Tillbaka till Europaparlamentet
Det är inte lätt att kort svara på varför jag åter vill in i Europaparlamentet – det är inte så att det finns något tvång, det finns inga behov, det är inte ens för att jag vill bli något. Det är faktiskt bara lust och en intensiv vilja att göra något. Kanske slutfölja det jag en gång började med? Eller rättare sagt – en möjlighet att framöver göra sådant som inte var möjligt under min förra period i parlamentet?
Detta hänger förstås på att det nya Lissabon-fördraget blir verklighet så att parlamentet får fullt medbestämmande inom jordbrukspolitiken. Fram till dess, är det bara ministrarna som ensamma äger rätten att fatta beslut. Vilket i sin tur innebär att t.ex. alla lagar om djurskydd inte kan bestämmas i parlamentet och jag har känt mig ganska eländig när folk frågat mig varför inget händer när det gäller djurskyddet .
Men jag skulle inte vilja börja med nya och bättre lagarutan i stället se till att ett fungerande system införs för kontroll av lagarna och sanktioner mot de som bryter mot lagarna.
En djurens polismyndighet är första målet, dvs. en kraftig förstärkning av EUs veterinärkontor på Irland.
När det gäller livsmedelssäkerheten, så skrevs ju en mängd bra nya lagar under föregående period – men det finns vissa saker som måste skärpas rejält, och det är efterlevnaden även av dessa lagar.
För mig som liberal är det oerhört viktigt att varje enskild medborgare ska få fatta sina egna beslut – inte minst ifråga om sin egen mat. Idag är maten väl inpackad och det är en otrolig lång kedja från åkern och lagården fram till butiken. Ingen av oss har en suck av en chans att veta vad matpaketet verkligen innehåller eller varifrån det kommer eller vilka vägar det vandrat innan vi bär hem det.
Det måste vara samhällets, statens och EU:s uppgift att kontrollera att innehållsdeklarationen till fullo beskriver vad som finns i det paket vi köper! Det kan ingen annan institution göra åt oss. Principen är glasklar: Det som finns i paketet ska stå i texten. Det som står i texten ska finnas i paketet – inte mer, inte mindre.
Detta är ju relativt små frågor, men de är viktiga i vår vardag. En mycket större sak, men lika viktig för vardagen är att lösa energifrågorna – att inte bygga fast oss i ännu mera kol, inte bli beroende av ett enda land (nu i vinter Ryssland), inte ta de fattigas mat att driva våra bilar med. Det är många ”inte” och färre ”bra lösningar”. Det behövs mängder av dellösningar, det finns inte en enda energikälla som löser alla problem. Ett ekonomiskt/tekniskt genombrott för solenergi, därtill vindkraft, biogas och kärnkraft är sannolikt de mest sannolika lösningarna. Vi kan säkert alla enas om att energieffektivitet och sparsamhet alltid måste vara första delen av lösningarna. På sparsidan finns faktiskt massor av ny teknik redan färdig att användas.
Ett problem som alla ännu inte kommit i direkt beröring med, men som är ett akut växande problem är den intereuropeiska, organiserade brottsligheten – allt från handel med unga kvinnor och narkotika till ren maffiaverksamhet. Den måste bekämpas på alla nivåer – även den europeiska. Det behövs ett intensivt och nära samarbete mellan medlemsstaternas polis- och rättväsenden. Det stora problemet i sammanhanget är ju att samtidigt skydda vår rätt till personlig integritet och vår frihet att röra oss fritt.
Personligen vill jag ha mitt dagliga jobb i Jordbruksutskottet – det behövs ett helt nytt tänkande, en helt ny syn på jordbrukspolitiken och på landsbygdens roll i det stora globala systemet.
Vi måste bort ifrån att vi bara tittar på jord- och skogsbrukets produktion, vi måste också lära oss förstå att det är landsbygdens ekologiska system som också ska vara klotets njurar och lever – det vill säga: Livets egna reningsverk.
Vi ska släppa jordbruksproduktionen fri – de produkter som landsbygden kan sälja på marknaden, ska säljas efter samma regler och lagar som finns på denna marknad – inte efter politiska beslut.
Däremot så måste vi alla - i form av kommuner, stater och union - betala priset för den rening som måste göras. Det finns ingen marknad där man kan sälja våtmarker, meandrande åar, porlande bäckar, frodiga ridåer i odlingslandskapet, riktigt växtliga och mångfaldiga skogar. Idag producerar landsbygden enorma mängder livsmedel för de mer än 4 miljarder som bor i storstäder och andra urbana områden – restprodukterna (växtnäringen) måste tillbaka där de hör hemma – inte vara förgiftande avfall på fel ställe.
Ett bra sätt att återföra växtnäringen är att bygga biogasanläggningar överallt. Det skulle ge oss miljövänliga drivmedel, göra det möjligt att avlägsna vattnet och sedan återföra slammet till åkermarken.
En avreglering av jordbruksproduktionen skulle ge mycket pengar som kanske till en tredjedel bör användas till livets reningsverk och biogas. Resten behövs så innerligt väl till forskning, utbildning och annan infrastruktur.
En avreglering av jordbruksproduktionen skulle också vara en riktigt rejäl insats för att hjälpa de allra fattigaste till ett värdigare liv – inte minst för kvinnorna och för Afrika.
Oj – vad det finns mycket spännande och viktigt att göra!
Sannolikt inte viktigt för dig och mig, men för våra barnbarn!
Min ålder då? Ja, den är vad den är – och jag vet inte om det finns något jag kan göra, utöver att använda den kunskap och vilja jag äger till att göra så bra jag kan, så länge jag kan.
Och bry dig inte om mina stavar(kryckor) – det är mitt huvud som vill till Bryssel, hur det tar sig dit är inte så viktigt?