Artikel
GP 16 januari 2009
Cecilia Malmström, EU-minister
De rödgrönas EU-politik är oklar
Att behålla platsen som konstruktivt EU-land kräver ett tydligt ledarskap. Men vad händer med det ledarskapet vid ett regeringsskifte? För att få svaret måste väljarna få veta hur den rödgröna oppositionen ser på Sveriges roll i Europa, skriver Cecilia Malmström, EU-minister.
Fler svenskar än någonsin tidigare har en positiv syn på Sveriges engagemang i den Europeiska Unionen.
Enligt SCB:s undersökning om EU-sympatier som presenterades i december, stödjer 56 procent av befolkningen det svenska EU-medlemskapet. Det är en ökning med fem procentenheter på bara ett halvår, och den högsta siffra som uppmätts av SCB.
Enligt en annan färsk opinionsundersökning som gjorts av Synovate på regeringens uppdrag, instämmer 76 procent i påståendet Sveriges medlemskap i EU är i dag något självklart.
Alternativen tydliggörs
Samtidigt som stödet för EU är rekordhögt har Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet lovat väljarna att bilda en koalitionsregering vid en rödgrön valseger 2010.
Det är bra att regeringsalternativen tydliggörs för väljarna, men fortfarande präglas det rödgröna samarbetet av en total splittring kring Sveriges engagemang i Europa.
En regering som inte kan enas om själva grundfrågan - hur Sverige ska samarbeta med andra för att lösa gemensamma problem - riskerar att kraftigt minska det svenska inflytandet i EU.
Det ökade stödet för Europasamarbetet har givetvis flera orsaker. Många ser mervärdet av att Europas länder samarbetar i frågor som vi behöver lösa tillsammans, som klimatet, den gränsöverskridande brottsligheten och den globala finanskrisen.
Men det positiva skiftet i stödet för EU handlar också om ett tydligt ledarskap och mål med Europapolitiken. Regeringsskiftet för två år sedan föregicks av en lång period av socialdemokratiskt maktinnehav i Sverige, en tid som fortfarande präglades av misstänksamhet mot EU och en förstelnad debatt kring om vårt land över huvud taget skulle vara med i Europasamarbetet.
Tyvärr satte den attityden djupa avtryck, både här hemma och i kretsen av EU-kollegor. Sverige sågs som ett motsträvigt EU-land som höll sig i utkanten av samarbetet. Under S-regeringens sista två år sjönk svenskarnas stöd för EU-medlemskapet med flera procentenheter.
Framtidsfrågor
I dag är läget ett annat. Sedan 2006 har alliansregeringen fört Sverige från åskådarläktaren in i EU:s kärna. Regeringen bygger allianser med andra för att kunna påverka bättre och tar ansvar för Europas stora framtidsfrågor. Samtliga fyra partier i alliansen står helt och fullt bakom Sveriges engagemang i unionen, och regeringen arbetar aktivt med att förankra EU-samarbetet på hemmaplan så att Sveriges röst ska kunna väga ännu tyngre i samarbetet.
Sveriges roll som ett av EU:s kärnländer har tjänat oss väl. Ett mått på vårt lands inflytande i EU-samarbetet är den roll som Sverige spelat såväl i förhandlingarna om Lissabonfördraget som i arbetet för att få ett kraftfullt klimatpaket på plats.
Regeringens inställning har även starkt folkligt stöd. I den undersökning som Synovate gjort på regeringens uppdrag instämmer 82 procent i påståendet av Sverige bör vara ett land som arbetar aktivt för att utveckla samarbetet inom EU.
Tydligt ledarskap
Att behålla platsen som ett konstruktivt EU-land kräver ett tydligt ledarskap, med fortsatt alliansbyggande inom EU och förankring här hemma som främsta kännetecken. Vad händer med det ledarskapet vid ett regeringsskifte? För att få svaret måste väljarna få veta hur den rödgröna oppositionen ser på Sveriges roll i Europa.
Socialdemokratin splittras fortfarande av den 15 år gamla striden mellan ja och nej, vilket gör oklarheten kring partiets EU-politik påtaglig. I stället för att handla om hur vi tillsammans ska hantera klimatproblemen har den socialdemokratiska Europadebatten reducerats till att handla om enbart arbetsrätt och kollektivavtal. I höstas gick det så långt att partiet hotade att rösta nej till hela Lissabonfördraget i riksdagen.
Miljöpartiet har efter interna konvulsioner slopat kravet på svenskt utträde ur EU. Det är en välkommen förändring, men i stället vill man inskränka EU:s möjligheter att agera på många viktiga områden.
Partiet säger klart nej till Lissabonfördraget, som ökar demokratin i EU och gör det enklare att fatta beslut även med fler medlemsländer.
Vänsterpartiet kräver att Sverige lämnar EU, vill lägga ner det folkvalda Europaparlamentet, säger nej till samarbete kring brottsbekämpning och vill avskaffa alla bindande regler som begränsar koldioxidutsläppen.
Skillnaden mellan alliansregeringens Europapolitik och de rödgrönas splittrade syn på EU kan knappast bli tydligare. Men tids nog måste väljarna få veta vad som egentligen gäller.
Avser de rödgröna att slå vakt om Sveriges plats i EU:s kärna, eller kommer vårt land åter att marginaliseras i EU-samarbetet?
Ska Sverige ta en ledande roll eller spela andrafiolen när EU ska hantera stora framtidsfrågor som klimatet, jobben och den internationella brottsligheten?
Vilken syn på Europa är det som ska forma de rödgrönas EU-politik?
Cecilia Malmström
EU-minister (FP)