Marits "synder" de senaste 30 åren
Åren 70/72 gick jag på Brunnsviks Folkhögskola – mitt under brinnande vänstervåg. Självklart var jag nära nog lika vänster som alla andra. Men jag klarade inte av mina kompisars tal om att "vi var eliten som skulle leda massorna". Inte ens på den tiden tyckte jag att de människor jag kände i "massan" behövde ledas. Det var första gången jag kallades "köpt" – på den tiden av LO/Metall, varifrån jag fick stipendium.
Jag mötte min man, tillsammans drabbades vi av stora miljöskräcken (nästa tidsvåg efter vänstern). Vi jobbade tillsammans med vår första miljöprofet Hans Palmstierna fram till hans död 1975. Vi blev gröna-vågare på kuppen. Köpte vår gård i Yttermalung 1973, flyttade dit med fyra barn och tre kaniner, räntor på 11.700 kr/år och ett femårigt författarstipendium på 12.000 kr/år.
Uppriktigt sagt: Det var vanvett och jag har full förståelse för att grannar och t.ex. Lantbruksnämnd var ytterst reserverade. Efter några kaotiska år, fick vi fason på det hela. Eller rättare sagt: Sture fick ordning på jordbruket – 1985 hade han en av de allra bästa mjölkkobesättningarna i Sverige, det lilla jordbruket var t.o.m. lönsamt och skattebetalande.
I slutet av 70-talet slogs vi rejält med skogsbolagen – då speciellt Korsnäs som äger skogarna kring Yttermalung – om deras enorma kalhyggen och bruket av hormoslyr (fenoxisyra = det Agent Orange som USA använde i Vietnam). Vi var en liten grupp som ledde kampen, men vi hade säkert stöd av 80% av medborgarna. Vi vann ordentligt – 1980 blev det förbud mot flygbesprutning. Detta kan nog sägas vara början till förändringen av det svenska skogsbruket. Privat var det tufft – vi hade byggt en ladugård, våra åkrar ägdes av just Korsnäs. Trots allt hämnades inte Korsnäs och Lantbruksnämnden hjälpte oss att köpa.
Under tiden november –79 till december –84 får Sture och jag totalt 180.000 kr i s.k. glesbygdsstöd och lånegarantier på 590.000, dels för att bygga upp jordbruket, dels till den del av företaget som heter "information". Alla dessa stöd och lån är slutbetalda, alla krav uppfyllda på alla punkter. Detta är de enda kronor i allt detta som hamnat i våra privata fickor/företag. När Sture blir akutsjuk 1989, söker vi ytterligare stöd, med avslag. Vårt företag var ett s.k. "kombinationsföretag i glesbygd", ty det går inte att försörja sig helt på ett aldrig så bra, men litet jordbruk. 1993 görs en koll av glesbygdsstöden av Länsstyrelsen, där de administrativa rutinerna får tuff kritik och där utredaren fokuserar på mig och sammanställer absolut allt som på något sätt kan kopplas till mig i en bunt (Länsstyrelsen 1993-10-15) – tyvärr frågar ingen mig!
Självklart kan inte jag ta på mig ansvaret för de administrativa interna frågorna, lika litet som jag kan känna mig ansvarig för vuxna barn och/eller människor jag inte känner.
Så till mitt livs riktigt stora misstag – "Marits Mat/Malungskullornas Kök".
Här ska jag inte skylla från mig ett enda dugg – moraliskt är jag ensam ansvarig – jag var entusiastisk, ville väl, ville vara "duktig" som de andra "landsbygdsambassadörerna" osv., osv. Projektet planerades med några olika vägar från 1986, bygget startar 87/88. Det finns så oändligt många olika faktorer i praktiken som gick fel, fast alla "planer och idéer" strikt följde handboken för nyföretagande. Projektet konkursar juli –90 med 2.7 miljoner i underskott (dåligt försvar? Vi har från –94 t.o.m. –97 betalt in 2.97 milj. I skatter).
Varför fick projektet ut så stora summor från olika håll? På grund av kändisskap? Ja, något – alla s.k. landsbygdsambassadörer fick samma extrastöd. Planerna var som sagt "perfekta", det fanns t.ex. en fullt färdig distributionskedja (som inte funkade i praktiken – fråga mig gärna). I bakgrunden finns nog också detta att vi hade lyckats bygga ett jordbruk så pass bra att även Lantbruksnämnden använde oss som "förebild".
Kanske det viktigaste: Det fanns fruktansvärt gott om pengar överallt åren innan den stora kraschen (det var väl därför det kraschade). Idag tror jag de yvigaste delarna inte skulle få lån. Huvudfelet var nog ändå detta att jag inte alls hade för avsikt att leva av Malungskullorna – företag ska absolut inte startas utan strikta ekonomiska incitament.
Kanske den allra viktigaste orsaken: I maj 1989 tvingas vi lägga ner jordbruket på grund av sjukdom. Privat åker vi in i stora väggen, socialt och ekonomiskt. Jag valde då att försöka rädda familjen (det fanns många barn, en del skulle nog mått mycket dåligt av omplacering).
Jag jobbar vidare på ett hörn med Kullorna, formellt säljer jag min tredjedel, informellt står pengarna kvar. Utan den delägare som jobbar som arbetsledare – och får en måttlig lön för detta – så finns inte en enda krona som gått till ägarna. Inga bilersättningar, telefoner. Absolut ingenting alls. Ingen småföretagare i bygden förlorade mer än några hundra.
Men som sagt – jag tar skulden på mig ensam – banker och stat förlorar 2,7 miljoner. Dock har jag betalat alla skatteskulder för bolaget. Fastigheten säljs vidare av banken. Hösten 93 upptäcker vi att byggnaden står och fryser sönder. Vi letade febrilt efter ägaren. Så småningom visar det sig att senaste ägaren undanhållit fastigheten från en konkurs. Av tyvärr sentimentala skäl, bildar två tidigare ägare bolaget Kokpunkten, köper för 250.000 kr.
Vi försöker ihärdigt hitta något/någon som kan bruka huset. Det går inte, vi säljer all inredning i storköksdelen, fastigheten och mejeriinredningen säljs för 100.000 kr till min sonhustru –97, senare är den såld igen.
Nya jobbHur skulle vi klara framtiden? Jo, jag hade ju jobbat som kolumnist och delvis lite matskrivare på LAND, LRF Media. Sture har fotograferat hela tiden som bonde (bl.a. barnboksserien "Livet på landet" –80-tal. Vi har en genuin kunskap om jordbruk, skog, mat och landsbygdsfrågor. Sture får livränta ett tag, går på fotoskola 89/90. Vi startar med att göra reportage och böcker om Europa.
På den allra första resan möter vi Belgian Blue-kossorna, en bild därifrån hamnade på Miljöpartiets valaffisch –98. Vi kommer i närkontakt med EG och blir övertygade om att Sverige har något att bidra med och något att lära. Från och med 1991 agerar vi för ett fullt medlemskap. Perioden 90-93 kan sägas vara omställnings/läroperiod, dessutom har vi ännu familjen fylld av barn (tonåringar). Det har hävdats att vi (jag) tjänade vildsinta pengar på att säga Ja till EU. Givetvis har vi som företag tjänat alla våra pengar på kunskap, även om EU. Vi har kunskap i ord och bilder att försörja oss på ännu idag.
Som framgår av sammanställningen av Anderssons Jord & Ord AB:s bokslut och våra privata, så ökar inkomsterna rejält 93/94 för att fortsätta i samma nivå. Det beror på att just då återflyttar ett antal ungdomar till sina ursprungsfamiljer (flygfärdiga), även s.k. egna barn flyger. Plötsligt blir vi fria att jobba dygnet runt, året om (om vi vill).
EES-avtaletJag har sedan –91 varit helt och hållet för ett fullt medlemskap i EG/EU. När så jag insåg vad EES-avtalet innebär – och detta mitt i en kampanj om folkomröstning, blev jag arg. Jag kallade EES för ett "ovärdigt slavavtal´" – och jämför hur den nuvarande norska Nej-parti-regeringen ställs inför "fakta"! Jag hävdade – och hävdar fortfarande – att EES-avtalet borde varit med i folkomröstningsunderlaget.
Innan EES, jublade Nej-sidan och trodde att nu var Marit Nej-sägare. Ja-sidan vred sina händer och försökte få mig att förstå. Jag förstår ännu inte. Efter ett år, tyckte Nej-sidan att EES var ett ganska vettigt alternativ – Ja-sidan tyckte att det var "för litet" – kvar utan att byta inställning var bara jag.
Om någon vill ha en bättre syndaredovisning, så har jag de allra flesta papper, inklusive alla tidningsartiklar med annan tolkning av mina synder än vad jag har.
1976 väljs jag in i fullmäktiga för socialdemokraterna. Väljs om 1979, inser det omöjliga i början av 1981 och avgår.
Under tiden hade jag småbarn, vi byggde upp jordbruket, vi slogs mot skogsbolagen, jag skrev filmen och romanen "Liten Ida" – plus annat skrivande – ty det var jag som stod för "kontanterna".
I backspegeln: Hur trodde jag att jag dög som kommunalpolitiker? Givetvis var jag misslyckad. Från och med mitt avhopp var jag partineutral fram till november 1998, då jag gick in i Folkpartiet.
Ladda hem:
Marits syndaregister