Människor som har beviljats internationellt skydd i ett medlemsland kommer ofta att stanna där under mycket lång tid, kanske resten av sitt liv, eftersom utsatthet och förföljelse i det land de flytt från tenderar att bestå under mycket lång tid. Många som har beviljats internationellt skydd befinner sig alltså i samma situation som dem som räknas som flyktingar. Rimligen bör man också räknas som bofast i ett land när man har levt där i fem år. Det var också inriktningen hos både kommissionen och parlamentet. Rådet ville annorlunda, vilket jag beklagar.
Jag vill också lyfta fram att familjemedlemmar till den person som har beviljats internationellt skydd måste ha egna möjligheter att gestalta sina liv. Till exempel vid en utvisning så måste familjen få välja om man följer med eller stannar kvar. Jag är glad över att parlamentet nu kommer att anta detta betänkande. Jag beklagar att rådet inte har gått med på de så kallade correlation tables (jämförelsetabellerna) men jag välkomnar att vi går framåt med de betänkanden som ska ingå i det gemensamma europeiska asylpaketet.
Förhoppningen är att rådet nu ska inta en mer lyssnande hållning. Vi har alla samma deadline att möta, och det är 2012. Nu gäller det att lämna invanda positioner och se till den alleuropeiska hållningen och det gemensamma bästa när det gäller asyl- och migrationsfrågor. Annars kommer ordet solidaritet snart att förlora sin betydelse.
Jag vill ånyo tacka föredraganden Claude Moraes för hans goda arbete och för ett mycket fint, för att inte säga excellent, samarbete med detta betänkande.
Inlägg i kammaren, Europaparlamentet i Strasbourg, 13 december 2010