Snart ska Europaparlamentet rösta om ett betänkande om EU:s framtida utmaningar och budgetbehov. Vi som sitter i det ansvariga utskottet började med ett tomt, vitt papper och den grundläggande frågan om vad som egentligen har ett europeiskt mervärde. Resultatet: Ett tämligen spretigt dokument som blivit föremål för över 1 000 (!) motförslag.
Trots den stora mängden idéer och inspel riskerar detta att bli ett urvattnat och färglöst dokument. Om inget drastiskt händer såhär på sluttampen kommer det att bli svårt att utläsa något som helst nytänkande eller visionärt i texten. Detta är synd, för här har parlamentet verkligen chansen att göra ett riktigt avtryck i debatten om Europas framtid.
Det kanske allvarligaste är dock det sätt som mina kollegor resonerar på. De påminner närmast om barn som skriver till tomten. Man vill ha minst lika mycket pengar i framtiden till EU:s jordbrukspolitik och regionalpolitik, större satsningar på Europa 2020-strategin och så vidare. Om allt detta skulle bli verklighet skulle vi tvingas att höja EU:s långtidsbudget med 20-40%, vilket förstås vore en fullständig omöjlighet.
En holländsk kollega satte nyligen huvudet på spiken när han på ett av våra otaliga möten underströk vikten för politiker att göra prioriteringar. Det må vara obekvämt att tvingas göra val, men det är oundvikligt! Annars kommer vi att kvävas under ett berg av mjuka och hårda klappar. Och vem ska betala? Vi måste till exempel våga säga att jordbrukspolitiken ska handla om miljön och klimatet och inte rena inkomststöd för bönderna. Vi måste låta varje förslag till en ökning motsvaras av en minskning någon annanstans. Precis som i vilket hushåll som helst, så måste vi få plånboken att räcka till.
Bekymret är dock att Europaparlamentet hittills snarast betett sig som en tonåring på sta'n med pappas kreditkort i fickan. "Vadå betala?". På samma sätt som den ynglingen bör växa upp och lära sig att själv tjäna ihop till sin shopping (själv torkade jag fisk när jag var nio år gammal, och har nog aldrig varit så stolt som när jag kom hem med mina första förtjänade kronor) så måste många Europaparlamentariker kliva upp ur sandlådan och påminnas om att det är riktiga pengar, inte spelmarker vi talar om. Omoget och oansvarigt beteende kan möjligen vara acceptabelt hos femåringar men inte hos folkvalda – inte när framtiden för 500 miljoner invånare står på spel!
Marit Paulsen, Europaparlamentariker (FP)