Debattartikel publicerad i Göteborgs-Posten 2006-05-09
Malmström:
Lär av Finlands EU-engagemang
För snart ett år sedan lovade statsministern att dra igång en bred EU-debatt, men inga initiativ har tagits i den riktningen. Passiviteten fortsätter trots att det är helt nödvändigt med ledarskap och en tydlig riktning i Europapolitiken, skriver Cecilia Malmström.
I dag är det Europadagen, och knappt två månader kvar tills vårt grannland Finland tar över ordförandeskapet i EU. Läser man den finländska regeringens program för det närmaste halvårets arbete ser man ett land som sprudlar av entusiasm inför uppgiften. Mer öppenhet och krafttag för att EU-länderna ska kunna hävda sig i den globala konkurrensen är något av det som dominerar ordförandeskapets program.
Finland har ett viktigt halvår framför sig. EU är fortfarande förlamat efter att konstitutionen oväntat åkte in i frysboxen för ett år sedan. Medborgarnas förtroende för en union som inte levererar är kört i botten. Konstitutionen kommer inte att kunna tinas upp än på länge, men en rad viktiga öppenhetsreformer kan mycket väl genomföras redan nu, utan att något EU-fördrag behöver ändras.
Entusiasmen inför det finländska ordförandeskapet känns igen från hur den finländska regeringen och alla politiska partier i Finland ser på medlemskapet i EU. Ända sedan Sverige och Finland lämnade in medlemsansökan i början på 90-talet har det gått en tydlig skiljelinje mellan våra båda länders EU-politik. Finland såg medlemskapet som en chans att göra sig av med det sovjetiska oket och på allvar bli en del av Västeuropa. Det svenska medlemskapet aktualiserades som ett sätt att stärka ekonomin i ett av dåvarande s-regeringens krispaket.
Finland har i alla sammanhang värnat kommissionens roll som EU:s motor och de små ländernas försvarare, en hållning som man delar med i stort sett alla mindre medlemsländer - utom Sverige. I sitt tal på tioårsjubileet av det finländska EU-medlemskapet beskrev statsminister Matti Vanhanen de tio åren i EU som en succé för Finland med sammanfattningen att "vår status och vårt rykte i världen är på en helt annan nivå i dag än före 1995". Två viktiga skäl bakom den succén är förstås att Finland varit en konstruktiv medspelare, och att man infört euron som valuta.
Djupt splittrad
I Sverige passerade tioårsdagen av EU-medlemskapet obemärkt förbi. Regeringspartiet är fortfarande djupt splittrat i Europafrågan, vilket har lett till en total brist på initiativ om hur framtidens EU ska se ut. Göran Perssons engagemang för Europa har begränsats till att värna mellanstatligheten, varna för social turism och slå sig blodig för apoteks- och spelmonopol som gör mer skada än nytta.
Bosse Ringholm utses till EU-minister, trots hans chockerande ointresse för samarbetet med andra länder. För snart ett år sedan lovade statsministern att dra igång en bred EU-debatt, men inga initiativ har tagits i den riktningen.
Passiviteten fortsätter trots att nejet i folkomröstningen om euron för snart två år sedan borde ha lärt regeringen en läxa om att det är helt nödvändigt med ledarskap och en tydlig riktning i Europapolitiken.
Det finns tydliga skillnader mellan Sverige och Finland som kan förklara våra båda länders vägval. De två partier som är medansvariga till den svenska passiviteten, miljöpartiet och vänsterpartiet, fortsätter att sprida skräckpropaganda och kräver öppet att Sverige ska lämna EU. Deras motsvarigheter i Finland, gröna förbundet och väns-terförbundet, är däremot varma EU-anhängare. De gröna skriver på sin hemsida att de vill förstärka Europasamarbetet och kräver fler majoritetsbeslut i stället för enhällighet. Vänsterförbundet skriver att "vänstern måste ta initiativet till att utveckla EU".
Det råder knappast några tvivel om att partiernas positiva syn på EU har påverkat den finländska EU-politiken.
Förväntningarna på det finländska ordförandeskapet är stora. Men ska ett litet land så långt ifrån Paris och Berlin verkligen kunna förstärka förtroendet för EU bland unionens medborgare?
Förutsättningarna finns, och kan förstärkas om Finland lägger till några ytterligare öppenhetsreformer:
Sätt EU-parlamentets flyttcirkus mellan Bryssel och Strasbourg på dagordningen. Den dyra pendlingen lägger ett löjets skimmer över parlamentet och måste stoppas.
Ministerrådet ska alltid lagstifta i offentlighet.
"Subsidiaritetskontroll" bör införas - att medlemsländernas parlament granskar om frågor ska avgöras på EU-nivå.
Medlemsländernas egna parlament ska involveras mer och tidigare i EU:s lagstiftningsarbete.
Ypperlig chans
Dessutom borde Sverige och Finland gå samman och bilda en "öppenhetspakt". Detta för att tillgodose att föreslagna öppenhetsreformer verkligen omsätts i praktiken. Sverige borde redan nu ta initiativ till detta, inför det svenska ordförandeskapet 2009.
Vi vet att Sverige kan lära av Finland på många områden och synen på EU-samarbetet är inget undantag. Statsminister Göran Persson bör noga studera hur en medveten och framsynt Europapolitik på tio år tagit vårt östra grannland från periferin till att bli ett av de länder som är med och utvecklar det nya EU.
Det kommande halvårets ordförandeperiod kan säkerligen bli en ypperlig chans.