Tal på SUHF:s årliga konferens
Jag vill inleda med att tacka Sveriges universitets- och högskoleförbund för inbjudan. Det är intressant att vi träffas här i Trollhättan. Det har nämligen för mig en stark koppling med det som jag ser som vårt gemensamma uppdrag för oss alla som är här idag- att möta globala utmaningar med en högskola i världsklass.
Trollhättan har under det senaste året kanske mer än någon annan plats i Sverige fått uppleva vad snabba förändringar runt om i världen kan innebära för en stad och för enskilda människor. Globaliseringen bär med sig övervägande goda saker, inte minst för de hundratals miljoner människor i världen som gått från en fattig tillvaro till ett drägligare liv med hjälp av ökad handel och tillväxt. Men globaliseringen innebär även en tuffare gränslös konkurrens och att kriser ger återverkningar i hela världen, långt ifrån där krisen har sitt ursprung. Hela vägen från finansbankens styrelsebord i New York till köksbordet här i Trollhättan.
Vi ska göra allt vad vi kan för att en kris likt den vi nu sett inte åter ska inträffa. Men att en allt mer globaliserad värld kommer vara föränderlig och ständigt kräva anpassning kommer vi aldrig ifrån.
För det är nämligen så att när denna ekonomiska kris vi nu går igenom så småningom börjat lägga sig. När vi förhoppningsvis någon gång, med början i Köpenhamn i december, på allvar tar tag i klimatproblemen, då väntar en ny utmaning.
EU bedömer i en rapport att år 2025 kommer världens befolkning att ha ökat med 20% och uppgå till 8 miljarder invånare. 97% av världens befolkningstillväxt kommer att ske i utvecklingsländerna, främst i Asien och Afrika.
År 2025 kommer nästan två tredjedelar av världens befolkning bo i Asien samtidigt som Europeiska unionen kommer att stå för mindre än 7%. Europa slåss med det faktum att vår åldersstruktur kräver att två personer ska försörja en person– mot som tidigare, fyra arbetsföra personer på en äldre. Utan en betydande inflöde av invandrare skulle den europeiska befolkningen börjar minska från 2012.
År 2025 kommer triaden USA-EU-Japan inte längre att dominera världsproduktionen. Tillväxt-och utvecklingsländer som svarade för 20% av världens rikedomar under 2005 kommer att stå för 34% av det under 2025. Tyngdpunkten av världens produktion kommer att gå mot Asien.
År 2025 kan USA och Europa också ha förlorat sin vetenskapliga och tekniska överlägsenhet till förmån för Asien. Indien och Kina kommer kunna stå för cirka 20% av världens forskning och utveckling, dvs mer än dubbelt deras nuvarande andel. Det är möjligt att Asien kommer vara det huvudsakliga målet för lokaliseringen av företagens forskning och utveckling.
Det är naturligtvis i sin helhet positivt att en så stor del av världen upplever en standardhöjning. Men det innebär även att vi här i Europa och i Sverige måste ställa oss frågor om hur vi ska hantera denna förändrade världsbild. Hur ska vi göra för att ha en högskola och forskning i världsklass i framtiden?
*
Låt mig börja med den europeiska politiken. Sverige har som ordförande i EU en ovanligt stor möjlighet att påverka europeisk högskole- och forskningspolitik. Vi väljer att särskilt lyfta fram tre huvudpunkter under detta halvår.
För det första. Vi kommer att rikta fokus mot det som kallas kunskapstriangeln. Vi måste stärka utbildningen på alla nivåer, öka investeringarna i forskning och hitta vägar för att förstärka våra innovationssystem. Men vi måste också se till att de tre faktorerna kopplas samman och att samarbetet mellan forskning, utbildning och innovationer förstärks. Sverige har på denna punkt mycket kvar att göra. Den svenska forskningsparadoxen – stora satsningar på forskning men relativt få innovationer – måste attackeras.
För det andra. Europeiska unionen måste få en mer modern budget. Det är inte rimligt att 40 procent av unionens ekonomiska resurser avsätts till jordbrukssubventioner. Det leder till dyrare mat för européerna, att fattiga länder utsätts för ojuste konkurrens och att andra angelägna områden trängs undan. En större andel av unionens budget måste i stället avsättas till forskning, vilket är avgörande inte bara för unionens konkurrenskraft utan också för Europas roll som bärare av ett klassiskt bildningsideal.
För det tredje. Vi kommer att ägna stor uppmärksamhet åt den europeiska forskningspolitikens organisation och finansiering. Vi behöver ett nytt partnerskap mellan unionen och medlemsstaterna inom europeisk forskning. Europa kan utvinna större kraft ur de resurser som satsas gemensamt genom ökat samarbete och koordinering mellan medlemsstaterna. Det är emellertid väsentligt att poängtera att forskningspolitiken också i framtiden primärt kommer att vara en nationell angelägenhet. Det är viktigt att vara vaksam mot alla tendenser till ökad centralstyrning och ökad byråkrati på bekostnad av den vetenskapliga autonomin. Europas styrka ligger i mångfalden.
*
På nationellt nivå har vi också mycket viktiga uppgifter framför oss. Jag vill särskilt framhäva vad jag tror är två betydelsefulla nycklar för att ge er möjligheten att skapa en högskola i världsklass - en friare akademi och att sätta kvalitet framför kvantitet.
Jag börjar med den fria akademien.
Det är lätt att fastna vid frågan om den rent praktiska nyttan med olika områden inom högskolan. Vad skapar en utbildning eller ett forskningsområde för ekonomiska värden? Risken är att man som politiker vill styra hur en utbildning ska se ut eller vilka frågor som forskare ska svara på.
Min uppfattning är klar - kunskap har ett värde i sig. Kunskap ger egenmakt och kraft till mänsklig frigörelse. Kunskap flyttar fram mänsklighetens och den enskildes gränser på ett självförverkligande sätt.
Men även ur ett praktiskt nyttoperspektiv är det viktigt att högskolor och forskare är fria. Fri grundforskning utan politisk styrning är en garant för att vår forskning inte blir för kortsiktig och snäv.
Många av samhällets tekniska framsteg har tillkommit på oförutsägbara forskningsområden och genom forskning som inledningsvis har varit svår att bedöma den praktiska nyttan av.
Vem skulle från början till exempel ha trott att ansträngningarna att erövra rymden på 1960-talet, och den därtill kopplade forskningen, fyra decennier senare skulle kunna resultera i nya behandlingsmetoder när det gäller benskörhet hos äldre?
Ett viktigt steg i att garantera fri forskning är förändringarna inom Vetenskapsrådet för att öka forskarsamhällets inflytande och att effektivisera organisationen. Om Vetenskapsrådet ska kunna fortsätta att utgöra en stark institution för grundforskning måste dess organisation och arbetsformer förnyas och utvecklas. Vetenskapsrådet ska vara en effektiv organisation, dominerad av forskarsamhället med tillräcklig kraft och kapacitet att utgöra en central roll som forskningsfinansiär.
En annan viktig frihetsreform är det historiska resurslyftet på 5 miljarder kronor till forskning. Aldrig förr har så mycket nya resurser satsats på forskning. Satsningen räcker till många olika typer av anslag, fakultetsanslagen ökar med nästan 1,6 miljarder kronor. En stabil finansiering är en viktig förutsättning för akademisk frihet och oberoende. Till det ska läggas ett nytt resurssystem för forskningen – ett system som ska premiera kvalitet.
Den fria akademien har inte bara en innebörd som handlar om forskningens förutsättningar, frågor och metoder. En annan aspekt är rent organisatorisk av högskolan. Universitet och högskolor måste vara friare att utforska alla nya möjligheter. På många sätt håller gamla strukturer högskolorna och universiteten tillbaka. Vi har lagar och regler som talar om för lärosäten vad de kan och framförallt inte kan göra.
Ett modernt lärosäte ska vara öppet för nya idéer, nya metoder och nya sätt att samarbeta. I dagens värld finns inga gränser. Exempelvis – varför ska en student behöva ta alla kurser som krävs för en magisterexamen i ett universitet, i ett land eller till och med på en kontinent?
En mer fristående högskola har större möjligheter att skapa en egen identitet vilket skapar en starkare känsla bland anställda och studenter, men skapar också möjligheter rent ekonomiskt. Bidragsgivare till högre utbildning och forskning vill gärna inte se sitt bidrag som en gåva till den svenska statsbudgeten, utan just som ett stöd för den enskilda skolan.
Regeringen vill därför föra över mer makt till universitet och högskolor. Det gör vi genom de förändrade reglerna för hur lärosätenas styrelser tillsätts. Styrelserna fylls med lokala näringslivsrepresentanter, akademiker och andra personer som brinner för sitt lärosäte. Vissa har nominerat politiker ändå men den avgörande skillnaden är att det nu är personer de själva valt – inte någon de påtvingats uppifrån. Vi gör det också genom den reform som vi presenterade i torsdags i förra veckan som innebär att de fria forskningsstiftelsernas självständighet återupprättas. Forskningssamhället får ett avgörande inflytande över hur stiftelsernas styrelser utses framöver.
De högre lärosätenas autonomi är central. Frågan är principiellt viktig; att universitet och högskolor i realiteten betraktas som vilka statliga myndigheter som helst är knappast rimligt. Uppgiften att söka och förmedla kunskap ger de högre lärosätena en särprägel som bör avspeglas också i hur deras roll juridiskt regleras. Daniel Tarschys har haft regeringens uppdrag att utreda på vilket sätt de högre lärosätenas autonomi ska kunna stärkas. Tarschys har presenterat ett mycket spännande och intressant förslag. Tarschys förslag tillsammans med de synpunkter remissinstanserna har haft bereds nu inom regeringskansliet.
*
Bredvid självständigare lärosäten och en friare akademi tror jag också att en annan nyckel för att skapa en högskola i världsklass är att sätta kvaliteten framför kvantiteten.
I tider som dessa blir högskoleutbildning lätt en arbetsmarknadsfråga. Allt fler söker sig till högskolan mot bakgrund av en försämrad arbetsmarknad. Det är en efterfrågan som vi besvarar med att skapa 10 000 tillfälliga platser.
Men akademisk utbildning och forskning – ska inte bara vara akademisk till namnet – också till innehållet. Den utbyggnad vi gjort med de tillfälliga högskoleplatserna har gjorts med målet att behålla kvaliteten. Vi ska inte upprepa tidigare misstag att bygga ut högskolan utan att tillföra tillräckliga resurser.
Regeringen har redan tidigare under mandatperioden satsat flera hundra miljoner kronor för att stärka kvaliteten. Men arbetet med att rätta till gamla försyndelser måste fortsätta. För att ytterligare stärka kvaliteten i högskoleutbildningen är min ambition att under hösten lägga fram en proposition om en kvalitetsreform där utbildning som har kvalitet ska ges extra resurser. Hög kvalitet i högre utbildning och forskning är avgörande för Sveriges attraktionskraft som kunskapsnation.
*
Jag vill avsluta med att nämna några ytterligare viktiga reformer som har med studenternas situation att göra.
För mig är det en självklarhet att föreningsfriheten måste värnas. Precis som skilsmässan mellan kyrka och stat och avskaffandet av kollektivanslutningen till socialdemokraterna från LO var viktiga frihetsreformer - så är det nu tid att ge studenter möjligheten att själva välja vilken organisation de vill vara medlem i. Därför avskaffas kårobligatoriet.
Samtidigt vill jag betona att det också är viktigt att studentinflytandet inte minskar och att den sociala verksamheten vid våra universitet och högskolor hålls vid liv.
Jag hoppas studentkårerna och nationerna tillsammans med er väljer att se möjligheterna i att få en mer legitimerad verksamhet där medlemmarna verkligen har valt medlemskap. Min förhoppning och tro är att mer fristående studentkårer innebär en kvalitetsförbättring av verksamheten.
En annan viktig fråga är den ekonomiska situationen för studenter.
Sverige har ett av världens mest generösa studiestöd. Ändå har många studenter svårt att få ekonomin att gå ihop. Vi genomför därför en studiemedelsreform i två steg. Från 1 januari 2010 höjs studiemedlen med 430 kr per månad medan det så kallade fribeloppet höjs med cirka 30.000 kr från 1 januari 2011. Förslaget innebär i praktiken att en student med fullt studiemedel får 350 kr mer i månaden på grund av att det så kallade prisbasbeloppet sänks under 2010. Det är en fråga om att ge alla människor, oavsett social och ekonomisk bakgrund, likvärdiga chanser att genom egen ansträngning förverkliga sina ambitioner. Men det handlar också om att Sverige inte har råd att ha en situation där människor låter bli att satsa på högre utbildning av ekonomiska skäl.
*
Så till sist. Det bästa vaccinet vi har mot en föränderlig och oförutsägbar värld är kunskap - en väl utbildad befolkning och framgångsrik forskning – en högskola i världsklass. Det är med investeringar i kunskap som Trollhättan, Sverige och Europa klarar hantera framtida utmaningar och minskar effekten av den ekonomiska kris vi nu går igenom. Jag ser fram emot att få göra verklighet av detta tillsammans med er.
Tack för att ni har lyssnat!