Litet privatbrev
Jag vet inte riktigt om någon är intresserad av mitt privatliv, men jag vill ändå skriva några högst personliga rader.
Jag får erkänna att jag privat är en tråkig person, jag vill hellre laga mat och äta med familjen än att gå på krogen, jag väljer gärna en bra bok eller långpromenad framför en fest.
Jag är beroende av min man och min familj för att överhuvudtaget fungera och orka jobba ganska tufft.
Hur har de första 5 åren 1999-2004 i Europaparlamentet varit?
Jo tack – efter det första året var jag totalt slutkörd. Jag trodde väl innerst inne att jag aldrig skulle klara av alla de fem år som jag valts för. Sedan blev allt betydligt bättre, och efter ett par år fick jag ett riktigt grepp om det hela.
Det allra svåraste var att inse sin egen begränsning – jag är född nyfiken och i Europaparlamentet finns så otroligt mycket spännande: Här debatteras precis allt. Här finns möten och seminarier som täcker allt från flygstolars farlighet till terroristlagar, från gränsvärden för dioxin i Östersjöfisk till Israel-Palestinakonflikten. Givetvis måste jag "hänga med" på det allra mesta, ha en åsikt, rösta rätt, kunna stå för och förklara mina ställningstaganden.
Mitt huvudsakliga "vardagliga" arbete var dock hela det komplex av nya lagar och myndigheter som ska säkerställa att alla medborgare i Europa ska kunna köpa, laga och äta säker mat. Ett petigt jättejobb. Det förvånar mig att jag tyckte att det var så häftigt kul att skriva, vrida och vända på små, små detaljer i denna nya lagstiftning. Det var riktigt tillfredsställande att få sätta stopp för diverse äckliga fenomen i djurens foder och barnens mat - sådant som jag skrivit och tjatat om de senaste 20 åren.
Utöver lagstiftningsarbetet i Miljöutskottet, prioriterade jag att resa runt om i Sverige – inte bara till Folkpartiet och Stockholm, utan att möta olika människor i alla delar av Sverige. Det går inte att bortse ifrån att Parlamentets flotta glashus i Bryssel och Strasbourg efter kort tid kan förvandlas till avskilda akvarier för instängda ledamöter – och som guldfisk skulle jag nog ha vantrivts.
Så jobbet som parlamentariker tycker jag uppriktigt har gått ganska bra – jag har varit s.k. rapportör för många lagförslag och fick igenom i stort sett det jag ville (jag kan ju dessa frågor ovanligt väl). När jag inte varit rapportör så var jag s.k. skuggrapportör för alla förslag som rör livsmedelssäkerheten. Kanske inte de allra största politiska uppgifterna i Europa, men nog så viktiga för allas vårt vardagsliv.
Det finns givetvis nackdelar i detta liv. Resandet är relativt slitsamt. Min brist på god grundutbildning fick alltid kompenseras med mera arbete och lagstiftningen krävde ett stort antal arbetstimmar utanför de ordinarie sammanträdena.
Under min tid som europaparlamentariker har jag insett om mig själv: Jag behöver skog – strand – natur (och min man) för att ladda mina batterier. Jag är mer beroende än jag trott av att få tvätta kläder, baka bröd, peta i en aldrig så liten jordplätt. Jag har sagt det förr, men kan bara upprepa: Jag är –på gott och ont – en rejält präktig och tråkig tant. Tantmänniskan måste få sitt om än aldrig så lite, innan jag kan vara parlamentariker, författare, och allt annat jag ska vara och är.
Till min stora förtvivlan lyckades jag inte göra mycket åt djurens liv i Europa under de första fem åren i Europaparlamentet. Djur är jordbrukspolitik i EU-systemet och Europaparlamentet hade innan Lissabonfördraget ingen makt när det gällde jordbrukspolitik. Vi tog i parlamentet gång på gång initiativ till bättre djurhållning. Vi beslöt enhälligt att transporttiden för djur skulle vara maximalt 8 timmar - till ingen nytta. Jordbruksministrarna verkade inte ens behaga läsa våra dokument.
Nu sedan 2009 har jag gjort comeback i parlamentet. Och nu ser verkligheten annorlunda ut. Med Lissabonfördraget har vi Europaparlamentariker fått medbestämmanderätt över jordbrukspolitiken, och nu finns nya reella möjligheter att hugga tag i de frågor som inte gick igenom under mandatperioden 1999-2004.