Tack för inbjudan!
Tack också för den rubrik jag fått möjlighet att tala om. "Sverige som kunskapsnation".
För kunskap har nu ett värde i sig. Att förkovra sig och få insikter som kanske aldrig kommer att ha ett stort värde för Anders Borgs prognoser kan ju ändå ha ett väldigt stort värde för människan i stort. Ofta när högskole- och forskningspolitik är på tapeten är det instrumentella perspektiv på högskolesektorn som diskuteras. Jag är den förste att försvara behovet av ett strategiskt tillväxttänkande även i forskningssammanhang, men att bara se till kronor och öron, tillämpning och nytta är att göra det väl enkelt för sig. Kunskap ger egenmakt och kraft till mänsklig frigörelse. Kunskap flyttar fram mänsklighetens och den enskildes gränser.
Det sägs ju ofta att den moderna människan aldrig har varit så allmänbildad som idag. Jag skulle nog säga att det är sant - med viss modifikation. Dagens oöverskåderliga mängd av källor och nätets oöverskådliga rikedom av fakta, vetenskap, påhitt och partsinlagor innebär att tidigare svårtillgänglig information idag kan inhämtas på några sekunder. Samtidigt som den tekniska utvecklingen skapar fantastiska möjligheter till förkovran ställer den också upp höga krav på att individen i fråga förstår skillnaden mellan information och kunskap. Här har skola och vetenskapssamhälle – för att inte tala om arkiven och biblioteken! – en unik uppgift i att hjälpa unga människor att sovra i och värdera det digitala bruset. Ansvaret är också stort och tungt att fostra och upplysa om att information – när den hanteras fel – lätt blir ett farligt verktyg att förvränga verkligheten, snarare än att belysa, eller förklara den.
Utan en högkvalitativ skola och en stark högre utbildning är risken stor att den enskilda människan kommer att sakna de referenser som behövs för att kunna hantera den moderna världen. Allmänbildning på bredden är bra, men vi behöver även en bred bildning som går på djupet. Utan kunskaper om vår dåtid kan vi varken rusta oss för framtiden eller analysera vår gemensamma samtid. Jag ser det som en viktig, om än utmanande uppgift, att återinföra den klassiska europeiska bildningstraditionen som ideal i en modern utbildningspolitik. För bildning – och kunskap – rymmer i stor utsträckning ett politiskt innehåll.
En politik för kunskap utgår, som jag ser det, från en från början rätt radikal jämlikhetsprincip, och en liberal tradition som jag är stolt över att tillhöra. Att låta begåvning och skicklighet styra framför börd. Det kanske mest effektiva vapnet för att krossa ståndssamhället handlade om att möjligheten till högre utbildning och ett kvalificerat yrkesliv skulle inte längre bero av ett livslotteri som man var ur stånd att påverka utan på fallenhet och flit.
Än idag förblir utbildningen det kanske viktigaste medlet för social mobilitet. En bra skola förmår lyfta en elev över sitt medfödda sociala sammanhang. En god utbildning ger eleven tillräckligt med självförtroende att förstå sina möjligheter och ger den verktygen att ta vara på dem. Klassresan börjar i klassrummet.
Ofta när man talar om betydelsen av utbildning och forskning är det de naturvetenskapliga framstegen som framhävs. Men jag tycker nog humaniora och samhällsvetenskap förtjänar mer uppmärksamhet! Jag skulle vilja nämna två exempel, som haft stor betydelse för i alla fall min världsuppfattning.
År 1993 publicerade statsvetaren Robert Putnam Making Democracy Work. I det som har kommit att bli en modern klassiker visade Putnam vilken betydelse det civila samhället – föreningar, kyrkokörer och andra frivilliga sammanslutningar – har både för en väl fungerande demokrati och för ekonomisk tillväxt och utveckling.
Förra året tilldelades Ellinor Ostrom, amerikansk professor i statsvetenskap, Nobelpriset i ekonomi. För snart 20 år sedan kom hennes banbrytande verk Governing the Commons. I sin forskning analyserar Ostrom hur gemensamma resurser ska förvaltas för att vara långsiktigt hållbara. Hennes resultat och slutsatser om bland annat tydliga regler för ansvar och konfliktlösningsmekanismer är högaktuella inte minst i dagens miljö- och klimatdebatt.
Men utöver att samhällsvetenskap och humaniora får för lite uppmärksamhet, tror jag också det finns anledning för disciplinerna att ifrågasätta sig själva. Jag tror inte det bara är världen utanför som inte tenderar se samhällsvetenskap och humaniora som strategiskt viktiga. Jag tror att det också vi som sysslar, i mitt fall sysslat, med den typen av forskning inte riktigt ser oss som strategiskt viktiga.
Humaniora och samhällsvetenskap är helt nödvändigt för att vi ska förstå vårt förflutna och vår samtid, och för att vi ska kunna orientera oss i de utmaningar vi står inför. Jag vill nämna två: den nya tekniken och globaliseringen
Vi lever i en tid av stora teknikskiften. Ni ser det särskilt tydligt, och stora delar av ert program idag handlar ju om det.
När jag tänker på saker som förändrats sedan jag var barn (man tänker mycket på sånt när man har små barn själv) så handlar de mest påtagliga skillnaderna faktiskt om information, kultur och medier.
Jag tycker inte att jag är så värst gammal, men när jag var barn fanns det två tevekanaler och tre radiokanaler. Klockan halv sex var det barnprogram på TV2 i en timme. Före och efter det kunde man läsa en bok (ni vet, en sån där med papper i), eller lyssna på kassettband. Ibland hade man riktigt multimediala upplevelser, när en bok hade ett tillhörande kassettband: "När du hör det här ljudet [PLONG!] är det dags att vända blad".
Min son har tillgång till dvd-filmer, fyra tv-kanaler som bara sänder barnprogram – och en pausknapp på fjärrkontrollen om det skulle vara middagsdags mitt i favoritprogrammet. Jag har ibland lite svårt att förklara varför en del filmer bara är tillgängliga ibland och andra närhelst man har lust. Räcker inte det kan han sätta sig vid datorn – där det finns filmer nog bara på Bolibompawebben att underhålla honom oavbrutet i flera veckor.
Allt finns tillgängligt hela tiden. Och gränserna suddas ut. Jag såg att Dagens Nyheter jämförde olika läsplattor nyligen, och en av de saker de tog upp var huruvida den också kunde användas som mp3-spelare.
Det där är vardagliga konsekvenser av teknikskiftet. I er bransch är utmaningarna – men också möjligheterna – enorma. En lång rad myndigheter och insitutioner har just skickat in sina underlag för en nationell strategi för digitalisering till kulturdepartementet – jag ska inte uppehålla mig vid det, för det finns förmodligen många i det här rummet som vet betydligt mer om det än jag. Digitalisering av olika samlingar innebär fantastiska möjligheter för allmänheten i allmänhet och forskarsamhället i synnerhet att ta del av material – på plats, och från andra sidan jorden.
Gränserna suddas ut, och organisationer förändras. Kungliga Biblioteket här har ju länge haft ett mycket nära samarbete med Statens Ljud- och Bildarkiv, och sedan förra årsskiftet är det en och samma organisation. Nyligen fattade regeringen beslut om att KB ska överta ansvaret från Svenska Filminstitutet för Filmarkivet i Grängesberg, som är ett kulturhistoriskt arkiv för svenska folkets filmer
Samlingar digitaliseras, och samtidigt behöver vi bli betydligt bättre på att samla det som är digitalt från början. Pliktexemplar av tryckta skrifter har varit lagfästa sedan 1661. Då var huvudsyftet att vara ett verktyg för censuren, och det var kanske inget att hurra för. Men konsekvenserna kan vi hurra för idag! Grundprincipen om att samla in pliktexemplar står sig efter 350 år, men lagen från 1994 om pliktexemplar är obsolet. Den omfattar i och för sig en del elektroniskt material, men bara sådant som finns i någon sorts fixerad form, som en diskett. Disketter förresten -- Jag läste så sent som i fredags i tidningen (en papperstidning) att Sony ska sluta tillverka disketter!
Nåväl, nu gällande lag omfattar ju ingenting av allt det som bara publiceras i nätverk, och då menar vi väl framförallt på Internet. Frågan om e-plikt har utretts flera gånger, senast förra året, och vi är mitt uppe i arbetet med en proposition om detta. Jag tror att alla är helt överens om att detta är mycket viktigt och brådskande, men hur är en mer komplicerad sak. Djävulen sitter som bekant i detaljerna, och här finns en hel del mycket svåra avvägningar att göra.
Vi lever i en ny tid – i globaliseringens tidevarv. Sverige och Europa utmanas på den globala ekonomiska scenen av en rad nya aktörer. Och kraften i förändringen är mycket stark. Om de nuvarande trenderna står sig kommer den värld vi ser om 20, 25, 30 år att se dramatiskt annorlunda ut än den som många av oss är vana vid. Låt mig ge några exempel.
Fram till 2025 beräknas världens befolkning öka med 20 procent – 97 procent av den befolkningsökningen förväntas äga rum i Asien. 60 procent av världens befolkning kommer att bo i Asien, knappt sju procent i Europa.
En global medelklass, som omfattar en miljard människor, växer fram. 90 procent av den medelklassen bor i det som vi i västvärlden har vant oss vid att beteckna som utvecklingsländer.
USA och Europa riskerar att tappa sitt ledarskap inom forskning och utveckling. Indien och Kina står idag för tio procent av den samlade forskningen och utvecklingen i världen; om 20-25 år kommer det att vara 20 procent.
Att allt fler länder tar plats i den globala ekonomin är naturligtvis positivt. Fattigdomen trängs tillbaka och fler människor runt om i världen får rimliga livsvillkor. Men samtidigt innebär den framtid som avtecknar sig en utmaning för oss européer och svenskar. Hur ska vi möta den tuffare konkurrensen? En sak är säker: vi kan inte leva på gamla lagrar. Framtiden kräver förändring och förnyelse.
Jag är övertygad om att utbildning och forskning är avgörande för att vi ska kunna se framtiden an med tillförsikt. Dagens forskning är morgondagens välfärd. Vi behöver en svensk utbildning i världsklass.
Låt mig till sist kort nämna något av det regeringen gör på mitt område för att Sverige ska förbli och stärkas som kunskapssamhälle:
För det första. Vi genomför en historiskt stor forskningssatsning. Under en fyraårsperiod ökar vi successivt anslagen till svensk forskning med fem miljarder kronor – en ökning av anslagen med 20-25 procent. Tillsammans med de privata investeringar som görs är vårt land ett av de mest framstående länderna i världen när det gäller forskningssatsningar.
För det andra. I tider som dessa blir högskoleutbildning lätt en arbetsmarknadsfråga. Allt fler söker sig till högskolan mot bakgrund av en försämrad arbetsmarknad. Det är en efterfrågan som vi besvarar med att skapa 10 000 tillfälliga platser. Men akademisk utbildning och forskning – ska inte bara vara akademisk till namnet – också till innehållet. Den utbyggnad vi gjort med de tillfälliga högskoleplatserna har gjorts med målet att behålla kvaliteten. Vi ska inte upprepa tidigare misstag att bygga ut högskolan utan att tillföra tillräckliga resurser.
För det tredje. Vi vidgar den akademiska friheten. Vetenskapliga upptäckter kan inte beordras fram av politiker. Därför utses de högre lärosätenas styrelser numera av universiteten och högskolorna själva, forskarinflytandet i Vetenskapsrådet stärks, de fria forskningsstiftelserna återupprättas, den fria grundforskningen ges rejält utökade ekonomiska resurser och kårobligatoriet avskaffas. Det är ett radikalt principiellt skifte i svensk högskolepolitik.
För det fjärde. Vi stärker samverkan mellan akademi och näringsliv. En ny mirakelmedicin ska naturligtvis inte bli liggande i en skrivbordslåda på ett universitet; den ska komma till användning.
Det nya globala landskapet innehåller hinder men mest av allt möjligheter för dem som har viljan att ta sig an dem. Så mitt svar på frågan om Sverige kan möta de nya utmaningarna är: Vi vill. Vi kan. Vi ska.
Kunskap är bron till framtiden. Låt oss bygga den tillsammans.