Turkiet närmar sig EU

 

Turkiet närmar sig EU
 
Det var den 6 oktober på eftermiddagen. Pressuppbådet var enormt och Europaparlamentets ledamöter fick bokstavligen armbåga sig fram till sina platser. Trots att det mesta hade läckt ut i förväg, låg det en spänd förväntan i luften. Ett särskilt rum med storbilds-TV för åhörare och journalister fanns iordninggjort bredvid och över hela världen samlades turkar och kurder vid radio och Tv-apparaterna. Alla väntade på att kommissionens ordförande Romano Prodi och utvidgningskommissionär Günther Verheugen skulle presentera sin rapport om Turkiet och EU-medlemskapet.

 

Inför rapporten hade det inte bara tisslats i korridorerna, en del tyckte också att den stora trumman snarare var nödvändig. Högljudda protester har hörts från flera håll under hösten. Många politiker och partier i det nuvarande EU är skeptiska, för att inte säga motståndare, till ett turkiskt EU-medlemskap. De menar att Turkiet är för fattigt, för stort, för oeuropeiskt, för proamerikanskt och framför allt för muslimskt. Flera ledande politiker har öppet tagit avstånd från Turkiet med några eller samtliga av dessa argument.

 

Motståndet är starkast i Österrike, Tyskland, Frankrike och Nederländerna - samt Vatikanen, som tack och lov inte är med i EU. Den frispråkige holländske kommissionären Frits Bolkestein har sagt att EU kommer att implodera om Turkiet blir med och att hela den europeiska kontinenten kommer att ”islamiseras”. I Frankrike har Nicolas Sarkozy, den karismatiske och populistiske finansministern och blivande presidentkandidaten, föreslagit att fransmännen ska få folkomrösta om Turkiet. Liknande tongångar hörs i Tyskland.
 
Turkiets förhållande till EU är en lång historia. Redan 1963 sökte Turkiet medlemskap i dåvarande EG. Ansökan avvisades, men de dåvarande sex medlemsländerna upprättade en slags särskild relation med landet, en relation som sedan har utvecklats och lett till förlovning. År 1999 lovade EU att Turkiet skulle kunna bli medlem en dag, ett löfte som återupprepades 2002, enhälligt av alla medlemsländers stats- och utrikesministrar. Nu vill Turkiet börja förhandla och EU har lovat att ge besked om när mer konkreta förhandlingar kan inledas. Detta besked kommer att ges av EU:s regeringschefer i december, men kommissionens rapport är underlaget för detta beslut. 
 
EU-kommissionens rapport var ett ja till Turkiet, fast med både hängslen och livrem. Kommissionen menar att Turkiet har gjort sådana framsteg att landet uppfyller kriterierna för att börja förhandla. Dock görs det tydligt att mycket arbete återstår och att EU-institutionerna noga kommer att följa den kommande lagstiftningen och inte minst implementeringen av det som hittills beslutats. När som helst kan förhandlingarna avbrytas om utvecklingen mot ett demokratiskt samhälle i Turkiet skulle gå åt fel håll, påpekar rapporten. Verheugen undvek att föreslå något datum för exakt när förhandlingarna kan börja, det bestämmer ministrarna menade han. En kvalificerad gissning är dock att toppmötet i december kommer att enas om någon gång i slutet på 2005.

 

Alla länder som vill bli medlemmar i EU måste uppfylla de s.k. Köpenhamnskriterierna. Det är ett stort antal krav som handlar om allt från konkurrenslagstiftning och miljölagar till livsmedelskontroll. Framför allt innebär de hårda krav på demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och ett fungerande rättsamhälle. Turkiet uppfyller inte dessa krav idag. Det finns fortfarande politiska fångar, tortyr förekommer i fängelse och kurdernas rättigheter är långt ifrån tillgodosedda. Armén har alldeles för stort inflytande över politiken för att landet skall kunna kallas en demokrati. Cypern är fortfarande en ockuperad ö. Men ändå - regeringen har under premiärminister Erdogans ledning gjort enorma ansträngningar för att reformera sitt land och att anpassa det till EU:s krav. Den har avskaffat dödsstraffet, förbjudit tortyr, kraftigt skärpt straffen för s.k. hedersmord och delvis stärkt minoriteternas rättigheter. Dessa reformer har inte varit okontroversiella och måste givetvis uppmuntras.

 

Naturligtvis återstår en hel del, inte minst vad gäller situationen för den kurdiska minoriteten. Även om en del förbättringar har gjorts på pappret så trakasseras och diskrimineras kurderna på ett oacceptabelt sätt i hela landet. Det kurdiska språket och kulturen erkänns inte och kurderna har ingen demokratiskt tillfredställande representation.  Men de flesta kurder och kurdiska organisationer jag talat med anser ändå att det är positivt att förhandlingarna börjar så att EU kan utöva påtryckningar och verkligen kontrollera att förbättringar sker. Det vore bra om kurdiska organisationer kunde få en slags nyckelroll i uppföljningen och övervakningen av det fortsatta demokratiarbetet i Turkiet.

 

Jag välkomnar beslutet om att släppa in Turkiet som medlem i EU. Det främsta skälet är att det skulle bevisa att EU inte är en kristen klubb utan öppet för de europeiska länder som, oavsett religion, uppfyller kriterierna. EU baseras inte på religiös tillhörighet utan på värderingar om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Ett fullt ut demokartiskt och ekonomiskt stabilt Turkiet skulle vara till stor gagn för EU och hela regionen. Det skulle visa att demokrati och islam är en fullt möjlig kombination. Landet kunde bli en brygga mellan Europa och den muslimska världen. Det skulle skapa en stor och dynamisk inre marknad och ge oss förutsättningar till strategiskt samarbete, inte minst vad gäller kampen mot terrorismen.
 
På motståndarna låter det som om vi skulle släppa in Turkiet till helgen. Så är det naturligtvis inte, förhandlingarna kommer att ta lång tid, kanske upp till 15 år. Turkiet år 2020 ser troligen helt annorlunda ut än det gör idag. Risken finns dock att ministerrådet drabbas av nervositet framåt jul och undviker att ge Turkiet ett datum. Det vore fel och fegt, Turkiet behöver en tydlig välkomnande signal om att utvidgningsförhandlingarna kan starta, om än under mycket tuff granskning så att arbetet med de mänskliga rättigheterna fortsätter att förbättras. Dessutom måste situationen i hela Mellanöstern förbättras med tanke på att EU skulle få en del grannländer som idag inte är så mysiga (Iran, Irak, Syrien m.fl.).
 
Ett mödosamt arbete återstår ännu för Turkiet, ett arbete som bara det turkiska folket kan göra själva. Men vi andra kan stötta och hjälpa till och därför får inte EU svika sitt löfte. Men diskussionerna kommer att gå heta under resten av hösten…