Seminarium om Turkiet i Europa Folkpartiet 15 oktober 2004
Cecilia Malmström
Europaparlamentariker (fp)
Turkiet behövs i EU
Turkiet och EU har en lång relation med varandra. Redan 1959 sökte Turkiet medlemskap i den europeiska gemenskapen. Ansökan avvisades men 1963 upprättades ett särskilt avtal där ett framtida medlemskap inte uteslöts. Ytterligare en ansökan kom 1987, något som ledde till att ett tullavtal etablerades 1995 och 1999 beslöt EU:s regeringschefer i Helsingfors att Turkiet skulle betraktas som ett kandidatland. Löftet om medlemskap upprepades – enhälligt – i Köpenhamn 2002 och då beslöt man att utvärdera situationen i Turkiet (med avseende på Köpenhamnskriterierna) i slutet på 2004 för att då ev. besluta om att inleda förhandlingar.
Från 2002 med den nya turkiska regeringen under ledning av först Cem och sedan Erdogan, inleddes en aldrig tidigare skådad reformperiod i Turkiet. Ett omfattande arbete påbörjades för att utveckla den turkiska demokratin. Resultaten har varit imponerande: Strafflagen har förändrats, tortyr och dödsstraff har förbjudits, skärpta straff för s.k. hedersrelaterat våld och våld mot kvinnor, stärkta rättigheter för kvinnor och minoriteter och ett stärkande av yttrandefriheten. Militärens roll över politiken har gradvis minskat och – det som verkligen gav Turkiet cred i EU:s ögon – Ankara medverkade konstruktivt till Annanplanen om en lösning på Cypern, uppmuntrade till att stödja den och fick - trots Rauf Denktasch – turkcyprioterna att med stor majoritet rösta ja till planen. Nu förkastade ju grekcyprioterna den så det blev inget av denna historiska chans, men Turkiet gjorde en viktig insats här.
I takt med att kommissionens rapport skulle presenterades steg nervositeten i flera medlemsländer och insikten om att Turkiet faktiskt snart kunde börja förhandla växte. Det har lett till stor oro och turbulens i flera länder. Ledande politiker har varit ute och uttryckt allt ifrån skepsis till totalt motstånd. Frits Bolkestein varnade för en islamisering och att EU skulle implodera, Franz Fischler har också varit ute och uttryckt farhågor. I Frankrike finns ett stort motstånd, dels från extremhögern men också lite oväntat kanske från den mycket proeuropeiska federalistiska mitten som fruktar att EU tanken skall erodera. Valery Giscard d´Estaing, konventets ordförande (där Turkiet satt med) har vid ett flertal tillfällen varnat för Turkiet. I Tyskland är kristdemokraterna helt motståndare och Angela Merkel förespråkar ett speciellt partnerskap som alternativ till medlemskap.
Den utvärdering som utlovades i Köpenhamn kom 6 oktober och presenterades i förra veckan inför ett gigantiskt pressuppbåd. Den ger ett grönt ljus för att Turkiet är redo att börja förhandla – men den ger inget datum. Det kommer att sättas – kanske – i december när EU:s regeringschefer samlas till toppmöte och slutgiltigt beslutar i frågan. Innan dess kommer också Europaparlamentet att yttra sig i en rapport som röstas den 1 december.
Rapporten ger alltså Turkiet klartecken – men garderar med livrem, hängslen och många kontrollstationer. Den pekar på de framsteg som gjorts och de förändringar som skett i det turkiska samhället på väg mot de värden och kriterier som EU har som krav för medlemskap. Den pekar på fördelar men också problem med ett medlemskap och menar att utvecklingen noga måste följas de närmaste åren. Många frågor återstår inom området mänskliga rättigheter, och inte minst måste alla beslut nu implementeras och efterlevas. Om utvecklingen går åt fel håll kan förhandlingarna avbrytas, menar kommissionen som också påpekar att Turkiet är ett mycket speciellt kandidatland, fundamentalt annorlunda än tidigare kandidater och att det därför måste specialbehandlas. Man förutskickar mycket långa övergångsregler, samt speciella skyddsklausuler under många år, inte minst beträffande den fria rörligheten.
Enligt Verheugen, kommissionär för utvidgningsfrågor kommer förhandlingarna med Turkiet att ta lång tid, han nämnde 14-15 år på presskonferensen i parlamentet.
Från folkpartiets sida har vi varit positiva till ett turkiskt medlemskap och tyckt att Turkiet hör hemma i den europeiska unionen. Vi har länge varit kritiska till bristen på mänskliga rättigheter och kraftigt kritiserat Turkiet för dess behandling av kurderna och av andra minoriteter. Vi har kritiserat den bristande yttrandefriheten och engagerat oss i de många författare och journalister som satt i fängelse för några år sedan. Vi har med kraft fördömt tortyr och andra övergrepp. Men vi har också sett och imponerats av de fantastiska framsteg som Turkiet har gjort de senaste åren och menar att de absolut måste uppmuntras,. Det innebär inte att MR- problemen är lösta, fortfarande återstår mycket arbete. Jag återkommer till det.
För folkpartiet, och för en förkrossande majoritet av ledamöterna i den liberala gruppen ser vi många fördelar med ett turkiskt medlemskap
Först och främst skulle det bevisa att EU inte är en kristen klubb. EU handlar om värden – om demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer – inte om religion. Ett demokratiskt, ekonomiskt och politiskt stabilt Turkiet skulle bli en oerhört betydelsefull brygga mellan Europa och den muslimska värden. Vidare skulle Turkiet kunna tjäna som förebild för övriga delar av Mellanöstern genom att visa att demokrati och islam går att förena.
Förhandlingarna med Turkiet kommer att leda till att demokratin utvecklas ytterligare och det ger bättre förutsättningar att lösa Cypernfrågan men också att ta itu med gamla varbölder och nå en historisk försoning i frågan om det armeniska folkmordet.
Alla utvidgningar hittills har lett till ökad handel, investeringar, tillväxt och utbyte. Det skulle också ett turkiskt medlemskap innebära.
Turkiet har en ung och allt mer välutbildad befolkning som behövs i ett Europa med en demografisk kurva som är alarmerande.
Energipolitiskt innebär Turkiets medlemskap en fördel för det alltmer energiberoende Europa. Det innebär en fördel för hela kontinenten att få med Turkiet i en gemensam lagstiftning och samarbete i frågor som rör t.ex. miljö, migration och brottsbekämpning.
Turkiet har med sina grannländer en viktig roll att spela för stabiliteten i regionen och kan därför komma att bli en nyckel i kampen mot terrorismen. Genom sitt strategiska läge, sin tyngd och NATO-medlemskap kommer Turkiet att bli en viktig bricka i den europeiska utrikes och säkerhetspolitiken.
Med Turkiet som medlem måste EU fortsätta att reformeras och det kommer att tvinga fram en ökad prioritering av EU:s uppgifter.
Vi menar att Turkiet visserligen är ett stort land med en annan historia än de flesta EU-länder och att förhandlingarna kommer att ta tid men vi vänder oss mot tanken att Turkiet skall specialbehandlas. Samma krav skall ställas på Turkiet som på alla andra tidigare och nuvarande ansökarländer. Köpenhamnskriterierna är tuffa som de är, vi ska inte införa nya hinder för Turkiet. Till sist är det förstås Turkiet som ska göra huvudjobbet men också EU måste anpassa sig och visa öppenhet och vidsynthet.
Naturligtvis återstår det mycket arbeta att göra för Turkiet. På pappret har man infört imponerande lagar men de måste också efterlevas. Det räcker inte att förbjuda tortyr i fängelse, den försvinner inte för det. Kurdernas rättigheter är fortfarande oerhört begränsade, både kulturellt, språkligt och politiskt. Det kurdiska folket måste garanteras full minoritetsstatus med språkliga och kulturella rättigheter, de måste garanteras politisk representation och framför allt måste de erkännas som folk. Fortfarande är det svårt att tala om kurder i Turkiet. Förbättringar krävs också vad gäller andra minoriteters status och rättigheter, kvinnors rättigheter och yttrandefriheten. Militären spelar fortfarande en allt för stor politisk roll. Trots dessa brister är dock min erfarenhet att de allra flesta kurder, kvinnoorganisationer, NGOs mm välkomnar ett turkiskt medlemskap och menar att det ger bättre förutsättningar till förändring.
Det vore bra om man kunde inrätta någon slags formellt rådgivande kurdisk grupp knuten till kommissionen för att övervaka att det kurdiska folkets rättigheter följs. Jag har föreslagit kommissionen detta men ännu ej fått något svar.
Turkiet måste också reformeras i andra avseenden – jordbruket - infrastrukturen, miljölagar, konkurrenslagstiftning mm för att uppfylla alla EU:s krav. Men det är inte dagens Turkiet som skall bli medlem, det är Turkiet om 15 år. Det kommer att se annorlunda ut, liksom EU.
Vad händer nu?
Europaparlamentets rapport kommer den 1 december och kommer att ha en viktig opinionspåverkande roll. Europeiska rådet träffas på toppmöte den 17 december och fattar då beslut om datum. Troligen beslutar rådet att inleda screeningprocessen någon gång i slutet på 2005, eventuellt kopplat till några konkreta villkor. Förhandlingarna, kommer sedan att ske kapitelvis, enligt gällande regler för utvidgningsförhandlingar. EU har också avsatt en stor budgetpost för övergångsstöd och speciellt regionalstöd till Turkiet.
Efter beslutet i december måste också EU:s ledare förankra detta i sina medlemsländer, där det är kontroversiellt. Frankrike och Tyskland hotar med folkomröstning. Två av tre fransmän vill rösta om ett turkiskt medlemskap och flera partiet har uttryckt sitt stöd, bl.a. Chirac. I Tyskland kräver också politiska krafter en folkomröstning. I andra länder försöker man koppla omröstningen om EU:s författningsförslag till Turkietfrågan (Österrike och Nederländerna). I Europaparlamentet en stark grupp som är motståndare och rapportören är emot.
Argumenten mot Turkiet är många – landet är för stort, för fattigt, för muslimskt, för O-europeiskt, för proamerikanskt. Jag tycker inget av dem håller men Ingmar Karlsson kommer att tala mer om detta sedan.
Det vore djupt tragiskt om medlemsländerna nu drabbas av nervositet och skjuter upp beslutet – återigen. Det skulle skapa en stor turbulens, en svekdebatt och skulle stärka de otäcka krafter i Turkiet som vill rulla tillbaka reformprocessen. Turkiet har en lång resa och en mödosam väg att gå innan landet kan bli medlem. Men Europa har ett ansvar att stötta den färden och att bistå med inte bara hurrarop utan också konkret hjälp och stöd. Utvidgningen den 1 maj i år var historisk – vi knöt ihop öst och väst 15 år efter Berlinmurens fall. Det var ett oerhört kraftprov för EU som man klarade. På samma sätt blir det med Turkiet – det är en moralisk och historisk prövning där vi inte kan svika. EU behöver Turkiet och Turkiet behöver EU.