Artikel
Riksdagen 12 mars 2009
Cecilia Malmström, EU-minister
Anförande i Riksdagens EU-debatt
Fru talman, ärade ledamöter! Vi européer har EU och dess föregångare mycket att tacka för: en stabil fred, rivna gränser mellan människor och länder, och en långtgående politik för att klara miljö- och klimatförändringar. Det europeiska samarbetet av i dag är det viktigaste verktyg vi har för att lösa gemensamma problem i Europa. Framgångsarbetet bygger på idéer, visioner, hårt arbete och en hel del kompromisser.
Kommissionen är en av byggstenarna i arbetet som gör att det dagliga omsätts i praktisk handling. Därför är det utmärkt att riksdagen har bjudit in till den här debatten om kommissionens årliga politiska strategi. Alla vi som är engagerade i Europafrågor har anledning att se fram emot vad som ska komma redan detta år. Det är valet till Europaparlamentet, tillsättandet av en ny kommission och det svenska ordförandeskapet som vi har runt hörnet. Med det har vi klivit över tröskeln till ett verkligt spännande EU-år.
Samtidigt är det uppenbart att EU-länderna brottas med en mängd utmaningar och gemensamma problem som behöver hanteras här och nu och också kräver åtgärder på lång sikt. Många av de frågorna kommer också att finnas kvar under det svenska ordförandeskapet.
En av de största utmaningar som EU någonsin ställts inför är den nuvarande ekonomiska krisen. Lågkonjunkturen har på allvar kopplat sitt grepp över Europa. Vikande efterfrågan och stora svårigheter att få krediter slår hårt, och många människor mister sina jobb. Fler länder upplever en negativ ekonomisk tillväxt. Nyheter om varsel blir tyvärr vardagsmat.
Krisen kräver snabba åtgärder men också en politik för framtiden. Det är något som också kommissionen pekar på i sin årliga strategi. Trots det allvarliga läget, eller kanske just på grund av det allvarliga läget, är det så viktigt att vi kan visa styrka i att 27 länder agerar tillsammans i stället för vart och ett för sig.
I den nuvarande krisen har EU hittills visat på en förmåga att kunna samla sig. I oktober beslutade stats- och regeringscheferna om ett gemensamt paket för att stabilisera utvecklingen på de finansiella marknaderna, och i december fattade de beslut om en gemensam återhämtningsplan för Europa. Det bidrog till att den akuta krisens effekter kunde mildras även om det förstås återstår mycket att göra.
Återhämtningsplanen omfattar insatser i form av finanspolitisk stimulans på såväl nationell som EU-nivå. Det motsvarar ungefär 1,5 procent av EU:s samlade bnp. Den innehåller också mer långsiktiga insatser för att stärka vår ekonomis förmåga att stå emot kommande kriser.
Det handlar i stor utsträckning om att stärka och påskynda genomförandet av EU:s gemensamma strategi för tillväxt och sysselsättning, det som vi kallar för Lissabonstrategin. Att EU behöver en sådan strategi även efter år 2010 när den nuvarande löper ut är de flesta överens om. Hur den ska se ut diskuteras just nu livligt.
Från svensk sida är inställningen klar. Europa behöver en plan som fokuserar på att skapa långsiktigt hållbar tillväxt och välfärd. Därför vill vi ha en vass strategi som bejakar öppenhet och handel som främjar ett hållbart näringsliv och ett innovativt företagsklimat som sporrar till kunskap och forskning. Vi måste också börja omställningen till ett mer ekoeffektivt samhälle.
Beslut om en sådan strategi kommer med största sannolikhet att fattas under det spanska ordförandeskapet år 2010. Men regeringen ser det som en viktig uppgift att förbereda beslutet på bästa sätt under vårt ordförandeskap till hösten.
Det kommer att ta tid innan vi ser slutet på den ekonomiska krisen. Under tiden ska vi göra vad vi kan för att dämpa effekterna av den. Men det måste vara fullkomligt glasklart att EU måste fortsätta på den inslagna vägen med gemensamt agerande och gemensamma åtgärder. Ska vi klara oss i krisen behöver vi mer Europa och inte mindre.
Svaret på frågan hur vi räddar jobben och välfärden är inte att varje EU-land vänder sig inåt för att skydda den egna industrin. Protektionism kan aldrig vara en del av lösningen, det är bara en del av problemet.
Fru talman! Kampen mot klimatförändringarna är vår generations viktigaste uppgift. Därför var det väldigt glädjande att EU-länderna i december förra året, eller egentligen först för ett och ett halvt år sedan, beslöt sig för att minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent till år 2020 och med 30 procent om vi får ett internationellt avtal. Det måste ses som en historisk överenskommelse som inte hade varit möjlig för flera år sedan.
I december förra året kunde medlemsstaterna också enas om ett bindande klimatavtal inom EU som ska bli avstampet mot en global uppgörelse i Köpenhamn i december 2009. Den allra viktigaste frågan för det kommande svenska ordförandeskapet kommer att vara just de internationella förhandlingarna om ett nytt klimatavtal som kan börja gälla när Kyotoavtalet löper ut.
Vårt mål är naturligtvis att vi ska få stora delar av världen att ställa sig bakom en ny överenskommelse. EU kan och bör visa ledarskap i klimatfrågan. Men vi har fortfarande en hel del kvar att göra, och vi måste hålla ihop. Alla undersökningar är helt entydiga. EU:s medborgare förväntar sig att EU tar ansvar och levererar i klimatfrågan.
Därför måste detta arbete fortsätta oavsett den ekonomiska krisen. Det mycket allvarliga ekonomiska läget får inte användas som en ursäkt när notan för EU:s klimatpaket ska betalas. Det kommer vi aldrig att gå med på.
Energiförsörjningsfrågor har på senare tid kommit högt på EU:s dagordning. Det beror delvis på att kommissionen i november förra året lade fram sin så kallade andra strategiska energiöversyn där försörjningstrygghet var tema. Men ännu viktigare var naturligtvis verkligheten.
Det handlar om den energikris som i början av året lamslog delar av Europa där vissa länder drabbades mycket hårt mitt i vinterkylan. Det gäller Makedonien, Slovakien och Bulgarien. Deras invånare tvingades uthärda nästan två veckor av isande kyla.
Svaret på hur vi löser frågan om försörjningstrygghet är inte enkelt. Regeringen menar att en del av lösningen ligger i utvecklingen av förnybara energikällor och energieffektivisering. Att fortsätta arbetet mot en gemensam europeisk energimarknad är också en mycket viktig del på lång sikt.
Fru talman! I år firar vi att det är fem år sedan den största utvidgningen i EU:s historia ägde rum. Europa har enats på ett sätt som inte var möjligt för 20 år sedan. Det handlar om rättssäkerhet, öppna marknader, demokrati och skydd av minoriteter. Allt detta är i dag verklighet för medborgarna i Östeuropas forna kommunistdiktaturer. Att Tjeckien i dag är ordförandeland för EU är ett talande bevis för att Monnets och Schumans idéer har vunnit över Stalins.
Utvidgningen betraktas med rätta som en av EU:s absolut största framgångar. Trots det höjs det röster för ett stopp för utvidgningen. Mot bakgrund av det ekonomiska läget hävdar vissa att EU inte har råd med eller i varje fall måste ta en paus i utvidgningen. Sverige är av helt motsatt åsikt. Alla vinner på att ha demokratiska och stabila grannar.
Den ekonomiska krisen får inte bli ett sätt att hindra en fortsatt utvidgning. Vi har inte råd att låta bli. Det är av största vikt att processen rör sig framåt för de länder som har börjat sin väg mot medlemskapet. Det gäller naturligtvis länderna på Balkan, där utsikterna om EU-medlemskap är en viktig katalysator för reform. Det är viktigt att vi visar dem att det lönar sig att reformera och att fatta en hel del smärtsamma beslut.
Så länge villkoren för medlemskap respekteras - de som regleras i Köpenhamnskriterierna - måste vi vara tydliga: Ja, ni är välkomna så länge reformerna fortsätter. Dessa länder på Balkan som för inte alltför länge sedan var i krig med varandra måste en dag kunna sitta vid samma sammanträdesbord som vi andra inom Europeiska unionen.
Det gäller också för Turkiet. Den förhandlingsprocess som har inletts med Turkiet bereder väg för en utveckling som ligger i hela regionens intresse. Det återstår mycket att göra i Turkiet, absolut. Men det är viktigt att Europeiska unionen står upp för sina löften och fortsätter förhandlingarna. Under det svenska ordförandeskapet kommer regeringen därför att driva på för att öppna fler förhandlingskapitel.
Fru talman! Jag har i dag pekat på en mängd utmaningar som EU har att hantera i dag och framöver, och det finns förstås många fler.
En del av dessa hamnar i vårt knä under hösten 2009. Om EU ska kunna ta tag i detta på riktigt krävs det två mer institutionella förutsättningar. Vi behöver en modern budget och vi behöver Lissabonfördraget för att vi ska kunna jobba effektivt och skapa större insyn och öppenhet för medborgarna.
EU:s budget måste bli modern och anpassas till människors verklighet. I dag går 75 procent av budgeten till jordbruksstöd och regionalstöd. Det är inte en rimlig ordning.
Det här är en inställning som regeringen har drivit hårt inom ramen för EU:s budgetöversyn. Jag är mycket glad över att det finns en stor samsyn kring de här frågorna i riksdagen. Därför beklagar jag att kommissionen driver denna fråga i långbänk. Det betyder att Sverige inte ser ut att kunna få hantera budgetöversynen under vårt ordförandeskap. Men vi ger inte upp. Ansträngningen att modernisera budgeten går vidare.
För att EU ska kunna ta itu med viktiga utmaningar, klimatförändringarna, ekonomin och gränsöverskridande brottslighet behövs det en ny budget, och Europa behöver Lissabonfördraget. Det är oklart när detta kan träda i kraft. Mycket talar för att det blir en folkomröstning på Irland igen, troligen under hösten, och då får det svenska ordförandeskapet hantera följderna.
Naturligtvis är det irländarna som ska rösta, men jag kan inte nog betona hur viktigt vi tycker att det här fördraget är. Det gör beslutsfattandet effektivare. Demokratin stärks genom att Europaparlamentet och riksdagen får inflytande över EU-frågorna. Genom Lissabonfördraget får EU möjligheter att föra en mer samlad koordinerad utrikespolitik, genom skapandet av den europeiska utrikestjänsten.
År 2009 kommer i alla bemärkelser att vara ett europeiskt superår med många processer i formativa skeden. Det kommer att bjudas på många tillfällen att diskutera detta, och jag ser fram emot att få göra det vid flera tillfällen, fru talman.