Anförande av vice partiordförande Cecilia Malmström vid Folkpartiet liberalernas riksmöte i Linköping, 7 mars 2009
Det talade ordet gäller.
Kära vänner,
Det här är universitetet i Cluj-Napoca, mitt i Draculas hembygd i Transsylvanien. Där läser 96 svenska studenter på läkarutbildningen.
Det här är Valletta, huvudstaden på Malta, som nyligen har fått sin första koloni av unga svenska telefonförsäljare.
Och det här är Torremolinos, ett känt paradis för semestrande svenskar på spanska solkusten. Men också hemort för tusentals svenska seniorer som tagit med sig pensionen och flyttat ifrån vinterkylan här hemma.
För bara femton år sedan var det här nästan otänkbart för medborgare i vårt land.
När jag skulle läsa litteratur på ett universitet i Paris 1986 så gick flera veckor åt till Kafka-artad pappersexercis och att skaffa uppehållstillstånd. Jag var ju svensk, inte EG-medborgare. Resultaten av studierna fick jag aldrig tillgodoräkna mig i Sverige och naturligtvis fick jag inga svenska studielån.
Några år senare blev jag utkastad ur Spanien när jag hade jobbat ett halvår på SKF i Barcelona. Jag var ju svensk, inte EG-medborgare. Och därför fick jag inget nytt arbetstillstånd, trots att arbetsgivaren ville ha kvar mig.
Berättar man det här för en 20-åring idag så låter det som någon smått otrolig historia från mormors tid.
Att kunna jobba i ett land och plugga i ett annat ser många unga människor idag som en självklarhet. Att slippa visa passet när man åker tåg genom Europa ter sig fullständigt naturligt.
Tänk er tanken. Hur skulle Sverige se ut idag om vi inte varit med i det europeiska samarbetet? Hur skulle vår välfärd ha utvecklats om vi stått vid sidan av när våra grannländer jobbat tätare och tätare tillsammans?
Och tänk er en annan tanke. Hur hade Europa sett ut idag, under den värsta ekonomiska krisen på årtionden, om 27 länder hade försökt lösa sina problem helt på egen hand?
Liberala vänner,
Det är just när det är som mest eländigt som vi inser att vi behöver varandra i Europa, att vi behöver hitta gemensamma lösningar på gemensamma problem.
Det gäller oavsett om vi ska hantera klimatförändringarna, att få bukt med den gränsöverskridande brottsligheten eller att säkra tillväxt och konkurrenskraft.
”Fler gör mer” är den slogan som vi använder för regeringens EU-arbete. Jag tycker det sammanfattar ganska bra varför Europa behövs. Och varför den Europeiska unionen behöver fler medlemmar som vill vara med och samarbeta.
Det europeiska projektet är fantastiskt. Och det är därför vi liberaler tror på Europa. För fredens, demokratins och välfärdens skull. För möjligheterna som samarbetet ger.
*
Nästan alla som ska rösta för första gången i år är födda efter Berlinmurens fall, i ett Europa som har varit enat, snarare än delat. För dem är järnridån förhistoria.
Många i den här unga generationen européer har heller ingen aning om att Francos fascister förtryckte Spanien till långt in på 70-talet.
Vi liberaler har ett ansvar att berätta den delen av Europas historia, om varför Europasamarbetet är så pass viktigt.
Men vi har också en pedagogisk uppgift i att göra Europasamarbetet konkret och levande. Vi ska visa hur EU kan synas ännu mer i människors vardag, och därför ska vi riva de hinder som finns kvar.
* * *
Liberala vänner,
Få människor orkar ens ta steget för att fightas mot den svenska sjukvårdsapparaten.
Men det finns undantag. Ett är Susanne Jelinek från Göteborg. Hon är inte så välkänd, men hon är i högsta grad en symbol för den fria rörligheten i Europa.
I mitten av 90-talet drabbades Susanne av den reumatiska sjukdomen SLE.
Hon var inte nöjd med den vård hon fick på Sahlgrenska sjukhuset, och därför bestämde hon sig för att pröva om det gick att få en bättre behandling i Tyskland.
Susanne åkte till sjukhuset i Kiel och blev till slut frisk. För att kunna betala sjukhusräkningen på 600.000 kronor tog hon ett lån.
När Susanne försökte få ersättning från Försäkringskassan så blev det nej. Men hon gav sig inte, utan överklagade hela vägen upp till Regeringsrätten, som till slut gav henne rätt till ersättning.
Det är fem år sedan den här domen föll, och tack vare Susannes kämparglöd så är det idag mycket lättare för svenskar att få ersättning för sjukvård i ett annat land.
Om de lyckas övertyga Försäkringskassan, vill säga.
Man måste ju vara ganska frisk för att orka vara sjuk.
*
Liberala vänner,
Runt om i landsting och regioner genomför Folkpartiet valfrihetsreformer som är viktiga i människors vardag. Vi driver kravet på fritt vårdval i hela Sverige, och vi skärper vårdgarantin.
Nu tar vi nästa steg. Den patient som bedömer att landstinget hemma inte kan erbjuda den vård som behövs ska fritt kunna välja vård var som helst inom EU, och få ersättning hemifrån.
För den som bor här i Östergötland ska det vara lika enkelt att välja ett sjukhus i Finland eller Tyskland, som att åka över gränsen till Jönköping eller Kalmar. Och ingen ska behöva lägga ut hundratusentals kronor för en operation.
Just nu pågår ett arbete med att ro i hamn ett helt nytt EU-regelverk gör det enklare för den som vill söka vård i utlandet. Regeringen driver en tuff linje för att det här paketet ska bli verklighet.
Tyvärr finns det en grupp som gör allt för att stoppa den här valfrihetsreformen.
Dessa bromsklossar är de som ser våra svenska vårdköer som den ultimata rättvisan, och som lovat säga blankt nej till den som vill söka sjukvård utomlands. Det är de svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet, i gott samarbete med sina kollegor från resten av Europa.
Vänner,
I decennier har socialdemokraterna varit folkpartiets huvudmotståndare i sjukvårdspolitiken. Jag vet att ni är många här inne som fortfarande utkämpar striden mellan vårdsocialism och valfrihet, runt om i landsting och regioner.
Nu flyttar den striden till Europa, och vi liberaler är beredda.
Vår gamla slogan från 80-talet gäller i högsta grad även idag: ”Patienten ska sättas i centrum – inte i väntrum”.
Liberala vänner,
Kampen mot klimatförändringarna är den här generationens viktigaste utmaning. Om vi inte möter klimathotet kommer vi att få se nya konflikter världen över, i kampen om naturresurser.
I höst kommer Sverige att föra hela unionens talan när ett nytt, internationellt klimatavtal ska förhandlas fram. Det kommer att kräva skickligt fotarbete, och förväntningarna på vårt ledarskap är höga. Jag tror att vi har goda chanser att ro det här i hamn, men det kräver att resten av världen drar sitt strå till stacken.
Det viktigaste Europa kan göra för att hejda klimatförändringarna är att minska utsläppen av koldioxid. Det handlar om att bryta beroendet av smutsig kolkraft och satsa på de klimatsmarta energislag som står till buds.
Folkpartiet har ett batteri av förslag för att lyckas med det.
Det handlar om energieffektivisering och satsning på förnybar energi.
Det handlar om gröna investeringar i u-länder.
Det handlar om att bygga ut kärnkraften i Sverige, och stimulera andra europeiska länder att bygga ut och bygga nytt.
Och dessutom ska vi bygga ihop elnäten i Europa. Den gaskris som drabbade de östra delarna av Europa för ett par månader sedan visade tydligt att EU-länderna måste bryta gasberoendet, särskilt när det nästan uteslutande kommer från Ryssland, till och satsa på annan energi.
När Litauen stänger kraftverket i Ignalina ska säker, svensk kärnkraft vara ett bättre alternativ än den ryska gasen.
* * *
En annan, viktig utmaning handlar om den organiserade brottsligheten.
Varje år tar sig flera hundra tusen fattiga flickor och pojkar över gränsen till EU, de flesta med drömmar och ett bättre liv. Resan slutar allt för ofta med att deras kroppar säljs i smutsiga lägenheter och undanskymda bordeller.
Europa har ett ansvar för att ta itu med den gränsöverskridande brottsligheten. Det är bara genom att jobba ännu tätare tillsammans som vi kan sätta stopp för handel med människor, för narkotikasmuggling och terrorism.
Folkpartiet vill utveckla polissamarbetet inom EU till ett slags europeiskt ’FBI’. En gemensam polismyndighet som jobbar operativt, och som utreder brott där flera länder är inblandade. Vi vill ha en europeisk polisstyrka som kan rycka ut när ett medlemsland behöver extra hjälp.
* * *
Liberala vänner,
I söndags för en vecka sedan träffade statsminister Reinfeldt sina kollegor i Bryssel för att diskutera den ekonomiska krisen.
Det fanns de som frågade sig om hela den gemensamma marknaden höll på att haverera?
Dagarna innan hade president Sarkozy och andra regeringschefer flaggat för mer statsstöd till bilindustrin och talat om att Europa, och för den delen Frankrike, borde bygga högre murar mot omvärlden.
Tack och lov blev det inte så. Hotet från protektionisterna är avstyrt - för den här gången.
Istället har EU återigen visat att vi kan ta itu med en akut kris genom att agera tillsammans, och genom att skapa tydliga spelregler som alla måste respektera. Bara så kan Europa fungera som den viktiga motor som behövs för att hantera den ekonomiska krisen.
Den tydligaste symbolen för det här är den gemensamma valutan.
*
När euroländernas finansministrar samlas till möte är slovaken Ján Pociatek numera en av dem som tar plats runt sammanträdesbordet. För den första januari i år blev Slovakien det sextonde landet att införa euron.
Kvar utanför i väntrummet sitter Anders Borg.
Borg får inte vara med när Slovakien och Europas tungviktare beslutar om frågor som påverkar arbetsmarknaden och välfärden här hemma.
Och en sak är säker. Anders Borgs sällskap i väntrummet kommer bli allt mindre, i takt med att fler länder inför den gemensamma valutan.
Sällan har det varit mer uppenbart hur viktigt det är att vara en del av en större familj när det råder oro i världsekonomin. Det är nu, i en lågkonjunktur, som det svenska utanförskapet på allvar sätts på prov.
Men det viktigaste liberala argumentet för euron handlar inte om kortsiktiga vinster.
Det handlar om samarbete. Att flera hundra miljoner européer använder samma pengar är ytterligare ett steg mot ett enat Europa, och ett av de mest konkreta bevisen på att vi hör samman.
Om vårt land ska spela en roll i den europeiska utvecklingen, så krävs att vi är med på allvar.
Det är få som fem år efter folkomröstningen vågar ta debatten om euron och utanförskapets pris.
Men Folkpartiet vågar.
Vårt besked till väljarna kan inte missförstås. Vi vill se en ny folkomröstning inom två år, så att Sverige kan gå över till euron så snart som möjligt.
* * *
Lite drygt tre timmars bilresa härifrån, alldeles vid Vänern, ligger Lidköping.
På kommunens hemsida står det att Lidköping med omnejd utgör en blomstrande region. Att det finns en stor andel företag inom industri och partihandel. Företag som säljer till övriga landet men också utanför Sveriges gränser. Så långt en ganska vanlig svensk stad.
Men Lidköping är också en ganska ovanlig stad för att ligga i Sverige. Den 26 januari i år beslöt nämligen kommunfullmäktige att EU-flaggan alltid ska vara hissad utanför stadshuset, bredvid den svenska och flaggan med stadsvapnet.
En av initiativtagarna till det här beslutet är Jan-Peter Glans. Tandläkare och folkpartist, som sitter i kommunfullmäktige.
”När många svenskar är så likgiltiga inför EU så vill vi markera att Lidköping är en del av Europa”, berättade Jan-Peter när en av mina medarbetare ringde upp honom på tandläkarmottagningen.
Fortfarande är Lidköping en av väldigt få kommuner som alltid har EU-flaggan hissad. Jag tycker att fler borde följa deras exempel.
Det här är ju verkligen symbolpolitik, men varför är det så viktigt att EU-flaggan hänger utanför kommunhuset?
Ja, dels handlar det om att skapa förtroende för det svenska EU-medlemskapet. Att vi som politiker måste våga stå upp för att vi är en del av Europa. Att vårt land har en naturlig plats och en ledande roll i det europeiska samarbetet. Att det inte är vi hemma i Lidköping och dom i Bryssel utan vi, tillsammans i Europa.
Men det handlar också om att svenska kommuner är centrala och viktiga spelare i den Europeiska Unionen.
Beräkningar visar att ungefär 60 procent av besluten som fattas i Lidköpings fullmäktige och i alla andra svenska kommuner, landsting och regioner påverkas av beslut inom EU.
Det kan handla om regler för tillsyn av gatukök och restauranger, eller för hur farligt avfall hanteras på återvinningscentralen.
Det kan handla om offentlig upphandling, och regler kring arbetstider och arbetsmiljö.
Och det kan handla om regler som gör det enklare för människor att söka sjukvård i andra länder.
Samma regelverk gäller i alla 27 EU-länder, och vi liberaler har gott om synpunkter på hur de bör förändras och förenklas. Men sanningen är att de får konsekvenser för människors vardag på en rad olika områden.
Det är därför alla ni som är förtroendevalda i kommuner, lansting och regioner spelar en så pass viktig roll för den politik som bedrivs inom EU. Som påtryckare men också för att det sprids en rättvis bild av EU, som gör att människor kan känna förtroende för det europeiska samarbetet.
* * *
Varför ska EU förbjuda förskolebarn att laga mat på dagis?
Varför stänger EU köket på morfars servicehus?
Och varför får vi inte längre baka bröd till kyrkkaffet?
Den här typen av frågor får jag ofta när jag träffar människor runt om i Sverige. Deras spontana intryck är att EU lägger sig i saker som vi bäst sköter här hemma.
Jag är den förste att medge att EU ofta är klåfingrigt.
Men däremot finns det inga regler som förbjuder bullbak i kyrkan eller som säger att dagisköken ska vara en barnfri zon.
I stället handlar det om att svenska kommuntjänstemän ofta gör hiskliga övertolkningar av högst rimliga regler om hur man hanterar livsmedel och sköter kökshygienen. Och trots att reglerna ska gälla lika i Malmö, Manchester och Madrid, tillämpas de helt olika beroende på vart man åker i Sverige.
Oavsett fakta så är det sånt här som spär på misstron mot EU i vårt land. Därför måste vi sätta stopp för klåfingrigheten, förenkla regler och ta bort onödiga bestämmelser, både i Sverige och i Bryssel.
Liberala vänner,
Vi som gillar Europa är de som har stört trovärdighet i att visa på EU:s brister.
För 60 år sedan tog Folkpartiet strid mot Krångel-Sverige. Den kampen pågår fortfarande. Nu tar vi strid mot Krångel-Europa.
* * *
Liberaler,
Jag har just avslutat en turné med 20 stopp från Luleå i norr till Lund i söder. Under två års tid har jag haft förmånen att träffa i stort sett alla Sveriges ledande kommun- och landstingspolitiker, och många av er här inne har varit med.
Jag har fått chansen att tala med förtroendevalda om hur de påverkas av EU-medlemskapet och hur de utnyttjar det europeiska samarbetet för en starkare regional utveckling.
Det är särskilt två viktiga lärdomar jag har tagit med mig i bagaget från alla de här samtalen.
Det ena är att många svenska kommuner, landsting och regioner idag är tunga och professionella aktörer i EU-maskineriet.
Täta kontakter med samarbetspartners runt om i Europa, genomtänkta strategier och samverkan med näringsliv och akademi har gjort att många har fått igång en dynamisk regional utveckling. Mycket tack vare de möjligheter som EU-samarbetet ger.
Den andra lärdomen är att vi måste reformera EU:s regionalpolitik.
Ingen kan förneka att regionalpolitiken har haft stor betydelse för att länder som Irland, Spanien och Portugal förvandlats från fattiga jordbrukarsamhällen till moderna industrinationer.
Och på samma sätt tror jag att välriktade stöd från EU kan bidra till utvecklingen i många av de nya EU-länder där fattigdomen fortfarande är stor. Rätt använda blir de ett viktigt verktyg när ekonomin är i kris.
Problemet är att pengarna inte går dit de behövs som bäst. Bara en tiondel av stöden går till de allra fattigaste regionerna i Europa. Och samtidigt skickas nästan hälften av stödpengarna till de femton länder som har det allra bäst ställt.
Och jag är tveksam till vilken nytta de här stödpengarna egentligen gör i vårt land.
Visst finns det ljuspunkter. Bland alla hundratals EU-projekt runt om i Sverige hittar man förstås de som leder till fler jobb och utvecklingsmöjligheter för näringslivet.
Men tyvärr är listan också lång över de EU-satsningar som vare sig gett några arbetstillfällen eller mer samarbete över gränserna. Trots eldsjälar som ägnat tusentals timmar till att skriva krångliga ansökningar.
Det som var tänkt att fungera som en vitamininjektion för fattiga regioner har istället blivit en bidragskarusell, där varje stödkrona kostar ytterligare fem kronor att administrera.
*
Liberaler,
Folkpartiet tror på Europa. Därför vill vi rusta samarbetet för att bättre kunna ta itu med utmaningar som klimatförändringar, gränsöverskridande brottslighet och oväntade kriser.
Vi är beredda att ge Europa mer att säga till om på vissa områden. Men då behöver EU också göra mindre på andra. Helt enkelt att EU sysslar med rätt saker.
Vi har länge talat om att avveckla EU:s kostsamma jordbruksstöd. Det ska vi göra.
Men lika viktigt är det att sluta betala för holländsk tulpanreklam, spanska turistkampanjer eller svenska datorspelsprojekt.
Därför ska vi ersätta dagens regionalpolitik med en tydlig politik för fler jobb och hållbar tillväxt, där fokus ligger på kunskap, entreprenörskap och innovation.
* * *
Liberala vänner,
Sedan regeringsskiftet 2006 har alliansen fört Sverige från åskådarläktaren in i EU:s kärna.
Vi bygger allianser med andra länder för att kunna påverka och ta ansvar för Europas framtidsfrågor.
Vi står upp för det svenska EU-medlemskapet på hemmaplan.
Och vi för en debatt som handlar om hur EU bäst kan ta itu med de utmaningar som vi delar med andra länder i Europa.
När jag var på ett möte i ministerrådet för ett par månader sedan oroade sig många av mina kollegor över den ökade skepsisen mot EU i deras hemländer. När jag istället talade om svenskarna som allt större EU-vänner var det många som höjde på ögonbrynen.
För faktum är att fler än någonsin idag är positiva till Sveriges engagemang i EU.
En undersökning från Synovate visar att mer än tre av fyra svenskar instämmer i påståendet att EU-medlemskapet är något självklart.
* * *
Häromdagen hade Svenska Dagbladet ett uppslag där toppkandidaterna till parlamentsvalet fick gradera sig själva på en skala mellan 1 och 5. En etta betydde ”mycket EU-negativ”, medan en femma stod för ”mycket EU-positiv”.
En av toppkandidaterna var Marita Ulvskog, 57 år och partisekreterare från Solna. Var tror ni att hon placerade sig själv?
Jo, på plats 2. Ytterst nära den bottennotering som innehas av hennes rödgröna kollegor i vänstern och miljöpartiet.
Det här gör mig förstås bedrövad, men inte särskilt förvånad.
Socialdemokraternas EU-politik har de senaste åren reducerats till att handla om hur vi ska hålla baltiska byggnadsarbetare borta från Sverige. Nu senast har den spätts på med krav på att vi ska klippa elkablarna från Sverige till omvärlden.
Att Mona Sahlin låter en EU-motståndare som Marita Ulvskog toppa listan till Europaparlamentet är bara ytterligare ett bevis på att klyftan mellan ja och nej fortfarande delar partiet mitt itu.
Och det visar väldigt tydligt vilken väg som Sveriges största parti nu slår in på. Att stryka den egna nej-falangen medhårs och blidka EU-motståndarna i vänsterkartellen är uppenbarligen viktigare än att värna Sveriges anseende i Europa.
Mina vänner, en sådan Europapolitik är inte bra för Sverige. Men det är vad vi har att vänta om de rödgröna skulle bilda regering 2010.
*
Men det fanns också en annan kandidat på den där listan i Svenskan. Hon heter Marit Paulsen, 69-årig pensionär från Malung. Marit nöjde sig inte med en femma, utan spränger taket genom att sätta sig själv på plats fem och en halv, högre än någon annan av de tillfrågade kandidaterna.
Namnen är snarlika. Men det är mer än en bokstav som skiljer mellan Marit och Marita.
Skillnaden är att Marit och vi liberaler tror på Europa. För den som inte gör det finns det gott om andra partier att rösta på.
* * *
Liberaler,
Det här är Isidor Kjellberg, redaktör för tidningen Östgöten på 1890-talet. Tillsammans med liberaler här i Linköping grundade han den första distriktsavdelningen av den svenska rösträttsrörelsen. Symbolen blev blåklinten, den blomma som än idag är kännetecknet för vårt parti.
Han tog strid för att alla män, oavsett inkomst och ställning i samhället, skulle få rösta fram sina representanter i riksdagen.
Trettio år senare var det en ny generation liberaler som införde den allmänna rösträtten för både män och kvinnor. Och resten är ju, som man säger, historia.
En djupt rotad demokrati i vårt land har lett till att svenskarna är bland de bästa i Europa på att gå och rösta var fjärde år, den tredje söndagen i september.
Samtidigt var det sex av tio svenskar som valde att stanna hemma när vi 2004 senast skulle välja våra ledamöter till Europaparlamentet.
Det ger Sverige jumboplatsen bland de gamla medlemsländerna. Men framför allt är det ett nederlag för demokratin.
Idag är det precis tre månader kvar till valdagen. Den 7 juni har sju miljoner människor möjligheten att rösta fram de personer som ska företräda oss i Bryssel och Strasbourg. Nästan 600.000 får rösta för första gången.
*
Vi har två uppdrag i den valrörelse som nu står för dörren.
Det ena är att blåsa liv i den svenska rösträttsrörelsen. Vi ska få fler att gå och rösta den 7 juni.
Det andra är att säkra ett starkt liberalt inflytande i Europaparlamentet.
*
Jag tror att två saker är särskilt viktiga för att vi ska lyckas.
Det ena är att vi för en debatt om sakfrågor som engagerar människor. Om hur vi vill lösa klimatfrågan, hur jobben kan bli fler och hur vi vill använda EU för att bekämpa organiserad brottslighet.
Men också om frågor som gör att EU tar plats vid köksbordet.
Att vi vill göra det möjligt att välja vård i hela Europa, att vi vill veta var vårt kött kommer ifrån eller att EU:s klåfingriga arbetstidsdirektiv måste förändras.
Det andra är att vi ska berätta att EU-politik är inrikespolitik. Många frågor som rör människor i vardagen – från sophantering till livsmedelskontroll och priset på mobilsamtal – beslutas idag i Europaparlamentet.
Och vi måste visa för människor att det som Jan, Lars, Nyamko och jag själv gör i ministerrådet, det Olle gör i parlamentet, eller det Maria Wallhager gör i Regionkommittén, hör ihop med politiken här hemma.
* * *
Liberaler,
2009 är ett superår för Europa i Sverige.
Den 1 juli tar Sverige över EU:s ordförandeklubba. Då är det Folkpartiet och resten av alliansen som styr den Europeiska unionen under sex månader.
Vi hoppas sätta vår prägel på Europa under det här halvåret, och det är gott om viktiga utmaningar. Ett nytt klimatavtal ska ros i hamn och vi kraftsamlar för att göra Östersjöregionen till ett attraktivt centrum för tillväxt.
Vi ska vässa EU:s politik för brottsbekämpning och arbeta för att utvidgningen av EU fortsätter. Samtidigt står vi beredda för att hantera oväntade händelser. I allt detta kan Sveriges roll som ett av EU:s kärnländer bli avgörande.
Men redan före dess, den 7 juni, går Sverige till val. Det är första gången på tre år som väljarna går till valbåset.
På vägen dit vill vi att de ska tänka på att liberaler gör skillnad.
För det gör vi. Varje dag. I regering, riksdag, kommuner och landsting. Och det gör vi i Europa.
Därför behövs det fler liberaler på alla dessa platser.
Och därför är det så viktigt att just du deltar i valrörelsen.
Tack!