Lördagskrönika i GP 19 april 2003
Cecilia Malmström
Europaparlamentariker (fp)
Diktatorn på Kuba ger inte upp
I december 2002 mottog Oswaldo Payà Europaparlamentets Sasharovpris, ett pris som ges till en individ eller organisation som under svåra omständigheter kämpar för mänskliga rättigheter. Oswaldo Payà fick priset för sin kamp för ett demokratiskt Kuba genom det s.k. Varelaprojektet.
Jag träffade Oswaldo första gången i Havanna 2001 och då hade han precis dragit i gång sitt projekt. Genom att utnyttja författningen som möjliggör folkomröstning om 10 000 medborgare begär det, samlade Payà på kort tid in
12 000 namn som krävde en omröstning om att införa demokrati och mänskliga rättigheter i landet. Namnlistorna lämnades till den kubanska regeringen som först blev en smula brydd innan Castro svarade med att ändra författningen och skrev in att det socialistiska systemet var evigt och därför överordnat allt annat. Därmed blev, med Castros logik, kampanjen olaglig. Payà har dock inte givit upp och nya människor skriver på varje dag. Payà är också nominerad till Nobels fredspris.
I Havanna träffade jag också Gisela Delgado som med sin man driver rörelsen Fria bibliotek. Idag finns cirka 80 små bibliotek hemma hos privatpersoner runt om på Kuba där vanliga kubaner kan låna aktuella romaner och barnböcker eftersom det enda som finns i bokaffärerna är Castros samlade tal och marxistisk propaganda. Böckerna kommer med turister, enskilda besökare och den svenska liberala biståndsorganisationen SILC. Den mest populära boken uppges vara Orwells roman 1984, kanske känner kubanerna igen sig i det terrorsystem som där beskrivs.
Gisela och Oswaldo är bara två av de många kubaner som på senare tid gått samman i politiska partier (naturligtvis förbjudna) och organisationer för att diskutera möjligheterna för ett framtida demokratiskt och fritt Kuba. De har arbetat helt öppet och försökt verka för en fredlig demokratisk övergång på Kuba efter 43 år av diktatur och enpartivälde. Uppenbarligen har Castro känt sig allt mer hotad av dessa fritänkare och de senaste veckorna har över 80 personer gripits och fängslats i den största razzian mot oppositionella på decennier. De gripna fick mellan 20 år och livstid, efter summariska rättegångar. Giselas man Hector fick 27 år och alla böcker är konfiskerade. Oswaldo själv är ännu inte gripen, kanske skyddas han ett tag av sin internationella status.
Naturligtvis passar den skäggige diktatorn i Havanna på när världens uppmärksamhet är fokuserad på Irak. Helt obemärkt har det dock inte gått förbi. Europaparlamentet har protesterat kraftigt och krävt att samtalen om Cotonouavtalet ska avbrytas. Det är ett förmånligt handelsavtal som samtliga länder i bl.a. Latinamerika har med EU och som Kuba länge velat ansluta sig till. I avtalet finns dock klausuler om mänskliga rättigheter och kommissionär Chris Patten har sagt att ett avtal nu inte är aktuellt. Även flera regeringar har protesterat, bl.a. har Anna Lindh varit befriande tydlig och därmed kraftigt markerat mot det Castrosvärmeri som allt för länge dominerat det socialdemokratiska partiet.
Framtiden tycks nu vara nattsvart för mina vänner och de andra på Kuba. Världssamfundet måste dock öka pressen på Fidel Castro så att även det kubanska folket en dag kan få leva i demokrati.