Krönika Nerikes Allehanda 27 januari 2010
Vi är dömda att minnas
Den 27 januari för 65 år sedan befriades koncentrationslägret Auschwitz och ett av de allra mest avskyvärda avsnitten i mänsklighetens historia blev uppenbart och synligt för världen. Bilderna följer oss än idag och vi bär dem in i framtiden. Det som nazisterna gjorde mänskligheten är ett arv som ingen av oss någonsin får förminska eller glömma.
Den 27 januari är förintelsens minnesdag och manifestationer och minneshögtider ordnas för förintelsens offer runt om i Europa. Men förra året beslutade man på flera håll, bland annat i Luleå, att ställa in minnesdagens gudstjänst och fackeltåg. Det var en skamfläck som inte får upprepas. Den vittnar om en historielöshet som på sikt kan leda till att demokratiska principer åsidoställs och nya tragedier tillåts uppstå.
Siffrorna talar sitt eget tydliga språk: sex miljoner judar dödades efter att systematiskt ha plågats och förnedrats i nazisternas dödsläger, två miljoner polacker avrättades och uppemot en halv miljon funktionshindrade och romer och flera tusen homosexuella mördades. Siffrorna är lika skrämmande som svåra att förstå. Vi får aldrig glömma att bakom varje siffra finns ett ansikte, en medmänniska, som hade ett liv, en familj, en vänkrets och ett yrkesliv. Det är just dessa mänskliga ansikten och liv som vi måste hedra på Förintelsens minnesdag.
Många har sagt och säger "aldrig mer", men för att vi ska kunna leva upp till detta måste vi ta den historielöshet som breder ut sig på största allvar. Okunskap om Förintelsen kan vara farlig. Utan denna kunskap kan vi inte tolka vår tids skeenden. Några decennier efter andra världskrigets slut tog dödandet fart igen på Balkan. Omvärlden teg och såg på. I Rwanda mördades 800 000 personer inom loppet av 100 dagar 1994. Omvärlden teg och såg på. I Darfur pågår något som beskrivs som ett folkmord och omvärlden tiger fortfarande och ser på.
Det arbete som Forum för levande historia gör för att påminna oss och sprida kunskap om förintelsen och andra brott mot mänskligheten är därför mycket viktigt. Vi kan inte ta demokratin för given. Utan kunskap om Europas historia som är historien om krig, blodsutgjutelser och förhandlingar men också historien om samarbete, tillit och fredsfördrag, kan Europas länder åter hemfalla till protektionism, nationalism och konflikter. Förr stred man på slagfälten, idag möts vi kring förhandlingsborden i Europa, men detta kan inte tas för givet. De fri- och rättigheter som är fundamentet för det demokratiska Europa som vi känner är på flera håll hotade runt om i EU:s medlemsstater.
Journalister och författare tvingas leva under dödshot i flera av våra medlemsländer, för att de har använt sig av det fria ordet. På flera håll kan de inte utföra det arbete som de är utbildade till, de tillåts inte granska makthavare och myndigheter, de tillåts inte bruka språket för att uttrycka sig och ge sin bild av den verklighet som omger dem. Om detta måste vi också berätta och kritisera.
Förintelsens tragedi minskar inte över tid. När vi väljer att inte minnas, ökar risken att det händer igen. Martin Luther King har sagt: "Tragedin i världen är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad" och den polske författaren och juden Isaac Bashevis Singer skriver om Förintelsen: ”Vi får aldrig glömma att det var tigande och anpassliga människor som beredde väg för barbariet”. Därför får vi aldrig glömma. Vi är alla dömda att minnas, för att det aldrig ska hända igen.
Cecilia Wikström (FP)
Europaparlamentariker