Visst är Europaparlamentet i många avseenden numera ett under av öppenhet, till skillnad från tiden före Sveriges medlemskap i EU. Våra utskottsmöten är inte bara offentliga, de filmas också och läggs upp på Internet. Alla våra möteshandlingar står också att finna på parlamentets hemsida, och de öppna förhör som hålls med varje kommissionärskandidat för snarare tankarna till USA:s kongress än till den svenska politiken där ministrar kommer och går.
Trots denna öppenhet har Europaparlamentet på senare tid drabbats av en mutskandal av sällan skådat slag. Flera ledamöter har redan avgått efter att ha ertappats av den brittiska tidningen Sunday Times vars reportrar låtsades vara mutberedda lobbyister. En av de ertappade, en rumänsk socialdemokrat, vägrar emellertid envist att avgå trots att han både har kastats ut ur sin partigrupp och blivit utbuad i plenisalen (detta är dock inte ett östeuropeiskt fenomen: Flera av de ertappade kommer t ex ifrån Österrike). Europaparlamentets talman Jerzy Buzek lovar nu krafttag mot korruptionen. Bland annat föreslås ett obligatoriskt lobbyistregister och en översyn av reglerna för ledamöternas intressekonflikter och sidouppdrag, vilket förstås är mycket positivt. De nya reglerna ska vara på plats till sommaren, är det tänkt.
Och lösningen på problemet måste ju vara ökad öppenhet. Det är ju bara genom öppenhet och insyn som denna typ av skandaler kan uppdagas. Och öppenheten behövs nu mer än någonsin eftersom Europaparlamentet, sedan Lissabonfördraget trädde ikraft, nu är lagstiftande och medbeslutande på i princip alla områden. Jag har länge beskrivit Europaparlamentet som en guldfiskskål: Man förvandlas lätt till en världsfrånvänd guppy om man stannar här för länge. Och vissa av mina kollegor behöver uppenbarligen inte simma runt i en strimma av ljus, utan i fullt strålkastarsken. För, som bekant: Om man drar ut trollen i solen så blir de till sten.
Marit Paulsen, Europaparlamentariker (FP)