Publicerad i UNT 19 februari 2010
EU bör ha donationsregister
Sverige är, enligt en internationell undersökning, främst i världen när det kommer till att ta till vara och transplantera organ per organdonator. Trots detta väntar just nu ca 600 personer på en organtransplantation i Sverige. Det är en ångestfylld tillvaro som de delar med ytterligare ca 50 000 personer i Europa.
För ett litet land som Sverige är det viktigt med effektiva rutiner, information till allmänheten och annat arbete på hemmaplan. Men det behövs också ett förbättrat internationellt samarbete för att skapa en större "pool" av tillgängliga organ. En viktig del i detta arbete är det nordiska samarbetet som sker inom ramen för Scandiatransplant. Men när det gäller samarbete mellan övriga EU-länder finns det fortfarande mycket att göra.
De nationella regeringarna har ansvaret för lagstiftningen som rör organtransplantation. Detta är en försvårande faktor när det gäller organutbyte mellan EU-länder, eftersom lagstiftningen ser olika ut i våra 27 medlemsstater. Vi lever också i olika kontext vad gäller religioner och kulturellt synsätt.
Inom kort kommer lagstiftningen dock att kompletteras av regler på europeisk nivå för att säkerställa en hög säkerhet och god kvalitet vid organtransplantationer inom hela EU. Den stora vinsten med ett gemensamt regelverk är att rätt organ kan ges till rätt mottagare, inom hela EU, under säkra och administrativt enkla former och att detta i sin tur ger förutsättningar för att skapa en ökad vilja till samarbete över nationsgränserna
Lansting och regioner, såsom Uppsala läns landsting, har däremot möjlighet att bidra till en ökad tillgång på organ genom fungerande och länge beprövade rutiner och välutvecklad organisation. Akademiska sjukhuset i Uppsala, är ett gott exempel, såsom varande ledande i Sverige för transplantation av t.ex. njure och bukspottskörtel.
I det arbete som pågår inom EU, om organdonation över nationsgränserna, bidrar jag i Europaparlamentet i det rättsliga utskottet för att påverka i en positiv riktning. Jag föreslår bland annat att alla länder ska ha ett fungerande donationsregister, liknande det vi har i Sverige, och att de nationella regeringarna genom att ge god information till medborgarna om detta, kan bidra till att öka tillgången på organ för transplantation.
En konsekvens av den fria rörligheten inom EU är att fler människor lever, studerar, arbetar, bosätter sig och bildar familj i ett annat land inom EU än det ursprungliga hemlandet. Det kan också leda till att man dör i ett annat land än det man föddes i. Därför har jag verkat för att kommissionen tillsammans med medlemsländerna ska få i uppdrag att utreda möjligheten att länka ihop olika donationsregister, så att exempelvis en svensk person som anmält att hon eller han vill prövas för organdonation efter döden ska kunna få sin önskan uppfylld även om dödsfallet sker i ett annat EU-land.
Varje år avlider mer än 5500 personer runt om i EU i väntan på organ. I kampen för de människor som lever i ovisshet och under lång tid står i kö i väntan på organ, måste vi ständigt leta efter metoder som kan vara effektiva för att öka viljan att donera organ. Landsting och regioner, liksom EU:s medlemsländer, måste lära av varandra.
Men något som vi alla kan göra är att rannsaka oss själva och besluta oss för att säga ja till, att när livet är slut, donera våra organ. Det är det allra sista vi kan göra för vår medmänniska.
Cecilia Wikström
Europaparlamentariker (FP)