Publicerad i UNT 3/12 2009
Ställ krav på hög EU-kompetens
När Lissabonfördraget nu träder i kraft ökar riksdagens möjligheter att påverka det som Europaparlamentet beslutar om. Men då måste riksdagens ledamöter vara beredda att se och ta till vara sina möjligheter att påverka EU-arbetet.
Riksdagen måste förändra sitt arbetssätt och starkare än i dag prioritera samarbetet med de svenska representanterna i Europaparlamentet och med kollegerna i övriga nationella parlament i EU:s medlemsstater.
Vissa menar att Sverige i och med EU-medlemskapet har tvingats att avstå makt till EU. Med makt avses i detta sammanhang möjligheten att fatta beslut som påverkar oss. Vad man då förbiser är att EU-medlemskapet medfört att vi i stället fattar beslut som påverkar vår gemensamma tillvaro gemensamt med de övriga EU-medlemmarna i Europaparlamentet och i ministerrådet.
Den bärande idén är att de frågor som ska avgöras på europeisk nivå ska vara sådana där beslut i enskilda medlemsländer skulle vara otillräckliga. Det gör det särskilt viktigt för riksdagen och dess ledamöter att inte avstå de möjligheter till inflytande som står till buds.
Med aktiva svenska representanter i parlamentet och i de europeiska institutionerna har vi i dag i realiteten större möjligheter att utöva inflytande, det vill säga makt, än om vi stått utanför samarbetet.
Väljarna har efter 15 års EU-medlemskap rätt att ställa höga krav på riksdagsledamöternas EU-kompetens. Vi vill ge ett par tydliga exempel.
1. Under senare tid har debatten om innehållet i Ipredlagen varit intensiv. Den lag som Sverige i våras, som sista land i EU, beslutade om är en implementering av ett direktiv som Europaparlamentet beslutade om redan år 2004 och som det åvilar medlemsstaterna att genomföra.
Under den tid som ett direktiv är under utarbetande får riksdagen löpande information, till exempel i EU-nämnden och genom de riksdagsskrivelser som regeringen skickar till riksdagen.
Det var alltså då - år 2004 - som riksdagens ledamöter skulle ha varit aktiva och krävt att få fördjupad information av regeringen om vad Ipred-direktivet skulle komma att innebära. Det var alltså 2004, inte 2009, som Sverige hade möjlighet att påverka huruvida Ipredlagen skulle antas eller ej.
Om så hade skett hade sannolikt mycket av den onyanserade debatt som ägde rum kommit att se annorlunda ut.
2. Just nu pågår en lagstiftningsprocess om nya minimiregler för föräldraledighet. När förslaget lades fram till Europaparlamentet i somras fanns ett förslag om att utöka den obligatoriska mammaledigheten från två till sex veckor. En sådan ordning går på tvärs med hur vi i Sverige ser på mäns och kvinnors föräldraskap.
Nu har förslaget ändrats så att det i stället blir obligatoriskt med minst fyra månaders föräldraledighet, varav en månad tillhör mamman och pappan individuellt och därför inte kan överlåtas.
Det här är en acceptabel lösning för Sverige som redan uppfyller direktivets krav med råge. Det viktigaste är ändå att utökningen av den obligatoriska mammaledigheten har tagits bort. Det här är bara ett exempel på hur oerhört viktigt det är att påverka EU-lagstiftningen under själva lagstiftningsprocessen och inte vänta tills det finns ett färdigformulerat direktiv.
Regeringen företräder Sverige i EU. EU-medlemskapet har faktiskt på så vis kommit att innebära att makten i någon mening har förskjutits från riksdagen till regeringen. Det här ställer ännu större krav på att riksdagen ägnar kraft åt en av sina viktigaste uppgifter, nämligen att kontrollera regeringen och att fråga efter hur väl regeringen företräder svenska intressen i EU.
Det nu antagna Lissabonfördraget som reglerar samarbetet mellan våra 27 medlemsstater ger riksdagen ett större inflytande än vad som hitintills varit fallet.
Fördraget ger nationella parlament möjligheten att inom åtta veckor från förslag till rättsakt invända att förslaget strider mot subsidiaritetsprincipen, det vill säga att det är lämpligare att beslut tas på nationell nivå och inte på EU-nivå.
Med vår kunskap om arbetsgång i såväl riksdag som i Europaparlament frågar vi oss om den svenska riksdagens arbete är organiserat på sådant sätt att det verkligen räcker med åtta veckor för att ta ställning eller om man inte måste vänja sig vid ett annat sätt att arbeta. Den korta tiden förutsätter ju att riksdagsledamöterna redan är fullständigt informerade om förslagets innehåll, dess konsekvenser för svenska förhållanden och att partierna och ledamöterna diskuterar förslagen på ett tidigt stadium så att man har en klar uppfattning om innehåll, tolkning och tillämpning i svensk kontext.
Vi har nu 20 Europaparlamentariker som företräder vårt land. Samarbetet och kontakterna mellan riksdagsledamöterna och Europaparlamentarikerna måste intensifieras så att vi på ett tidigt skede kan få i gång samtal och diskussioner kring de beslut som Europaparlamentet beslutar om och som riksdagen därefter fattar beslut om att genomföra.
Cecilia Wikström, Europaparlamentariker (FP)
Eva Edwardsson, fullmäktigeledamot Uppsala kommun
kandidat till FP:s riksdagslista