Debattartikel av Olle Schmidt
Storregioner - i stället för län
Om knappt två veckor förpassas Axel Oxenstierna till historien. Det var hans reformer som på 1630-talet delade in Sverige i län. Men dagens 21 län anses för små för att klara samhällets framtida påfrestningar, till exempel när det gäller arbetsmarknad, kommunikationer och sjukvård.
Lösningen är att slå ihop länen i ett mindre antal storregioner. Frågan är bara hur många och hur gränserna mellan dem ska dras. Den frågan har ett antal politiker under ledning av landshövding Mats Svegfors, Västmanland, slitit med sedan våren 2003. Då bildades den parlamentariskt tillsatta Ansvarskommittén som blir klar med sitt arbete den 27 februari. Arbetet har hittills skett i det tysta, mycket lite har läckt ut. Men regeringsskiftet förra året gick inte obemärkt förbi. Enligt källor med insyn i kommitténs arbete fanns det efter valet besvikna socialdemokratiska ledamöter som hotade att stjälpa hela utredningen. Men ordningen återställdes och kommittén kan presentera sitt slutdokument precis som det var tänkt.
Hemligt in i det sista
Innehållet hemlighålls in i det sista. Det är egentligen bara på en punkt som kommittén har lättat på förlåten: man tänker inte rita en karta med exakt regionindelning. En förberedande konsultrapport från 2005, som förespråkade att Sverige i framtiden ska delas in i nio regioner, väckte tillräcklig vrede. Ilsknast blev man i Halland, som konsulterna ville dela i två delar. Knäck inte Halland löd stridsropen från upprörda hallänningar. Det hjälpte inte mycket att konsulterna försökte förklara att tudelningen bara gällde Hallands län, landskapet Halland lever vidare.
Tre kriterier ska vara uppfyllda för att en region ska kunna fungera:
1. Den ska vara tillräckligt stor för att kunna klara utvecklingen av kommunikationer, utbildning och arbetsmarknad.
2. Den får inte vara större än att alla som bor där har regionens centrum inom rimligt avstånd. Samtidigt måste den ha tillräckligt stor befolkning för att vara bärkraftig.
3. Det bör redan finnas en känsla av gemenskap bland invånarna i regionen.
Naturlig indelning
Frågan är vad som ska hända med Sörmland. Många förespråkar en Stockholm-Mälarregion bestående av Sörmland, Stockholm, Västmanland och Uppsala län. Indelningen ses som naturlig eftersom det redan finns ett upparbetat mönster både när det gäller kommunikationer och arbetsmarknad. Invändningen är att en Stockholm-Mälarregion blir så stor att den helt kommer att dominera övriga regioner. Det gäller både resurser och invånarantal. Regionen skulle få 2,7 miljoner invånare, att jämföra med en tänkt grannregion i väster, Örebro-Karlstad med drygt en halv miljon.
Därför finns ett alternativt förslag: Att behålla Stockholm som en region och låta Mälardalen bilda en egen bestående av Sörmland, Västmanland och Uppsala.
Också mot detta finns förstås invändningar. En av dem är att Stockholm och Mälardalen i praktiken ändå skulle fortsätta att agera gemensamt.
En annan fråga är hur de nya regionerna kommer att påverka de statliga myndigheterna. De följer sin egen gränsdragning och varje myndighet har sin egen geografi med regioner som varierar i antal mellan 5 och 21. Är det överhuvudtaget möjligt att organisera myndigheterna så att deras regioner överensstämmer med storregionernas?
Ansvarskommitténhar bestått av:
Mats Svegfors, landshövdingi Västmanland, ordförande
Olle Schmidt, fp
Sven-Erik Österberg, s
Göran Magnusson, s
Peter Hultqvist, s
Ulla Ölvebro, s
Elaine Kristensson, s
Göran Lennmarker, s
Carl Cederschiöld, m
Hans Andersson, v
Acko Ankarberg Johansson, kd
Stefan Tornberg, c
Håkan Wåhlstedt , mp