Tillbaka till Bryssel för djurens, matens och jordbrukets skull

För tio år sedan packade jag kappsäcken och bytte gården i Yttermalung mot Europaparlamentet i Bryssel. Det var en spännande resa. Under min period som EU-parlamentariker stred jag för mina hjärtefrågor: Maten, djuren, skogen och folkhälsan. Genom att kavla upp ärmarna och inte ge mig lyckades jag få igenom flera förändringar.

Men det finns fortfarande saker kvar att rätta till. Lagarna på djurskyddsområdet är hyfsat bra, men det är värre med efterlevnaden och kontrollen. Jag vill därför att EU:s veterinärkontor på Irland ska byggas ut till ett en europeisk djurskyddspolis. De behöver rejält ökade resurser och sanktionsmöjligheter. De faktiska kontrollerna måste utföras av myndigheter i varje land. Men på EU-nivå ska det finnas ordentliga möjligheter att kontrollera dessa myndigheter, och vid behov dra de länder som inte följer reglerna inför rätta.

När det gäller livsmedel är situationen likartad – det finns ganska bra lagar kring hur vår mat ska märkas, men kontrollen brister. Jag menar att alla medborgare måste få fatta sina egna beslut, inte minst i fråga om mat. Men då måste vi också stärka kontrollen så att det som finns i paketet står i texten – varken mer eller mindre.

Men den stora utmaningen under kommande mandatperiod handlar om en annan del av samma kedja. Med Lissabonfördraget får Europaparlamentet inflytande över jordbrukspolitiken. Då drabbas jag av intensiv lust av att vara med att påverka, och strävar därför efter att en plats i jordbruksutskottet. Där vill jag arbeta för en helt ny syn på jordbrukspolitiken och på landsbygdens roll i det stora globala systemet.

Jordbrukspolitiken är intimt sammankopplad med klimatfrågan. 30-40 procent av dagens växthusgaser kommer från matproduktionen. Jag är övertygad om att jord- och skogsbruket är näringar som relativt snabbt skulle kunna bli helt fossilfria. Till och med konstgödseln som anklagas för att kräva mycket olja, kan redan med dagens teknik tillverkas med el från vindkraft eller biogas.

EU:s gemensamma jordbrukspolitik med subventioner, exportstöd och skyddstullar är ett stort hinder för fattiga länders ekonomiska utveckling. För den afrikanske bondens skull kommer jag därför att försöka avskaffa alla EU:s produktionsstöd inom jordbruket. Vi måste också slopa alla handelshinder, både inom jordbruket och på andra områden. På så sätt kan vi ge fattiga människor på andra kontinenter en chans att konkurrera på den europeiska marknaden. Frihandel är den bästa vägen ur fattigdom.

Att slopa produktionsstöden frigör dessutom enorma summor från EU:s budget. Jag vill att de pengarna satsas på områden som rustar oss för framtiden. Det handlar bland annat om stora satsningar på forskning och infrastruktur. Det är väl investerade pengar, både för vår framtida ekonomi och för miljön. En ny syn på jordbrukspolitiken handlar också om att vi alla måste hjälpas åt att betala priset för att rena vår planet. Det finns ingen marknad där man kan sälja våtmarker, porlande bäckar och lummiga buskage i odlingslandskapet. Men de utgör livets egna reningsverk, som vi alla är beroende av. Vi måste därför bort ifrån att bara titta på jord- och skogsbrukets produktion. Vi måste lära oss förstå att det är landsbygdens ekologiska system som ska vara planetens njurar och lever.

En möjligtvis ännu svårare fråga är att vi måste få till ett hållbart kretslopp mellan stad och land. I dagsläget fraktas matvarorna från åkrarna in till staden på ett effektivt sätt, men vi är urdåliga på att ordna returresan. Via sopnedkastet  eller toastolen hamnar de nyttiga ämnena oftare på soptippen än på åkern. Här måste vi hitta sätt att få tillbaka växtnäringen till åkern, men utan de farliga ämnen som också finns i avfallet.

Att ändra EU:s jordbrukspolitik är kanske lite som att försöka ta sig igenom Alperna med en tesked. Men jag är beredd att anta utmaningen, att åka ner med min tesked och börja gräva. Kanske blir det inte en tunnel, men några rispor i berget ska jag nog kunna åstadkomma.

Marit Paulsen (FP)