Tal vid Vetenskap och Allmänhets årskonferens

Torsdagen den 12 november 2009

Vänner,

Tack för inbjudan. Det är roligt att vara här.

Jag har vid ett antal tillfällen tidigare deltagit i evenemang som rör förhållandet mellan akademi och samhälle. För bara något år sedan medverkade jag som riksdagsledamot i en diskussionskväll med Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala. Jag inbjöds till samtalet för att jag ansågs representera ”verkligheten”. Ni förstår att det naturligtvis var en helt oemotståndlig erbjudande för en politiker…

Skämt åsido. Jag är glad att vara här för att detta är en oerhört viktig fråga. Om ni tillåter mig ska jag börja i det lite större perspektivet.

Vi lever i en värld full av utmaningar. Klimatförändringen blir allt mer påtaglig. Den nya influensan sprider sig över världen. Vattenbrist och fattigdom härjar delar av vårt klot och religiösa motsättningar ställs på sin spets.

Alla dessa stora utmaningar måste mötas genom ny kunskap. Ingenjörerna uppfann förbränningsmotorn och andra tekniker som är stora orsaker till att klimatet är hotat. Ingenjörer måste nu uppfinna miljövänliga tekniker som kan vända utvecklingen.

Nya hot mot vår hälsa kommer i framtiden; det är den senaste influensapandemin ett exempel på. Vattenbristen och fattigdomen kräver stora insatser för att kunna hantera och de religiösa motsättningarna förutsätter att vi lär oss mer om bakgrunden. Det enda sättet att få mer kunskap är genom att satsa på forskning.

Vi ska vara medvetna om att vi lever i tider av ekonomisk turbulens. Det är lätt att hamna i en debatt som fokuserar på kortsiktiga lösningar. Som forskningsminister vill jag understryka att det är viktigt att vi inte förlorar det långsiktiga perspektivet. Vi måste fortsätta investera i utbildning och forskning. Det är nycklar för att vi ska kunna skapa en ekonomi som står stabilt nästa gång det blåser hårt.

Jag är stolt över att alliansregeringen genomför en historisk satsning på svensk forskning. Vi höjer nivån på anslagen med 5 miljarder kronor de närmaste åren. Som ett av få länder i EU når vi det uppsatta målet om att en procent av BNP ska gå till offentliga investeringar i forskning.

Men mer pengar är inte tillräckligt. Vi måste också se till att den nya kunskap som skapas kommer till nytta. Traditionellt när vi talar om ”nytta” menar vi kommersialisering som genererar tillväxt. Det är givetvis oerhört centralt, både för forskningen som sådan och för samhällsekonomin.

Ofta glöms dock tyvärr den bredare definitionen av nytta bort. Kunskapen måste användas i alla delar av samhället – inte bara i näringslivet. Som jag ser det finns det tre huvudsakliga argument för att vi måste bli bättre på att föra ut forskningsresultat.

För det första. Samhället behöver den kunskap som finns i forskarvärlden. Det är ett behov som rör alla nivåer.

Som politiker kan jag understryka behovet av forskning som finns i den offentliga sfären. Som beslutsunderlag är forskning givetvis oumbärligt.

Jag var tidigare socialpolitiker och kan intyga att nya forskningsrön från den mediciniska världen var en viktig del av det arbetet. Jag engagerade mig själv till exempel mycket i frågan om den kraftiga ökningen av diabetes i Sverige som det kom larmrapporter från forskare kring.

Klimatpolitiken är så klart väldigt beroende av forskningen. Vi politiker kan säga att vi ska minska utsläppen ett visst antal procent, men det är ni forskare som måste uppfinna teknikerna som faktiskt minskar utsläppen.

Även samhällsvetenskaplig forskning är relevant. Jag, som själv är statsvetare, kan med gott samvete själva att vi måste bli bättre på att inse att det vi ägnar oss åt är av strategisk betydelse, förtjänar att kommuniceras till omvärlden och är samhällsnyttig i ordets rätta, positiva, bemärkelse. Ändå har jag sett flera forskningsresultat genom åren egentligen aldrig föras ut till vare sig beslutsfattare eller en bredare allmänhet.

Skolans värld är en annan naturlig arena där forskningen borde vara mer närvarande. Det är viktigt att forskningen är synlig för att kunna inspirera barn och ungdomar att bli intresserade av högre utbildning och kanske till och med en forskarkarriär. Men det är självfallet också centralt att lärarna följer med den akademiska utvecklingen inom sitt ämne så att den egna undervisningen kan hållas aktuell och av hög kvalitet.

Hur kan då denna länk stärkas? Jag tror att ansvaret vilar på båda parterna. Avnämnarna, om jag får bli byråkratisk, måste visa större intresse och inse hur mycket viktigt de går miste om.

Forskarna måste bli bättre på att göra sina resultat mer lättillgängliga. Man kan knappast kräva att en stressad gymnasielärare eller en politiker med tjugo kilo sammanträdeshandlingar ska sätta sig och plöja igenom en 300 sidors avhandling. Det måste finnas enklare sätt att följa med.

Jag är medveten om att många forskare gärna skulle ägna sig mer åt, om jag får uttrycka mig slarvigt, ”populärvetenskap” men tvingas prioritera bort det eftersom det inte ger meritering som man kan ha nytta av i sin karriär. Det är möjligt att vi kan göra mer på det området.

För det andra. Det kan vara nyttigt för forskare att samverka mer med det omgivande samhället. Jag tror att forskare som jobbar mot omvärlden får nya perspektiv och nya infallsvinklar som kan vara viktiga för ens verksamhet. Det är ibland rätt nyttigt att ta ett steg tillbaka och försöka förklara det man gör på ett sätt som gör att även någon som inte själv är fysiker, eller litteraturvetare begriper vad det är man gör.

För det tredje. Jag tror att det vi kallar forskningskommunikation är rätt avgörande när det gäller forskningens legitimitet. Det är viktigt att människor känner förtroende för forskningen. Jag ska inte heller sticka under stol med att det för mig som forskningsminister är viktigt att gentemot skattebetalarna kunna försvara de stora investeringar vi gör i forskningen. Det är viktigt att forskarna visar upp att de inte bara sitter i någon dammig källare och diskuterar religionsvetenskap eller står inlåsta i ett kliniskt rent labb år efter år. Forskningen är så oerhört mycket mer, så oerhört avgörande för utvecklingen i vårt samhälle – och det är viktigt att förmedla det till medborgarna.

Det är tre argument som är viktiga för mig när jag diskuterar forskningskommunikation. Jag tror att det är ett område som behöver stärkas. På ordet kommunikation hörs att det inte finns någon ensidig lösning på problemet. Alla aktörer måste hjälpas åt. Från regeringens sida kan jag säga att vi försöker dra vårt strå till stacken.

Universitet och högskolor är ju som bekant statliga myndigheter som vi styr genom högskolelagen. Där har det i årtionden funnits en skrivning om att universitet och högskolor ska samverka med omvärlden. I juli i år trädde en lagändring i kraft som skärper och förtydligar den skrivningen.

Nu står det: I högskolornas uppgift ska ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.

Mer specifik än så tycker jag inte att vi som regering bör vara. Vi tror att självständiga lärosäten och fria forskare är bättre på att själva välja vilken väg man vill ta till det uppsatta målet. Jag vill också nämna att regeringen varje år stöder Vetenskap&Allmänhet med 1 miljon kronor, samt att vi ger pengar till Vetenskapsrådet för att arbeta med forskningskommunikation.

För att sammanfatta. Kommunikation är viktigt på alla plan. Alla parter har något att vinna på att vetenskapen och allmänheten närmar sig varandra. VA! gör en viktig insats och jag tror att exempelvis tillställningar som dessa är bra för att bygga nya broar mellan forskningen om det övriga samhället.

Nu ska jag avsluta denna envägskommunikation och öppna upp för dialog. Jag svarar gärna på frågor.

Tack!