Debattartikel i Sundsvalls Tidning: 6 oktober 2009:
Den envise mannen i Prag
Hur EU är uppbyggt har aldrig varit ett favoritämne bland Europas invånare. De gånger de fått tycka till har det inte sällan gått galet – sett ur EU:s makthavares synvinkel. Senast förra året då irländarna sade nej till Lissabonfördraget. Häromdagen fick de chansen igen. Då gick det bättre. Ett klart ja, och ett fler som röstade.
Oron har varit stor bland EU:s beslutsfattare.
– Skall detta lilla land i Europas utkant knäppa oss på näsan igen har det – med enstaka undantag – suckats i maktens korridorer runt om i huvudstäderna.
Lättnanden är stor inte minst i Stockholm. Det svenska ordförandeskapet har haft många bollar i luften i väntan på besked från den gröna ön. Ett nej skulle ha ökat osäkerheten i en redan hårt pressad union. Nu kan en ny kommission komma på plats relativt fort och fokus kan riktas på åtgärder för att få fart på ekonomin och stärka förberedelserna inför FN:s klimatmöte i Köpenhamn.
Vi får ett mer jämlikt, effektivt och öppet EU genom det nya fördraget. Mer av demokratisk beslutskraft med starkare nationella parlament och ett EU-parlament med ökade befogenheter, bland annat över jordbruks- och fiskepolitiken. Vad var det då som gav ett ja på Irland?
Kanske krisen gjorde irländarna medvetna om nyttan av Europa, att ensam inte stark är stark. Tveksamheterna kring fördraget har undanröjts, som neutraliteten, abortlagstiftningen, skattepolitiken och Irlands rätt att fortsatt ha en kommissionär.
Av diskussionen i min politiska grupp i parlamentet och efter att ha lyssnat på de irländska kollegerna, dök ett historiskt argument upp: Irland vill inte förknippas med brittisk EU-kritik. Dublin är absolut inte London.
Jag minns när jag som riksdagsman besökte Dublin sommaren 1994 och fick möjligheten att träffa en av Irlands mest välkända politiker, tidigare premiärministern Garret FitzGerald. Under en timme i sitt hem hade han vänligheten att berätta det moderna Irlands historia. Särskilt minns jag hur FitzGerald framhöll att hans lyckligaste politiska minne var när han fick ta planet från Dublin och flyga direkt till Bryssel - utan att mellanlanda i London. Det handlade inte bara om en flygrutt utan om en politisk resa för det fattiga Irland. En resa utan nedslag i det London som symboliserar mycket mänskligt lidande för den irländska befolkningen.
– En lång och tragisk historia för Irland var över, sade denne irländske politiske nestor.
Nu står Polen och Tjeckien på tur med att godkänna Lissabon-fördraget. Polen är nog inte ett problem. Värre blir det med president Vaclav Klaus. Han vill säkert försöka invänta det brittiska valet för att skapa mer osäkerhet. Kanske fördröjs fördraget och kanske kan det rivas upp med en ny regering i London under David Cameron. Jag tror ändå att det politiska trycket blir för stort – också för den envise mannen i Prag.