Förintelsens offer lever kvar i minnet

Förintelsens offer lever kvar i minnet

UNT 27/1-2005

Det finns ett judiskt tänkespråk som säger: Den människa som vi minns är inte död. Hon lever så länge hon lever i någons minne. Förintelsens offer är inte döda. De lever i våra minnen, är en del av vår historia och våra liv. Hela mänskligheten är dömd att minnas, skriver Cecilia Wikström.

 

Förra året besökte jag Auschwitz tillsammans med en avgångsklass från Katedralskolan i Uppsala. Att möta ondskan i all sin bestialiska grymhet så som den manifesteras i förintelselägret förändrar en människa för resten av livet. Aldrig kan man glömma det man såg, aldrig förstå att ondskan så totalt kunde dominera de människor som drev fram Förintelsen. Det är näst intill obegripligt att hela området med alla dess byggnader uteslutande tillkommit för förnedring, förintelse och död. I dag, den 27 januari, är det 60 år sedan Röda Armén befriade Auschwitz.

 

Det blåste kallt när vi var där. Bilderna talar sitt tydliga språk: utmärglade kroppar, massgravar, gaskamrar, gamla och unga, kvinnor och män. Ett antal bilder visar ensamma, vilsna och plågade barn som tvingades utstå ofattbar och gränslös grymhet.

 

Ungdomarna, deras lärare och jag kämpade emot, ville inte låta tårarna komma. Men vid åsynen av skor i alla storlekar och en jättelik samling väskor som människor packat inför den sista resan, dit där järnvägsrälsen tog slut, där brast det. På en av väskorna stod namnet på en kvinna, kanske släkt med en vän till mig: Silberstein. Plötsligt kom tårarna vällande.

 

Jag, som skulle fungera som ett stöd för ungdomarna, fick nu i stället ta emot deras tröst. Jag är oändligt tacksam att jag fick uppleva Auschwitz tillsammans med ungdomar, som kan gråta och har förmågan att dela sorg på ett konkret och kärleksfullt sätt: armar omfamnande varandra, en näsduk till den som tappat sin och en kram till den vuxna gråtande politikern.

 

Lenke Rothman, konstnär, överlevare från Auschwitz och en god vän som jag beundrar mycket, skriver i sin bok Regn (Gidlunds 1989): Innan det är för sent, för sent för allting: en tillväxt i medmänsklighet. Det är detta som är vår utmaning. Vi har alla uppgiften att vara medmänniskor som delar sorg och lidande med varandra, alltid och på varje plats.

 

Två tredjedelar av Europas judar mördades under andra världskriget. Dödsläror som kommunismen, nazismen och fascismen tillkom i Europa. Endast ett fåtal av Europas länder var fria demokratier under det andra världskriget. De flesta länder var antingen under ockupation eller styrdes totalitärt. Detta är svårt att tänka sig i dag, när 25 demokratiska länder tillsammans utgör den europeiska unionen och ännu fler länder inom kort kommer att vara med i EU.

Det viktigaste som EU åstadkommit är att säkerställa fred och demokrati i Europa. Det har unionen lyckats med på ett storartat sätt.

 

Dagens utmaning är att visa större solidaritet mot länder utanför unionens gränser. Vi delar en och samma värld, är beroende av varandra och har ett gemensamt ansvar för den. Därför måste EU:s medlemsstater verka mer aktivt för att stödja demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och alla människors lika värde. Sverige kan inte längre stå neutralt inför kampen för demokrati och frihet.

 

Likaså borde vi vara tydliga i att kräva handling när folkmord kostar hundratusentals människor livet. Under det gångna decenniet har folkmord ägt rum i Rwanda, Kosovo, Bosnien-Hercegovina, Kongo och Darfour. Den svenska regeringen har varit märkligt tyst. Världen har rätt att förvänta sig mer av ett land som inte haft krig på snart 200 år.

 

Elie Wiesel har sagt: Motsatsen till kärlek är inte hat. Motsatsen till kärlek är likgiltighet.

 

Det är därför som jag i dag till de överlevande och deras familjer och till oss alla vill rikta uppmaningen: låt aldrig det ohyggliga som skedde i koncentrationslägren falla i glömska!

 

Det är vår plikt och vårt ansvar att vårda minnet av de miljontals människor som miste sina liv under det bestialiska dödandet. Vi får inte överge överlevarna. Det innebär att vi måste ta kraftfulla tag för att stävja varje tendens till hat och hets mot judar. Vår historia förpliktar oss att förhindra antisemitismens avskyvärda pest att förgifta vårt samhälle.

 

Våren 2002 var det första gången på 150 år som en pöbel i Sverige angrep judar. Då misshandlades ett antal personer på Norrmalmstorg i Stockholm under slagordet Död åt judarna, av så kallade antirasister.

 

En aktuell EU-rapport ("Manifestations of antisemitism in the European Union") betonar att den samtida antisemitismen hämtar sin näring i Mellanösternkonflikten. I rapporten påvisas hur extremister från både höger och vänsterhåll tillsammans med extrema islamister och delar av antiglobaliseringsrörelsen ligger bakom antisemitiska angrepp. Demoniseringen av judar har nu överförts på staten Israel. Rapporten var så känslig att EU-organet EUMC först vägrade publicera den.

 

Vi har alla ett historiskt ansvar att förhindra hat och hets. Det Europa vi lever i har vuxit fram ur ruinerna efter det världskrig som utlöstes av en nazistisk regim vars främsta mål var att utrota det judiska folket.

 

Sex miljoner judar och fem miljoner handikappade, homosexuella, romer och oliktänkande mördades av nazisterna. En spillra av Europas judar överlevde Förintelsen. Några av dem fann en fristad i Sverige.

 

Det finns ett judiskt tänkespråk som säger: Den människa som vi minns är inte död. Hon lever så länge hon lever i någons minne. Förintelsens offer är inte döda. De lever i våra minnen, är en del av vår historia och våra liv. Hela mänskligheten är dömd att minnas.

 

riksdagsledamot (fp)