelse för. Lars har varit befunnit sig i den politiska hetluften i decennier. Jag unnar honom nu att göra något helt annat.

Jag är övertygad om att Lars eftermäle som framträdande svensk politiker blir mycket gott. Som partiledare förnyade han Folkpartiet och bidrog till att Allians för Sverige bildades. I egenskap av högskole- och forskningsminister har han lyckats driva igenom ett historiskt resurslyft när det gäller svensk forskning. I onsdags, dagen innan han deklarerade att han skulle lämna regeringen, fattade riksdagen beslut om att avskaffa kårobligatoriet.

Jag kommer att sakna Lars i politiken. Som politiker har han haft en otrolig bredd; han har alltid varit mycket påläst och har ofta haft ett starkt grepp också om detaljer. Det senare fick jag uppleva inte minst under min tid som tjänsteman på riksdagskansliet för ett antal år sedan; Lars kunde vara mycket noggrann med enstaka formuleringar i exempelvis artikelutkast - ett uttryck för strävan efter hög kvalitet som i grunden är ytterst hedersam.

Men främst av allt har Lars varit lojal och uthållig. I vått och torrt stod han upp för de liberala idéerna. Efter en motgång bet han ihop och kom igen som en starkare ledare än tidigare. Lars Leijonborgs politiska gärning imponerar - och inspirerar.

I medierna förekommer det nu en rad spekulationer om vem som kommer att efterträda Lars Leijonborg. Bland de kandidater det spekuleras kring har bland annat mitt namn figurerat. Jag är naturligtvis smickrad över att mitt namn har förts fram; jag ser det som att ett antal personer anser att jag hittills har gjort ett bra jobb i politiken.

Men jag vill inte bidra till några spekulationer kring vare sig mitt eget eller andras namn. Det finns åtskilliga personer som skulle vara lämpliga att efterträda Lars Leijonborg. Ytterst ägs frågan av Jan Björklund. Han har deklarerat att en efterträdare på posten som högskole- och forskningsminister kommer att utses runt midsommar.

Jag hoppas att ni alla får en riktigt skön helg!

Med vänlig hälsning

Tobias Krantz