Cecilia Wikström svarar på Lennart Kollmats kritik som riktades mot kulturpolitiken i nummer 29 av Tidningen NU.

REPLIK. Folkpartiet är det kulturbärande partiet i alliansregeringen. På samma sätt som skolpolitiken i folkpartiets tappning ska säkerställa barns rätt till kunskap och bildning, så ska en liberal kulturpolitik ge människor i alla åldrar och i alla delar av landet en möjlighet att växa som fria individer med kunskap om vår omvärld, trygghet i det svenska språket och delaktighet i vårt kulturarv.

Att vara ett kulturbärande parti förpliktigar. Människor måste kunna förvänta sig att vi har starka förankringar i historien och i det liberala arvet. Vi måste lyssna på människors erfarenheter och upplevelser och vara beredda att när så krävs också ta nya steg och utveckla vår politik. Bevara- men också gå vidare.

 

Kulturell infrastruktur

 

Jag är stolt över det arbete som den kulturpolitiska arbetsgruppen genomfört i syfte att förnya den liberala kulturpolitiken. Arbetet utmynnade i rapporten Kulturen lyfter Sverige. Arbetsgruppen gläds åt den positiva respons våra förslag har fått, både av allmänheten, i media och hos kulturskaparna.

 

Vår tydliga hållning att främja litteraturen, både i skolan och genom bevarandet de avgiftsfria boklånen, har genererat varma applåder. Kulturprogrammet rönte stor uppmärksamhet för idén om en yttrandefrihetsmiljard i biståndet och förslaget att införa fristäder för förföljda författare. Vidare slår vi fast behovet en stark kulturell infrastruktur i hela landet och reformer som underlättar kultursponsring.

 

Symbolisk rätt

 

Därför är det ledsamt att Lennart Kollmats, en sedan länge betydelsefull försvare av liberala värden ägnar så mycket kraft åt att angripa mig och mitt arbete som kulturpolitisk företrädare för folkpartiet (NU 27/9).

 

Kollmats är upprörd över att jag inte vill se avgifter på statliga museer. Han antyder att det var ett taktiskt beslut i min personvalskampanj. Jag är stolt över att väljarna gav mig ett särskilt förtroende genom att kryssa in mig i riksdagen och kan försäkra Kollmats att detta inte hade ett dugg att göra med avgiftsfrihet vid museerna. Om det var någon kulturpolitisk fråga som kan ha påverkat min valframgång torde det snarast vara frågan om att stärka litteraturens ställning, symboliserad i mitt förslag om en litterär kanon. Jag vill också tro att det handlade om att jag varit mån om att under mandatperioden vårda relationen till mina väljare.

 

När det gäller museiavgifterna är det andra faktorer som ligger bakom mitt ställningstagande.

 

När s-regeringen införde fri entré var det emot flera av museichefernas uttalade vilja. Jag ifrågasatte sättet att över huvudet på museernas respektive ledningar införa reformen. Men när chefer och personal vid museerna efter en tid fann att reformen slagit mycket väl ut och att nya museibesökare hittade sin väg till museerna efter det att entréavgifterna tagits bort, insåg jag att vi inte längre kan blunda för verkligheten: Faktum är att reformen med fri entré lockade svenskarna till de statliga museerna. Under 2005 ökade antalet besök med 2,9 miljoner eller 159 procent på de museer som slopade inträdet. Sedan entréavgifterna återinfördes 2007 har besöken rasat med mer än 50 procent.

 

Lägg därtill det att 71 procent av svenska folket ser det som en symbolisk rätt att fritt få tillgång till vårt gemensamma kulturarv, som man ju faktiskt redan en gång varit med och betalat via skattsedeln.

 

Angelägenhet för alla

 

Så sent som förra året ändrade fp hållning när det gäller bibliotekslagens bevarande. Lagen säkrar rätten till fria boklån vid våra folkbibliotek. Nu tar vi ett steg till för att göra kulturen till en angelägenhet för alla, genom att landsmötet slagit fast att folkpartiets linje är att på sikt återinföra fri entré vid våra statliga museer. På så sätt säkerställer vi en kulturell allemansrätt- ett liberalt åtagande i vår tid.

 

Cecilia Wikström