Krönika i Tidningen Nu 17 september 2009
Färden har börjat
Den mätta dagen är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. (Karin Boye)
Vem vill frivilligt hungra? Törsta? Vem av oss skulle välja påtvingade avsked, fattigdom eller plågor? Nej, människan söker först och främst överlevnad, därefter välbefinnande. Ingen väljer törst och svält eller vandringar i ensamhet över isiga fält i mörker och snålblåst. Inte om vi inte måste.
Den senaste tiden har mitt hjärta och mitt engagemang funnits hos dem som av olika skäl tvingats att fly från sina länder, de som lämnat allt de hade bakom sig, som tagit farväl av familj och vänner för att lämna sitt öde i främmande händer och okända länder. Många av dem har flytt nattetid, över berg, vindlande vägar eller oändliga mörka vatten.
Mitt första utskottssammanträde i LIBE glömmer jag aldrig. Vi liberaler från ALDE talade om flyktingarnas situation - men så kom orden som inte lämnat mig. En man från ett sydeuropeiskt land fällde dem, helt oprovocerat: ”Vi har löst problemet med flyktingarna, vi låter dem drunkna i havet.” Jag mådde fysiskt illa redan då, och gör det fortfarande. Att människor, som flytt undan totalitära regimer, etnisk rensning, fattigdom eller systematisk förföljelse, som satt sig i överfyllda båtar för att söka skydd i Europa, tvingas uppleva att man visas bort från hamn efter hamn, att Europas länder inte ens erbjuder nödhamn- det är ohyggligt. Nu uppges att närmare 2000 människor drunknat innan de kommit fram till det Europa, som de hoppats skulle innebära en ny framtid och ett nytt hopp. En bit av oss alla dog med dem.
Förra veckan var de flesta svenska ministrarna här för att berätta om ordförandeskapet. Jag var stolt när kollegor från andra länder talade väl om att min kära vän Nyamko väckte beundran. I JURI, som är mitt huvudutskott, talade Beatrice Ask. Jag och andra lyfte fram att den solidaritet man skriver om i Stockholmsprogrammet måste omfatta flyktingarna, den får aldrig begränsas till våra 27 medlemsstater.
Och Boyes dikt följer mig och den fortsätter: Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är Vägen som är mödan värd. Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr. Mitt jobb som europaparlamentariker har börjat på riktigt!
+ Uppsala är fristad för förföljda författare. Den bangladeshiske poeten Anisur Rahman är här för ett ettårigt fristadsstipendium.
- Behandlingen av homosexuella och av kristna från Iran. Fasansfullt att man utvisar människor till förföljelse.