Statsminister Fredrik Reinfeldt diskuterade i Dagens Nyheter att människor i framtiden ska kunna ha en plats på arbetsmarknaden långt upp i åldrarna. Det har väckt en häftig debatt. En överväldigande majoritet av dem som svarat i webbpaneler tycker att det är en dålig idé att höja pensionsåldern. Signaturen Sara och andra med henne upplever att det inte finns förståelse för vad det innebär att arbeta med fysiskt tunga arbeten, som inom hemtjänsten. Andra blir provocerade för att de ser fram emot att gå i pension. En är signaturen Lövet som skriver att ”De har arbetat ett helt liv och bidragit med sitt och tycker att det ska bli skönt att få njuta av en välförtjänt ledighet.”.
Visst kan Lövet ha rätt att det finns äldre personer som räknar dagarna till sin pensionering. Men min erfarenhet är att många äldre kvinnor och män snarare skulle vilja känna sig efterfrågade på jobbet och sedda för all den kompetens de besitter. Berit Rollén gav för drygt tio år sedan – när hon just pensionerats mot sin vilja – ut skriften ”Inget jobb att gå till…” I den frågade hon sig ”Vem är jag nu då… och vad ska jag göra? Ha semester i 20 år?”. Hon beskriver på ett tankeväckande sätt hur svårt det kan vara att som nypensionerad inte längre känna sig behövd, att ha förlorat den dagliga kontakten med arbetskamraterna och den struktur av tiden som arbetslivet ger. Hon är inte ensam om att ställa den frågan. Olika opinionsundersökningar genomförda under senare år visar att mellan sex procent och en tredjedel av de tillfrågade skulle ha velat fortsätta att arbeta heltid eller deltid efter fyllda 65 eller 67 år. Skälen är flera. En del behöver inkomsten. Andra vill gå i pension samtidigt som sin partner. Åter andra tycker om sitt arbete och värderar kontakten med sina arbetskamrater högt och inte minst, man vill känna sig behövd, känna sig som en del av samhället.
Vårt samhälle måste bli bättre på att ta tillvara äldres kompetens både i arbetslivet och i samhället i stort. Det behövs en attitydförändring till äldre människor och till åldrande. Jag är hjärtligt trött på att vi människor klumpas ihop i åldersgrupper som förutsätts vara likadana och vilja samma sak allihop. Vi föds som individer och fortsätter att vara det livet igenom.
Kronologisk ålder är helt enkelt en dålig mätare på en människas förmåga att jobba.
Min inställning är att vi inte har råd att fortsätta stänga ute äldre från arbetslivet. Vi ska ha rätt att gå i pension som nu vid 61 år och rätt att stanna kvar i arbetslivet upp i åldrarna. Men det ska inte vara ett tvång att stanna kvar. Människor ska ha möjlighet att välja själva när de vill lämna arbetslivet.
Kronologiska gränser är dåliga för vi lägger år till livet på så olika sätt. Vi måste riva hinder för fortsatt arbete, både i avtalsvillkor och i regelverk. Vi måste underlätta rörligheten för äldre på arbetsmarknaden. Och vi måste skärpa lagen så att vi får ett starkare skydd mot åldersdiskriminering i samhället. För alla människor är olika. Det gäller även när vi blir äldre.