Tal Europaforum, Hässleholm 8 april 2008
Turkiet och EU
Tack för inbjudan att tala hos er idag om ett ämne som är högaktuellt och som ligger mig varmt om hjärtat.
Utvidgningen är EU:s största utrikespolitiska succé. Den har enat öst och väst och skapat ökad stabilitet och säkerhet i Europa och i vårt närområde. Den har bidragit till fördjupning av demokratin och en ökad respekt för mänskliga rättigheter. Den har också vitaliserat Europas ekonomi, bidragit till miljöförbättringar och stärkt vår gemensamma kamp mot organiserad brottslighet.
Regeringen värnar om denna process och vill fortsätta lyfta fram det positiva bidrag som också Turkiet kan ge i en större, ännu starkare och mer mångsidig union. Jag hade möjlighet att diskutera Turkiets medlemskapsförhandlingar förra veckan då Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan besökte Stockholm. Både regeringen och jag är varma förespråkare för ett turkiskt EU-medlemskap och det fick vi också möjlighet att framföra personligen vid detta besök.
Vi förordar ett medlemskap - när Turkiet uppfyller kriterierna - för att vi tror att ett demokratiskt och öppet Turkiet har mycket att bidra med i EU och att landet kan tjäna som en viktig brygga mellan Europa och den muslimska världen. Det är naturligtvis mycket långt kvar innan ett medlemskap kan bli aktuellt, men det är viktigt att vi förmedlar positiva signaler till Turkiet och alla de människor som vill att premiärministern och regeringen närmar sig Europa och för landet in i EU. Speciellt nu behöver vi visa vårt stöd när han och hans parti har stora problem med nationalistiska krafter som anmält det regerande AKP-partiet till författningsdomstolen. Det hela kan verka farsartat, men är ett exempel på vilka mäktiga krafter som kämpar i detta land. Det är inget annat än ett försök till en konstitutionell statskupp.
Turkiet har sedan landet grundades 1923 haft en stark europeisk orientering. Landet har haft associations- och handelsavtal med dåvarande EG sedan 60-talet och efter två medlemskapsansökningar var det glädjande att EU enhälligt fattade beslut att inleda medlemskapsförhandlingar i december 2005. Det var en stor framgång för den turkiska regeringen.
Trots att mycket ännu återstår har Turkiet genomgått en genomgripande förändring under de gångna årens reformprocess. Tyvärr har den imponerande reformtakt som AKP partiet inledde under sin förra mandatperiod har avstannat i flera avseenden.
Låt mig ändå nämna några exempel på stora förändringar:
- Dödsstraffet har helt avskaffats. Regeringen har deklarerat "nolltolerans" mot tortyr och infört lagar för att stödja detta - även om genomförandet ännu delvis brister. Den nya strafflagen innebär väsentligt stärkta rättigheter för kvinnor, inte minst vad gäller s k hedersrelaterade brott.
- Militärens inflytande i det politiska livet är fortsatt stor men nya lagar begränsar den. På detta område återstår dock mycket att göra.
- Yttrandefriheten är grundlagsfäst i Turkiet men de många åtal som förekommit och förekommer, mot bl a författare och intellektuella, visar samtidigt att det ännu finns tabun att göra upp med. Den nu närmast ökända artikel 301 i strafflagen måste ses över rejält, eller tas bort. Den representerar det i våra ögon överdrivna skyddet för staten och dess symboler. Erdogan intygade i samband med sitt besök i Sverige att det turkiska parlamentet förbereder en ändring av denna lag. Men det finns fler paragrafer av samma karaktär som också behöver åtgärdas.
Erdogan har också utlovat att förslag om ny grundlag och yttrandefriheten snart ska upp på dagordningen igen.
- När det gäller kulturella rättigheter har också framsteg gjorts. Det finns nu något större möjligheter för kurderna att öppet använda sitt språk. Statliga och privata radio- och tv-sändningar på kurdiska förekommer i viss utsträckning. Samtidigt vet vi att diskrimineringen fortfarande är mycket omfattande och att kurderna inte erkänns som den stora minoritet de är.
Den omfattande terrorism som Turkiet varit och är offer för försvårar dock ansträngningarna att skapa dialog och förtroende. Från svensk sida väntar vi oss att regeringen i Ankara sätter handling bakom premiärminister Erdogans ord om att "kurdernas problem är mitt problem" och om att ta tag i den ekonomiska och sociala eftersattheten långsiktig utveckling i sydöstra Turkiet. Vissa steg har tagits och andra aviserats. Tex har under den förra mandatperioden och fram till nu har 7,5 miljarder USD satsats i infrastrukturella projekt i sydöstra Turkiet.
Det är perspektivet om EU-medlemskap som under de senaste åren förenat olika grupper i det turkiska samhället, och som har varit en unikt stark drivkraft för förändring och positiv utveckling. Det är viktigt att komma ihåg.
Cyperns återförening
Ytterligare positiv utveckling har skett de senaste månaderna. När den turkiska regeringen 2004 ställde sig bakom Kofi Annans plan för återförening av Cypern tog man också en stor risk i en inrikespolitiskt mycket känslig fråga. Det var modigt gjort och för detta skall regeringen ha ett stort erkännande. Det var en tragedi för cyprioterna själva, för Turkiet och för EU att grekcyprioterna förkastade planen i den folkomröstning som ägde rum på bägge sidor av ön 2004. Det innebar alltså att ett delat Cypern inträdde i EU.
Dock är den senaste politiska utvecklingen på Cypern idag en välkommen ljuspunkt med nära koppling till Turkietförhandlingarna. Sedan grekcyprioterna sa nej har Turkiets EU-förhandlingar i hög grad präglats av de bilaterala problemen mellan Cypern och Turkiet. Dock finns det nu nytt hopp då den nye cypriotiske presidenten Christofias har, liksom ledaren för den turkcypriotiska befolkningen, Talat, uttryckt sin beslutsamhet att med FN:s stöd inleda nya förhandlingar i syfte att slutligen lösa konflikten och återförena det sedan 34 år delade Cypern. De möttes första gången på långfredagen med målet är nu att starta verkliga, FN-ledda förhandlingar, i juni.
Ett viktigt symboliskt steg mot det delade Cyperns återförening togs torsdagen förra veckan. Då revs de barriärer som i nära 45 år delat shoppinggatan Ledra Street mitt i hjärtat av Nicosia, Cyperns huvudstad. I svenska dagstidningar kunde man se bilder på glada människor som stod ute på gatorna och skålade och firade. Öppnandet av Ledra Street ses som ytterligare ett viktigt tecken på en ny islossning i Cypernfrågan.
Sverige och EU har all anledning att stödja detta mycket starkt. Naturligtvis främst för cyprioternas egen del. Återföreningen skulle främja försoning i en av våra medlemsstater och bidra till hela EU som helhet. En lösning skulle också öppna upp många låsningar i den turkiska EU-processen och innebära en energiinjektion för den.
I dagsläget har sex av 35 förhandlingskapitel öppnats. Under våren och det slovenska ordförandeskapet bör ytterligare två tre kapitel kunna öppnas. Vi hoppas att vi under vår 18-månaders trio som inleds i juli ska kunna öppna ytterligare kapitel och visa på reella framsteg. Hastigheten i förhandlingarna bestäms naturligtvis ytterst av reformviljan i Ankara. Det var vi tydliga med att påpeka för våra turkiska gäster i onsdags. Det finns inga genvägar, Köpenhamnskriterierna måste följas.
Varför skepsis?
Trots en övervägande positiv utveckling hörs diskussioner om landet som präglas av frågetecken, brösttoner och skepsis. Varför är det så?
Delvis beror detta på att EU bjöd in Turkiet till förhandlingsbordet med armbågen. I slutsatserna konstaterade rådet att förhandlingarna inte är en garanti för medlemskap, och att permanenta undantag från arbetskraftens fria rörlighet kan bli aktuellt. Det är ingen hemlighet att en del länder inte vill se Turkiet som EU-medlem.
I bakgrunden fanns en tilltagande oro över utvidgningen från EU 15 till EU 25. Den grundades i sin tur på oro för ökad arbetslöshet och globalisering i största allmänhet, liksom för maktförskjutningar i rådet och omfattande kostnader. Här och var fanns också drag av främlingsfientlighet och islamofobi.
Det samlade budskapet till 70 miljoner förhoppningsfulla turkar, till den mest reformbenägna regering Turkiet någonsin haft, till en av Europas mest dynamiska ekonomier, till ett land som med sin unga och relativt välutbildade befolkning ger EU en oerhörd utvecklingspotential: Det spelar ingen roll om ni gör allt EU kräver - den dagen får vi ändå se om vi vill ha er med! Vi får se om vi har råd!
Denna signal har sannerligen uppfattats i Turkiet och även förstärkts av grupper där som ser sig som förlorare på reformerna. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Reformprocessen har tappat fart och i den allmänna opinionen har också stödet för EU-medlemskap sjunkit kraftigt.
Svårigheterna att efter folkomröstningen 2004 ge ny kraft åt en lösning på Cypernfrågan, inom ramen för FN bidrog också till en stor turkisk besvikelse som satt i ett bra tag.
Den dominerande uppfattningen bland medlemsstaterna är dock helt klart att EU lovat Turkiet en rättvis chans. Om man uppfyller alla EU:s krav skall man kunna bli medlem. Det är ju detta perspektiv som utgjort den starkaste drivkraften för den omfattande reformprocess Turkiet genomgått under de senaste åren. Det är också den signal Sverige ger mycket tydligt: Den dag Turkiet uppfyller kraven hör landet hemma i den europeiska unionen, som en fullvärdig medlem.
När EU är otydligt om detta mål riskerar vi också att försvaga reformprocessen. I allra värsta fall riskerar vi t o m att stöta bort Turkiet i en tid när vi också är mer beroende än någonsin av stabilitet och demokrati i den del av Europa som gränsar till världens kanske mest oroliga region: Mellanöstern. Här är Turkiet en strategisk, europeisk partner av oerhörd betydelse.
Om Turkiet skulle kopplas loss från EU-processen skulle det hota inte bara den fortsatta reformprocessen i landet, utan i alla kandidat- och potentiella kandidatländer. Det skulle också utlösa en allvarlig kris mellan EU och Turkiet, med regionala - kanske t o m globala - konsekvenser för synen på EU och EU:s trovärdighet som förhandlingspartner. Det skulle i så fall kunna bli första gången ett kandidatland misslyckas med att bli EU-medlem och kanske t o m
stöts bort av EU. Signaleffekten skulle bli förödande.
Jag är övertygad om att ett demokratiskt och ekonomiskt stabilt Turkiet kan spela en viktig roll inom det europeiska samarbetet. Ett turkiskt EU-medlemskap vore bra för Turkiet och dess befolkning, det vore bra för EU och för hela regionen.
Turkiet har en rik historia och kultur, ett viktigt säkerhetspolitiskt läge, en växande ekonomi och en stor välutbildad och arbetsvillig befolkning. Den brobryggarroll mellan "väst och orienten" eller mellan Europa och den muslimska världen som Turkiet har tagit på sig är oerhört värdefull.
Tack.