EU:s jordbrukspolitik är moraliskt förkastlig

Vissa frågor är för stora att hantera i Yttermalung, Göteborg eller Stockholm. Just nu tänker jag framförallt på finanskrisen och klimatfrågorna. Då är det bra att vi har EU - för det är internationellt samarbete som krävs för att lösa problemen.

Om finanskrisen ska jag inte säga mycket - bara att det viktigaste just nu är att förhindra protektionism. Vi ska inte försöka få grannen att sitta med Svarte Petter, utan i stället samarbeta för att hitta gemensamma lösningar. Något som jag däremot vill prata mycket om är klimatfrågan. För där har jag en intensiv lust att göra skillnad, framförallt genom att ändra EU:s jordbrukspolitik.

Mitt mål är att sitta i jordbruksutskottet. Ett ganska tråkigt utskott kan man tycka, men det passar en före detta bondmora. Där kan jag nämligen arbeta för en helt ny syn på jordbrukspolitiken och på landsbygdens roll i det stora globala systemet.

Jordbrukspolitiken är viktig för klimatet. Stora delar av dagens växthusgaser kommer från matproduktionen. Samtidigt är jord- och skogsbruket näringar som relativt snabbt skulle kunna bli helt fossilfria. Till och med konstgödseln som anklagas för att kräva mycket olja, kan redan med dagens teknik tillverkas med el från vindkraft eller biogas.

EU:s gemensamma jordbrukspolitik med subventioner, exportstöd och skyddstullar är moraliskt förkastlig. Den hindrar människor i fattiga länder att försörja sig på jordbruk. För den afrikanske bondens skull vill jag avskaffa alla EU:s produktionsstöd inom jordbruket. Vi måste också slopa alla handelshinder, både inom jordbruket och på andra områden. Frihandel är den bästa vägen ur fattigdom.

Att slopa produktionsstöden skulle dessutom frigöra enorma summor från EU:s budget. Jag vill att de pengarna satsas på områden som rustar oss för framtiden. Det handlar bland annat om stora satsningar på forskning, företagande och snabbtåg. Det är väl investerade pengar, både för vår framtida ekonomi och för miljön.

En ny syn på jordbrukspolitiken handlar också om att vi alla måste hjälpas åt att betala priset för att rena vår planet. Det finns ingen marknad där man kan sälja våtmarker, porlande bäckar och lummiga buskage i odlingslandskapet. Men de utgör livets egna reningsverk, som vi alla är beroende av. Därför måste vi också vara beredda att betala för det gemensamt.

För tio år sedan packade jag kappsäcken och bytte gården i Yttermalung mot Europaparlamentet i Bryssel. Det var en spännande resa. Under min period som EU-parlamentariker stred jag för mina hjärtefrågor: Maten, djuren, skogen och folkhälsan. Genom att kavla upp ärmarna och inte ge mig lyckades jag få igenom flera förändringar.

Nu är jag redo att göra resan igen. Med en glödande lust att förändra, 35 års erfarenhet av frågorna och fotriktiga skor så har jag en förhoppning om att kunna göra skillnad ännu en gång. En svensk tant tiger inte i Bryssel.

Marit Paulsen
Folkpartiets förstanamn till EU-parlamentet