Lyssna

2 år in på min andra mandatperiod

Det har nu gått nästan 2 år sedan jag åter blev invald som en av Folkpartiets två ledamöter i Europaparlamentet. Det har varit spännande, men också arbetsamma år. Mycket har hänt.

Nya kollegor och en ny konstellation av den liberala gruppen

Liksom förra mandatperioden är vi ett gäng svenskar här nere. Förut var vi 22, nu är vi 19 svenska parlamentariker, men vi umgås inte särskilt mycket med varandra i det dagliga arbetet. Politiken bedrivs i partigrupperna, i vårt fall i den liberala gruppen ALDE. Förutom Maria Carlshamre ska hon stå med? och jag själv sitter också centerns Lena Ek i ALDE-gruppen. Vi har ett gott samarbete. Vår partigrupp är den tredje största och har en slags vågmästarroll mellan de två stora brokiga kristdemokrater/konservativa å ena sidan och socialdemokraterna å andra. Vi är numera 90 stycken och har vuxit till nästan det dubbla (vi var 52 förra mandatperioden), inte minst efter att ha fått många nya kollegor från de nya medlemsländerna. Vi är ett härligt gäng som väl får sägas representera alla inriktningar inom liberalismen. Men det är högt i tak och en mycket god stämning.

Det tog ett tag innan det nya Europaparlamentet kom på plats och vi kunde börja arbeta efter valet för snart 2 år sedan. Europaparlamentet använde sin möjlighet att påverka kommissionen genom att vi sa nej till den föreslagna kommissionen. Vi var missnöjda med flera av kandidaterna, allra mest med den italienske kandidaten Rocco Buttiglione. Europaparlamentet visade att vi idag är ett ansvarsfullt parlament som försöker att vara konstruktivt och med parlamentariker som tar sina befogenheter på allvar. Det är inte sista anhalten för avdankande politiker. Många ledamöter är unga människor i mitten av sin karriär som verkligen vill göra en insats.

Arbetet i utrikesutskottet

Efter att kommissionen slutligen kommit på plats och börjat sitt arbete kunde även Europaparlamentet börja arbeta med full fart. För min del innebar det mycket jobb i utrikesutskottet. Utskottet beslöt sig efter många och långa diskussioner under hösten 2004 att säga ja till att Turkiet skulle få starta förhandlingar med EU. I december samma år tog hela parlamentet samma beslut, ett tydligt utslag som säkert påverkade ministerrådet att också säga ja till att inleda förhandlingar med Turkiet. Förhandlingsstarten inleddes i oktober 2005. Dock var det ett mycket kontroversiellt beslut och det finns i huset fortfarande starka krafter som motsätter sig ett framtida turkiskt medlemskap. Turkiet har mycket kvar att åtgärda men man har gjort stora framsteg och jag tror att ett framtida medlemskap kan bli en viktig brygga mellan den kristna och den muslimska världen. Ett demokratiskt och stabilt Turkiet kommer att bli en värdefull medlem.

Ryssland i fokus

En stor fråga för mig under 2005 var EU: s relationer med Ryssland. Jag var under året rapportör för Europaparlamentets rapport om EU: s relationer med Ryssland och det upptog mycket tid och kraft. Men det var lärorikt och intressant och slutresultatet blev väldigt bra. Min rapport antogs med stor majoritet av Europaparlamentet och är nu Europaparlamentets officiella hållning när det gäller just EU: s relationer med Ryssland. Därmed står Europaparlamentet för en tuff men konstruktiv linje mot Ryssland och Putin. Vi uttrycker klart vår oro för att demokratin i Ryssland och situationen för de mänskliga rättigheterna kraftigt har försvagats.

Kroatien

Kroatien är ett annat land som varit i fokus hela denna mandatperiod. Jag var i början av mars 2005 i Kroatien med parlamentets Kroatiendelegation, där jag är vice ordförande, och träffade regeringsrepresentanter för att höra om de framsteg som gjorts inför Kroatiens planerade förhandlingsstart. Den var tänkt till den 17 mars samma år. Jag ansåg inte att Kroatien skulle få starta några förhandlingar innan krigsförbrytaren Gotovina var utlämnad till krigstribunalen i Haag, och så blev det inte heller. De kroatiska myndigheterna hävdade att de inte vet var han befann sig. Rådet, kommissionen och åklagaren Carla del Ponte var dock övertygade om att högt uppsatta personer i landet vet var han fanns. Jag tyckte rådets beslut att skjuta upp förhandlingsstarten var ett bra beslut. Ett par månader senare blev Gotovina gripen och utlämnad till Haagtribunalen. Precis som utlovat fick Kroatien förhandlingsstarta strax därefter, närmare bestämt samtidigt som Turkiet, i oktober 2005.

Makedonien

Tillsammans med en liten liberal delegation besökte vi i juni 2005 Makedonien, ett land som är hjärtligt välkommet som medlem i Europeiska unionen den dag det uppfyller kriterierna. Landet har en betydande roll att spela för den fortsatta fredsprocessen och stabiliteten på Balkan. Från vår sida krävs dock en gemensam EU-policy gentemot Makedonien, vi måste ge tydliga och enhetliga signaler. Korruptionen i landet är fortfarande omfattande.

Mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter ägnar jag så mycket tid jag kan åt, tyvärr finns det fortfarande oerhört mycket att göra i världen vad gäller just människors rätt till ett liv i ett fritt och rättvist land. I början av maj 2005 anordnade jag ett seminarium i Stockholm om demokratiprocessen i Iran. Jag planerar ytterligare ett seminarium om Mellanöstern nu i vår då allmänheten visade ett stort intresse för förra seminariet. En rad iranska människorättsaktivister, journalister och akademiker deltog. Tyvärr blev inte valresultaten i Iran, veckorna efter, vad vi hade hoppats på. Förra sommaren nominerade jag den iranska referendumrörelsen till Europaparlamentets Sakharovpris. Referenduminitiativet är ett unikt försök att samla den demokratiska oppositionen i Iran till ett gemensamt initiativ att kräva folkomröstning om en ny demokratisk författning. Jag tycker att vi som har förmånen att leva i demokratier har en skyldighet att stödja de krafter som verkar för ett liv efter den islamska republiken i Iran. Det gör referenduminitiativet. Tyvärr blev inte referenduminitiativet en av pristagarna.

Skurkstaten Kina

Skurkstaten Kina är alltjämt ett hett ämne i Europaparlamentet och vi har genom debatter och resolutioner gett en klar och entydig signal, vi accepterar inte en uppmjukning av vapenexporten till förtryckarregimen i Kina. Kina är världens största diktatur. Vi vill inte att europeiska missiler och ubåtar ska riktas mot den demokratiska republiken Taiwan, vilket mycket väl kan bli den katastrofala följden.

Taiwan

Även Taiwan har jag haft förmånen att besöka under de gångna åren. I mitten av maj 2005 ledde jag en delegation parlamentariker på ett officiellt besök i Taiwan. Vi hade ett antal mycket intressant möten på olika ministerier, partihögkvarter och ”think tanks”. Vi var dessutom där en vecka då det hände mycket. Dels hade det just varit val när vi kom dit, liberalerna segrade igen och dessutom var det den veckan de fick negativt besked på sin ansökan om observatörsstatus i WHO. De var mycket besvikna över beskedet. Det var således blandade känslor när vi vid vårt högtidligaste besök avlade audiens hos presidenten. Mest framträdande under hela veckan var dock taiwanesernas oro för ett eventuellt lyftande av EU:s vapenembargo mot Kina och vad det i så fall skulle innebära för Taiwan.

I skrivandets stund är Taiwans eventuella observatörsstatus i WHO högaktuellt. Med anledning av fågelinfluensans spridning är det direkt livshotande för landet om Taiwan tvingas att stå utanför FN i en situation där epidemin skulle bryta ut på ön. Inte heller kan de systematiskt ställa sina kunskaper, expertis och pengar till förfogande. Jag och den liberala gruppen har nu väckt frågan till både Kommissionen och Rådet om de kan påverka möjligheten för en observatörsstatus för Taiwan i WHO. Eller åtminstone om de skulle kunna tillåtas vara tillfälligt adjungerade till de tekniska möten som WHO har med experter.

Demokratirörelsen på Kuba

Demokratirörelsen på Kuba försöker jag stödja så mycket det är möjligt. Med jämna mellanrum skickar jag frågor till både rådets representanter och kommissionärerna och frågar vilka åtgärder de planerar. Tyvärr är inte svaren jag får särskilt hoppingivande. I början av juni 2005 anordnade vår liberala partigrupp och den konservativa partigruppen ett stort gemensamt Kubaseminarium. Det blev ett mycket bra seminarium. I januari 2005 beslutade EU: s utrikesministrar att på prov normalisera de diplomatiska förbindelserna med Kuba. 14 juni samma år beslutade samma ministrar att förlänga provperioden. Detta trots den allvarliga situationen för mänskliga rättigheter som råder på Kuba. Jag är starkt kritisk till detta och tycker att beslutet strider mot en konsekvent och resultatinriktad MR-politik. Jag har nyligen ställt frågan till rådet om de inte bör ompröva sin politik gentemot Kuba eftersom lyftandet av sanktionerna uppenbarligen inte lett till några positiva resultat. Tyvärr har jag inte fått något svar på min fråga ännu.

Dawit Isaak

Frihet för Dawit Isaak, göteborgaren som den 21 september 2005 suttit fängslad i Asmara, Eritrea i 4 år driver jag så mycket jag förmår. Under det senaste året har jag skrivit och skickat åtskilliga frågor till rådets representanter och kommissionärer och när ministrar och kommissionärer besökt utrikesutskottets möten har jag ställt frågan till dem direkt och muntligen. Jag vill veta vad de avser att göra för att få Dawit, en svensk och därmed EU-medborgare, fri? Hittills har de inte gjort någonting.

Den 3 maj 2005 manifesterades pressfrihetens dag i hela världen. I Stockholm arrangerades en dygnslång vaka för Dawit. Jag var där och det blev stor uppslutning och dessutom stor pressbevakning. Det var roligt att så många människor engagerade sig och fortfarande engagerar sig för Dawit. Det är också oerhört glädjande att vi fick besked om att Dawit lever, det har vi inte kunnat vara säkra på innan eftersom vi inte fått några som helst livstecken från honom och han inte fått ha kontakt med omvärlden, vare sig med familj eller advokat. Men nu vet vi.

Många var vi som gladdes med Dawit och hans familj i julas då det blev känt att han blivit frisläppt. Lika snabbt sjönk modet när han återigen fängslades. Den svenska regeringen har varit oerhört långsam med att agera för Dawits frisläppande och det var först månaderna innan jul som ambassadör Bengt Sparre fick utrikesministerns uppdrag att försöka förhandla. Situationen är mycket oklar och grymt frustrerande.

Fortsatt reformering av EU

Det känns verkligen som ett stort privilegium att få vara mitt i den europeiska politikens centrum. Från Bryssel eller Strasbourgs horisont känns hela EU-tanken mycket självklar, vi är ju dagligen mitt i den och diskuterar förslag och idéer om Europas fortsatta utveckling. Givetvis försöker vi också påverka denna utveckling och parlamentets opinionsbildande roll i framtidsfrågor skall inte underskattas. Trots att det är arbetsamt att resa varje vecka är det ändå helt nödvändigt med förankringen hemma. Det är mycket nyttigt att regelbundet påminnas om att Europadebatten hemma minst sagt är behärskad. Själv reser jag mycket runt i landet och besöker framför allt skolor för tala med elever och studenter om vad som händer i Europa och hur de upplever det. Det är oerhört givande och det finns ett stort mått av kunskap och intresse ute på landets gymnasium.

Jag är en övertygad anhängare till idén bakom EU – att föra människor närmare varandra för att undvika konflikter och tillsammans lösa problem. Men det betyder inte att allt inom EU är bra, det finns massor med omständig byråkrati, slutenhet och detaljiver som jag genuint ogillar. Men finessen med att vara medlem i EU är ju att vara med att utveckla det vi gillar och förändra det vi ogillar. Det är själva grundtanken med politiskt arbete. Men det kräver att man är aktiv och engagerad. Därför är det ledsamt att den svenska EU-opinionen är som den är. En del av misstron mot EU är självförvållad, det finns massor att reta sig på inom den europeiska unionen. EU måste bli mycket bättre på att förenkla, öka insynen och att prioritera bland sina arbetsuppgifter. Fusk i alla dess former måste med kraft bekämpas. Men när läste vi sist i tidningen om något positivt som kommit av medlemskapet? Regeringen är passiv och tyst i EU-sammanhang och då får den följaktligen inte heller mycket gjort.

Reformgruppen CPR

CPR, Campaign for Parliamentary Reform, den tvärpolitiska reformgrupp som jag var med och startade 1999, kämpar alltjämt för reformering av Europaparlamentet och speciellt för att stoppa det kostsamma och onödiga pendlandet till Strasbourg. Under 2005 lanserade vi bl.a. min idé om att göra om parlamentet i Strasbourg till ett europeiskt MIT, ett Strasbourg Institute of Technology (SIT). Precis innan sommaruppehållet bildade vi med anledning av detta COMETIS, The Committee for the European Technology Institute of Strasbourg. Det är en tvärpolitisk grupp av politiker och forskare som arbetar för att stoppa pendlandet och istället omvandla parlamentsbyggnaden i Strasbourg till ett högklassigt europeiskt tekniskt universitet. Europa behöver forskning för framtiden.

Vi har också drivit att det ska skapas en enhetlig stadga för parlamentets ledamöter, så att alla ledamöter har lika lön och att ersättningar endast utgår för faktiska kostnader, samt att Europaparlamentet inte ska kunna tillskriva sig själva speciella förmåner. Förslaget antogs i parlamentet, nu hoppas vi att rådet ska godkänna det också.

Det senaste vi gjort är att engagera oss i är att göra debatterna i Europaparlamentet roligare och mer lättillgängliga för Europas medborgare. Vi har också börjat försöka förändra Europaparlamentets interna arbetsformer, exempelvis att underlätta för småbarnsföräldrar. Situationen i Europaparlamentet idag som sådan att det inte finns någon föräldraledighet. Man får lov att vara borta i 6 månader utan att bli av med sin ledamotsplats men man får inte lov att ha en ersättare. Det vill vi ändra på. Jobbet ska ju skötas de 6 månaderna också oavsett vilken anledning man har till att vara borta men speciellt om man har en legitim anledning till att vara frånvarande.

Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd

Utöver allt som händer i utrikesutskottet är det flera andra stora frågor som dominerat vår vardag under de gångna åren, frågor som t e x förslagen om tjänstedirektiv och mjukvarupatent, REACH, arbetstidsdirektiv etc.

Mjukvarupatentförslaget

Mjukvarupatentförslaget har varit ett av de mest omtalade förslagen någonsin, en fråga som varit föremål för enorma lobbypåtryckningar, massmail och kommentarer från tusentals medborgare, företagare, forskare och organisationer. Efter en lång tid med stormiga debatter lyckades Europaparlamentet ena sig om att med förkrossande majoritet förkasta förslaget om det s.k mjukvarupatentet vilket innebar att förslaget skickades tillbaka till rådet. De måste nu ta fram ett nytt, bättre förslag. Jag tyckte det var bra att det förkastades. Vi riskerade att annars få en förvirrande lag som bara hade gynnat patentjuristerna. Enskilda innovatörer hade riskerat att ständigt göra patentintrång. Det är bättre om vi istället driver på frågan om ett gemenskapspatent som ska gälla i hela EU för alla uppfinningar, inte bara datorrelaterade sådana.

Tjänstedirektivet

Efter att i princip ha levt med tjänstedirektivet i två år, var det så äntligen dags att rösta om förslaget i februari i år. Jag tyckte att vi hade fått till en väldigt bra linje i inre marknadsutskottet i november. Där slog vi tydligt fast att ursprungslandsprincipen gäller – ett företag som är godkänt i ett land är godkänt i hela EU. Ingen diskriminering eller extra krav (och det finns tusentals olika byråkratiska hinder idag som begränsar etableringsfriheten) får ställas på det utländska företaget. Men vi slog också fast att det är värdlandet som ansvarar för kontrollen av företaget och att det är värdlandets regler för t.ex. arbetsrätt som gäller. För denna linje fanns en ganska trygg majoritet och såväl fackföreningar som företagarorganisationer började acceptera huvuddragen i förslaget i takt med att de faktiskt läste vad som stod i det. Som jag sagt tidigare så är det många människor som har bestämda åsikter om förslaget men som inte har läst det.

Tyvärr havererade utskottets överenskommelse fullkomligt genom en uppgörelse mellan de två stora grupperna i Europaparlamentet – de konservativa och socialisterna. De hade fått för sig att endast en bred blocköverskridande uppgörelse skulle ha en chans att vinna gehör och göra så att ministerrådet kan gå vidare. Således kom de överens om en mängd ändringsförslag som urvattnar förslaget till oigenkännlighet. Listan på undantag gjorde ännu längre, t.ex. undantas vårdtjänster (även i privat regi), liksom alla typer av audivisuella tjänster, bemanningsföretag, bevakningstjänster, spel, tjänster av allmänt ekonomiskt intresse - och taxi! De flesta ledamöterna från de nya länderna röstade nej till direktivet och menade att det nu var satt på pränt att EU fortfarande består av ”vi och dem”. Tydligare än så kan Europas delning inte illustreras. Det är oerhört dystert. Myten om den polske rörmokaren har tyvärr satt sig.

Det fattade beslutet är ett litet steg framåt på så sätt att det slår fast principen om ickediskriminering, att administrationen förenklas och att några hinder för etableringsrätt undanröjs. Men det är ett mycket försiktigt steg. Enligt EU:s beslutssystem skall förslaget nu vidarebehandlas av ministerrådet och kommissionen för att sedan komma tillbaka till Europaparlamentet. Förhoppningsvis kan då en del förbättringar göra. För att klara den globala konkurrensen måste Europas ekonomier öppna sig och underlätta rörligheten. Det är ju konkurrens från Indien och Kina som är den stora framtida utmaningen för jobben, inte små tjänsteföretag från Slovakien eller Estland. Dessutom har Sverige mycket att vinna på att hindren mot tjänsteföretagen försvinner. IKEA spenderar t.ex. sex miljoner kronor per år för att producera ekonomiska tester för att ”bevisa” att företaget behövs innan de kan öppna på ett nytt ställe. Dessa ekonomiska tester försvinner nu.

Reach

Det ambitiösa kemikaliedirektivet behandlades i Europaparlamentet en första läsning i november 2005. Det är ett oerhört komplext och svårt förslag. Slutomröstningen var osäker in i det sista då det var hundratals ändringsförslag, många olika kompromisspaket och flera motstridiga intressen. Till slut enades vi om en hyfsad kompromiss som trots allt är ett steg framåt för att få bättre kunskap och kontroll över nära 30.000 kemikalier. Jag skulle gärna ha sett ett ännu tuffare förslag, men det gick i dagsläget inte att komma längre. Det är en realistisk kompromiss som utgör ett gott underlag att arbeta vidare ifrån. För detta var ju trots allt bara första läsningen. Enligt EU-maskineriets komplicerade beslutssystem ska hela frågan nu till miljöministrarna och sedan till Europaparlamentet igen för en andra läsning och revidering. I slutändan blir det nog en förlikning, dvs. kompromissförhandling mellan rådet, parlamentet och kommissionen. Dit är det några år.

CIA-utskottet

En fråga som väckt stor uppståndelse de senaste månaderna är debatten om påstådda CIA-flygningar i Europa där misstänkta terrorister hämtas via europeiska flygplatser för att flyga till länder där de kan förhöras och t.o.m. torteras. Vi vet att det har skett i bl.a. Sverige när två egyptiska medborgare hämtades av ett CIA-plan i september 2001. De fördes sedan till Egypten där de torterades. Denna händelse är kanske en enstaka företeelse eller så är det något som satts i system i Sverige och Europa. Det finns flera sådana här exempel i Europa och uppgifter förekommer också om att det skulle finnas läger i några europeiska länder dit CIA forslar misstänkta terrorister för förhör. Det hela började nystas upp av Washington Post i höstas och sedan har en mängd indicier kommit upp.

Europarådet presenterade i januari en utredning kring detta. Utredaren Dick Marty skriver att hundratals CIA-plan med misstänkta terrorister har gått genom europeiskt territorium och att det är osannolikt att regeringarna är ovetande om detta. Mycket talar för att det också finns läger men här finns inga konkreta bevis. Flera europeiska länder har nu egna utredningar kring detta och Europaparlamentet har precis tillsatt en egen granskningskommission som skall utreda frågan. Jag är medlem i denna utredning och vi håller som bäst på att förhöra europeiska och amerikanska beslutsfattare och tjänstemän vid underrättelsetjänster samt människorättsorganisationer. Det är svårt att veta om vi kan komma fram till något, det är ju oerhört hemligstämplade uppgifter, men det är värt ett försök. Även om vi alla stöder kampen mot terrorismen är det naturligtvis helt oacceptabelt att bryta mot internationella och europeiska konventioner och lagar och ”outsourca” tortyr på detta sätt.

Övrigt

Sedan jag valdes i juni 2004 har jag skrivit 16 nyhetsbrev som skickas ut på e-post, i vissa fall post till dem som prenumererar (under förra mandatperioden 60 stycken). Hemsidan uppdateras regelbundet och innehåller alla tal, artiklar, pressmeddelanden, nyhetsbrev och krönikor. Där finns dessutom underrubriker under vilka man kan få extra information om aktuella ämnen. Besöksfrekvens på hemsidan är i dagsläget cirka 1400 besök i månaden.

Jag får flera hundra brev och e-postbrev om dagen och de besvaras i princip omedelbart, oftast inom 2 arbetsdagar men då trycket i t ex det s.k. mjukvarupatentfrågan varit så stort har det ibland dröjt något längre.

I övrigt fortsätter jag att resa runt, besöka skolor, arbetsplatser, föreningar, bibliotek mm för att berätta om vad jag arbetar med som europaparlamentariker. Jag har tagit emot ett stort antal skolklasser och andra besöksgrupper i Bryssel,(52 stycken från augusti-04 till mars-06). Jag skriver regelbundet krönikor i GP och Sundsvalls tidning men även artiklar och insändare i andra tidningar.

Om ett år återkommer jag med nästa avrapportering och har förhoppningsvis ännu mer spännande att rapportera om.

Tack till alla er som hör av er med idéer, kommentarer och synpunkter. Det är oerhört värdefulla för mig.

Cecilia Malmström
Europaparlamentariker (fp)