Publicera i Kvällsposten den 14 juli 2009
Dags för skolstart i Europaparlamentet
I veckan möts EU-parlamentet för en ny mandatperiod. Vi är 18 svenska parlamentariker som tagit oss den krångliga vägen till Strasbourg. Sju är nya, en nygammal (Marit Paulsen) och tio återkommer efter en intensiv valrörelse. Jag minns hur det var för mig den första gången för tio år sedan, lite av en skolstart med nya klasskamrater och nya lärare.
Socialdemokraterna, som trodde att den finansiella krisen skulle stärka dem, kommer försvagade tillbaka. Den stora kristdemokratiska/konservativa gruppen har förstärkt sin position, trots att brittiska Torys bildat en egen EU-skeptisk grupp. Vi i den liberala-mittengruppen gjorde ett hyggligt val med FDP-Tyskland och FP-Sverige i spetsen.
Under veckan skall ett nytt presidium utses och alla utskotten besättas med de 736 ledamöterna. Ett förhandlande och kattrakande sker nu så att var en får det främsta av uppdrag.Vid sidan av de mer interna dusterna ska det svenska ordförandeskapet och statsministern presentera sitt halvårsprogram.
Utmaningarna är många denna stormiga tid, när världen upplever en svår ekonomisk nedgång och Lissabon-fördraget är i stöpsleven i väntan på folkomröstningen på Irland 2 oktober.
Låt mig ge några exempel. Sverige har att övertyga länder som Frankrike att protektionism gör nedgången än värre och att visa på styrkan i öppna gränser och frihandel. Statsstöd för att rädda bilindustrin är inte lösningen. Att människor dör i sina försök att få ett bättre liv i Europa är en skam. Sverige måste föra EU en bit närmare en anständig asyl- och migrationspolitik. Integriteten på nätet var en av huvudfrågorna i valrörelsen, inte bara i vårt land. Sverige har ett stort ansvar för att föra Telekompaketet i hamn och få samtliga medlemsländer att inse att rättssäker- heten ska gälla också i den virtuella världen. Tanken var också att parlamentet skulle godkänna utnämningen av Barroso för en ny femårsperiod som ordförande för kommissionen. Nu blir det inte så.
Jag har mina dubier om Barroso. Han har varit väldigt ojämn i sina insatser, ibland kraftfull, ibland passiv och ofta alltför villig att lyssna till de stora länderna.
Men Barroso är den enda kandidaten och föreslagen av samtliga 27 stats- och regeringschefer. Och inget annat namn lär komma fram. Socialisterna har ingen annan kandidat och verkar mest slicka sina sår efter ett riktigt dåligt val i länder som Tyskland, Frankrike och Storbritannien.
Själv har jag svårt att förstå dem som argumenterar för att dra processen in i september, också inom min egen grupp. Det skadar hela Europa att vi inte kan klara ut viktiga frågor utan att inlåta oss i en maktkamp mellan institutionerna.
Visst ska parlamentets roll respekteras, och det är viktigt att processen med att utse en ny kommission sker i öppenhet. Men samtidigt får vi parlamentariker vara försiktiga så att vi inte tar oss maktbefogenheter som fördragen inte ger oss.
Kommissionens ordförande nomineras av EU:s stats- och regeringschefer. Den rätten har inte parlamentet, som har att godkänna eller rata den föreslagna kandidaten.
Osäkerheten om världens tillstånd och om vilket fördrag som ska styra EU hoppas jag gör EU-parlamentet mer benäget att försöka undvika onödiga maktstrider.
OLLE SCHMIDT
Europaparlamentariker (FP)