Tal
Statsrådsberedningen 22 april 2009
Cecilia Malmström, EU-minister
Anförande vid CEMR:s kongress
Excellenser,
Mina damer och herrar,
Jag vill tacka för inbjudan att inleda er kongress här i Malmö idag. Det är verkligen en ära att få tala inför så många församlade representanter för den lokala och regionala nivån i Europa.
Jag är också särskilt glad att ni har valt Malmö som mötesort. Malmö är inte bara en viktig metropol i södra Sverige och vår port till kontinenten. Den här staden har också blivit en symbol för det som vi kallar regionernas Europa.
Under de senaste 350 åren har gränsen mellan Sverige och Danmark bara gått att korsa vattenvägen. Det har inte alls omöjliggjort samarbete, men självklart utgjorde havet under lång tid ett hinder för en verklig integration av våra länder.
Idag är den tiden förbi.
Säkert har många av er rest med bil eller tåg över Öresundsbron nu på morgonen. Den här fasta förbindelsen över Öresund har länkat samman regionerna Skåne och Själland på ett aldrig tidigare skådat sätt.
På mindre än tio år har Öresundsregionen, med Malmö och Köpenhamn som två huvudsakliga nav, blivit en av få verkligt integrerade gränsregioner i Europa. Här fungerar rörligheten av människor på allvar, och utgör grunden för tillväxt och utveckling.
Och en sak är säker. Utan Sveriges och Danmarks integration i den europeiska unionen hade den här utvecklingen aldrig varit möjlig. Förutom en vilja till samarbete är en öppen marknad, gemensamma regelverk och fri rörlighet för människor avgörande för att en gränsregion ska kunna utvecklas och blomstra.
Mina damer och herrar,
Jag vill hälsa er varmt välkomna till Malmö.
* * *
Det europeiska samarbetet av i dag är det viktigaste verktyg vi har för att lösa gemensamma problem i Europa. Framgångsarbetet bygger på idéer, visioner, hårt arbete och en hel del kompromisser.
Samtidigt är det uppenbart att EU-länderna brottas med en mängd utmaningar som behöver hanteras här och nu och som dessutom kräver åtgärder på lång sikt.
Jag vill särskilt ta upp fem områden där den europeiska unionen behöver spela en central roll och ta flera steg framåt under den närmaste framtiden.
Den första handlar om den ekonomiska krisen.
Europa upplever just nu den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Över hela Europa förlorar människor sina jobb. Flera länder upplever en negativ ekonomisk tillväxt.
I den nuvarande krisen har EU hittills visat på en förmåga att kunna samla sig. I oktober beslutade stats- och regeringscheferna om ett gemensamt paket för att stabilisera utvecklingen på de finansiella marknaderna, och i december fattade de beslut om en gemensam återhämtningsplan för Europa. Det bidrog till att den akuta krisens effekter kunde mildras även om det förstås återstår mycket att göra.
Jag är övertygad om att vår ekonomiska utveckling och den framtida tillväxten avgörs av hur väl Europa positionerar sig i en värld som präglas av nya marknader och nya konkurrensförhållanden. Om EU genomför genomtänkta reformer nu, så kommer Europas ekonomi åter att kunna blomstra.
Det handlar i stor utsträckning om att stärka och påskynda genomförandet av EU:s gemensamma strategi för tillväxt och sysselsättning, det som vi kallar för Lissabonstrategin. Att EU behöver en sådan strategi även när den nuvarande löper ut är de flesta överens om. Hur den ska se ut diskuteras just nu livligt.
Från svensk sida är inställningen klar. Europa behöver en plan som fokuserar på att skapa långsiktigt hållbar tillväxt och välfärd. Vi vill ha en vass strategi som bejakar öppenhet och handel, som främjar ett hållbart näringsliv och ett innovativt företagsklimat och som sporrar till kunskap och forskning. Vi måste också börja omställningen till ett mer eko-effektivt samhälle.
Sverige avser att lägga grunden till en sådan strategi under hösten.
Lissabonstrategin har visat sig fungera som bäst när den regionala och lokala nivån själva beslutar om och verkställer de olika delarna i strategin.
Genom att bilda regionala nätverk, identifiera styrkor och svagheter samt gemensamt med olika aktörer identifiera vad som behöver göras, blir de olika åtgärderna anpassade efter de lokala eller regionala förutsättningarna. Dessutom finns ägarskapet hos de människor som närmast berörs.
Jag kommer att ordna en konferens om just regionala och kommunala aspekter på Lissabonstrategin under det svenska ordförandeskapet i höst.
Den andra frågan handlar om klimatet.
Kampen mot klimatförändringarna är vår generations viktigaste uppgift.
Därför var det väldigt glädjande att EU-länderna redan för ett och ett halvt år sedan beslöt sig för att minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent till år 2020 och med 30 procent om vi får ett internationellt avtal. Det är en historisk överenskommelse.
Det är avgörande att Unionen fortsätter sitt arbete för att stoppa klimatförändringarna, trots den ekonomiska krisen. De internationella förhandlingarna om ett nytt post-Kyoto-avtal kommer därför att vara den allra viktigaste frågan för det svenska ordförandeskapet.
Vårt mål är naturligtvis att vi ska få stora delar av världen att ställa sig bakom en ny överenskommelse. EU kan och bör visa ledarskap i klimatfrågan. Men vi har fortfarande en hel del kvar att göra, och vi måste hålla ihop.
Alla undersökningar är helt entydiga. EU:s medborgare förväntar sig att EU tar ansvar och levererar i klimatfrågan.
Den tredje frågan handlar om vårt grannskap.
I år firar vi att det är fem år sedan den största utvidgningen i EU:s historia ägde rum. Europa har enats på ett sätt som inte var möjligt för tjugo år sedan.
EU-medlemskapet har bidragit till rättssäkerhet, öppna marknader, fördjupad demokrati och skydd av minoriteter.
Att Tjeckien i dag är ordförandeland för EU är ett talande bevis för att Monnets och Schumans idéer har vunnit över Stalins.
Utvidgningen betraktas med rätta som en av EU:s absolut största framgångar. Trots det höjs nu röster för ett stopp för utvidgningen. Mot bakgrund av det ekonomiska läget hävdar vissa att EU inte har råd med eller i varje fall måste ta en paus i utvidgningen.
Sverige är av helt motsatt åsikt. Vi behöver fortsätta att bygga stabila relationer till våra grannar för att kunna ta in fler medlemsländer i framtiden.
Det östliga partnerskapet, som presenteras om ett par veckor, kan bli det första steget på den vägen för sex länder i östra Europa.
Det är en huvudfråga för Sverige att EU håller dörren öppen för alla europeiska länder som siktar på medlemskap, och som arbetar för att uppfylla kraven. EU måste stå fast vid sina åtaganden till enskilda ansökarländer, inte minst gäller det länderna på Balkan.
Samma sak gäller för Turkiet. Den förhandlingsprocess som har inletts med Turkiet bereder väg för en utveckling som ligger i hela regionens intresse. Det återstår mycket att göra i Turkiet, absolut. Men det är viktigt att Europeiska unionen står upp för sina löften och fortsätter förhandlingarna. Sverige kommer därför att driva på för att öppna fler förhandlingskapitel.
Ett fjärde område handlar om rättsfrågor och migration.
Unionen behöver bli bättre på att bemöta hotet från den gränsöverskridande brottsligheten, som växer sig allt starkare i Europa.
Viktiga åtgärder här är att förstärka informationsutbytet och öka förtroendet mellan polis- och åklagarmyndigheter runt om i Europa. Men vi måste också hitta en bättre balans mellan repressiva åtgärder och insatser för ökad rättssäkerhet för den enskilde.
Migrationen utgör ett viktigt bidrag till välståndet i den Europeiska unionen. Trots den kris vi har idag, kommer EU-länderna inom några år att ropa efter arbetskraft. För att möta det behovet är det viktigt att vi skapar ett gemensamt, flexibelt system för arbetskraftsinvandring som kan höja unionens attraktionskraft.
Samtidigt fortsätter många asylsökande att komma till Europa, och vi måste arbeta vidare för att etablera ett gemensamt asylsystem. De stora skillnader som finns mellan asylpolitiken i medlemsländerna idag skapar ett asyllotteri som leder till ojämn fördelning och tragiska konsekvenser för många människor.
De här frågorna tas upp i "Haagprogrammet", som löper ut inom kort. Den svenska regeringen hoppas under hösten ro i hamn ett ambitiöst "Stockholmsprogram", som innebär flera steg framåt i det rättsliga samarbetet.
Den femte och sista frågan jag tänkte ta upp handlar om makro-regionalt samarbete.
Åtta av nio länder kring Östersjön är medlemmar i EU. Tillsammans delar vi en lång historia. Vi har gemensamma problem, men också en stor gemensam potential. Så ser läget ut för många regioner i Europa.
Under hösten kommer Sverige att arbeta för att sjösätta en särskild strategi för Östersjöregionen. Tanken är att vi ska systematisera det samarbete vi redan har, och göra EU till ett verktyg för att utveckla vår region inom olika områden.
Tillsammans kan vi arbeta för att komma tillrätta med miljöproblemen i Östersjön och för att göra satsningar på forskning och innovation. Vi kan vässa våra insatser för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet. Genom gemensamma investeringar i infrastruktur kan vi göra Östersjöregionen mer tillgänglig för resten av Europa.
Om vi kan utveckla metoder och sjösätta konkreta pilotprojekt är jag övertygad om att detta kan vara till nytta även i andra makroregioner. Jag vet att intresset redan är stort från exempelvis Svartahavsregionen och Donauregionen.
Kommuner och regioner runt Östersjön är viktiga partners i det här arbetet. För det är ju på den lokala och regionala nivån som kunskaperna om både problem och möjligheter finns.
* * *
Jag har i dag pekat på en mängd utmaningar som EU har att hantera i dag och framöver. Alla de här frågorna kommer Sverige att hantera under vårt ordförandeskap i höst.
Vi ser förstås ordförandeskapet som en unik chans att driva viktiga processer framåt.
Men samtidigt vill jag peka på de specifika förutsättningar som gäller för vårt halvår som ordförande.
Den 7 juni har vi val till Europaparlamentet.
En ny kommission ska utses under hösten.
Och en eventuell folkomröstning på Irland avgör vilket fördrag som ska gälla framöver. Det i sin tur av gör hur kommissionen ska tillsättas och vilket inflytande Europaparlamentet kommer att få.
Hemma i Stockholm arbetar vi för högtryck för att förbereda oss för alla de frågor som ska hanteras under ordförandeskapet.
Men ibland blir det som i John Lennons sång "Life is what happens to you while you are busy making other plans". Planering är viktigt, men saker och ting blir sällan som det var tänkt. Därför ska vi också förvänta oss det oväntade och planera för det oplanerade.
Mina damer och herrar,
Om EU långsiktigt ska kunna göra skillnad krävs att unionen förändras och moderniseras.
Lissabonfördraget, som jag nämnde nyss, är en viktig byggsten i det arbetet. Det nya fördraget bidrar till att göra unionen mer öppen, effektiv och demokratisk. Inte minst kommer fördraget att ha stor betydelse för den lokala och regionala nivån.
Respekten för det lokala självstyret blir fördragsfäst.
Den lokala och regionala nivån i Europa får rätt att höras innan EU fattar beslut, och den lokala och regionala dimensionen ska beaktas.
Samtidigt är det oklart när fördraget kan träda ikraft.
Mycket talar för att det blir en folkomröstning på Irland igen, troligen under hösten. Beslutet är helt det irländska folkets, men jag hoppas förstås att den irländska befolkningen väljer att rösta ja.
Ett ytterligare steg för att göra Europa handlingskraftigt är att modernisera den gemensamma budgeten och anpassas den till människors verklighet. I dag går tre fjärdedelar av budgeten till jordbrukspolitik och strukturfonder.
Det är inte en rimlig ordning om vi vill att Europa ska ta itu med en lång rad nya utmaningar. Vi måste prioritera de områden där det finns ett tydligt europeisk mervärde, samtidigt som vi prioriterar bort andra.
Sverige driver därför att direktstöd och exportsubventioner till jordbruket ska fasas ut helt.
Regionalpolitiken bör också reformeras både vad gäller innehåll och volym. Det är svårt att hitta bevis för strukturfonderna faktiskt ger ett europeiskt mervärde i medlemsstater och regioner med hög levnadsstandard.
Men samtidigt har sammanhållningspolitiken bidragit till en ny form av strategiskt tänkande i den regionala utvecklingen. Ett tänkande som syftar till stärkt konkurrenskraft och att uppmuntra samverkan mellan regioner.
Just strategisk samordning av den regionala utvecklingen bör därför bli fokus för sammanhållningspolitiken i de rikaste medlemsländerna. Vad gäller själva budgeten för strukturfonderna, är det uppenbart att resurserna kommer att behöva fördelas annorlunda i framtiden.
* * *
Som EU-minister har jag ett gott och nära samarbete med Sveriges Kommuner och Landsting, den svenska avdelningen av CEMR. Tillsammans har vi just avslutat en turné genom Sverige, där vi träffat ledande kommun- och regionpolitiker för att diskutera Europafrågor.
En del av diskussionerna har handlat om strukturfonderna, andra om det nya fördraget eller om krångliga EU-regler som behandlar kök på förskolor och äldreboenden.
För som ni alla vet så är ju Europafrågorna i högsta grad relevanta även för den lokala och regionala nivån.
Här i Sverige beräknar vi att så många som sex av tio ärenden i en kommuns eller regions fullmäktige på ett eller annat sätt påverkas av EU.
Gemensam lagstiftning, rekommendationer av olika slag eller medfinansiering från EU kommer in i alla kommunala verksamhetsområden. Det kan handla om tillsyn, rollen som arbetsgivare, när man arbetar med samhällsbyggnad eller när kommunen eller regionen skapar välfärdstjänster.
*
Om bara några veckor är det val till Europaparlamentet. I de flesta europeiska länder har intresset hittills varit lågt. En undersökning som Kommissionen presenterade i förra veckan förutspår ett ännu lägre valdeltagande denna gång.
Det finns många skäl till det låga valdeltagandet, och jag tänkte inte föra en längre diskussion om det här idag. Men ett vanligt argument handlar om att EU känns komplicerat och långt borta.
Därför tror jag att ett sätt att väcka intresse för Europavalet är att just förklara hur EU-politiken har en direkt betydelse för medborgarna.
Att de beslut som fattas av parlamentariker och regeringsföreträdare i Bryssel är direkt kopplade till kommunpolitiken här i Malmö, liksom i Milano eller Manchester.
Den politiska livet på lokal och regional nivå är själva grunden för demokratin i Europa. Medborgarna har ofta ett särskilt stort engagemang i de frågor som påverkar i vardagen.
Den här kopplingen mellan Bryssel och köksbordet. Att göra den tydlig för lokala och regionala politiker, det civila samhället och för lokalmedia, tror jag är en av nycklarna till ett stärkt intresse och engagemang för Europa. Där har ni en nyckelroll.
***
Mina damer och herrar,
Med dessa ord vill jag återigen hälsa er välkomna till Sverige och till Malmö, och önska er lycka till med er kongress.
Tack.