Krönika i Sundsvalls Tidning juli:

EU-parlamentet och Sverige i fokus!

Häromveckan möttes EU-parlamentet för en ny mandatperiod. Vi är 18 svenska parlamentariker som tog oss den krångliga vägen till Strasbourg. Sju är nya, en nygammal (Marit Paulsen) och tio återkommer efter en intensiv valrörelse.

I hela parlamentet är bortåt hälften nyvalda.

Socialdemokraterna, som trodde att den finansiella krisen skulle stärka dem, kommer försvagade tillbaka. 

Den stora kristdemokratiska/konservativa gruppen har förstärkt sin position, trots att brittiska torys bildat en egen EU-skeptisk grupp. De gröna har också gjort ett bra val över hela Europa, tyvärr också mörkerkrafterna på högerkanten.

Vi i den liberala-mitten gruppen gjorde ett hyggligt val med FDP-Tyskland och FP-Sverige i spetsen.

Vid sidan av de mer interna dusterna presenterade det svenska ordförandeskapet och statsministern sitt ambitiösa halvårsprogram. Utmaningarna är många denna stormiga tid, när världen upplever en svår ekonomisk nedgång och Lissabon-fördraget är i stöpsleven i väntan på folkomröstningen på Irland den 2 oktober..

Låt mig ge några exempel.

Sverige har att övertyga länder som Frankrike att protektionism gör nedgången än värre och att visa på styrkan i öppna gränser och frihandel. Statsstöd för att rädda bilindustrin är inte lösningen. Statsministern måste styrkt av G8-mötet klara ett bra och realistiskt förhandlingsunderlag inför klimatmötet i Köpenhamn.

Finanskrisen pockar på en global nyordning, men regelverket måste vara balanserat utformat utan överreglering, som många länder söderut önskar.

Att människor dör i sina försök att få ett bättre liv i Europa är en skam. Sverige måste föra EU en bit närmare en anständig asyl- och migrationspolitik.

Integriteten på nätet var en av huvudfrågorna i valrörelsen, inte bara i vårt land. Sverige har ett stort ansvar för att föra det sk Telekompaketet i hamn och få samtliga medlemsländer att inse att rättssäkerheten skall gälla också i den virtuella världen.

Tanken var också att parlamentet skulle godkänna utnämningen av Barroso för en ny femårsperiod som ordförande för Kommissionen. Nu blev det inte så.

Jag har mina dubier om Barroso. Han har varit väldigt ojämn i sina insatser, ibland kraftfull, ibland passiv och ofta alltför villig att lyssna till de stora länderna.

Men Barroso är den enda kandidaten och föreslagen av samtliga 27 stats- och regeringschefer vid toppmötet i midsommar.
Och ingen annat namn lär komma fram. Socialisterna har ingen annan kandidat och verkar mest slicka sina sår efter ett riktigt dåligt val i länder som Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

Visst skall parlamentets roll respekteras, och det är viktigt att processen med att utse en ny Kommission sker i öppenhet. Men samtidigt får vi parlamentariker vara försiktiga så att vi inte tar oss maktbefogenheter som fördragen inte ger oss.

Kommissionens ordförande nomineras av EU:s stats- och regeringschefer. Den rätten har inte parlamentet, som har att godkänna eller rata den föreslagna kandidaten.

Osäkerheten om världens tillstånd och om vilket fördrag som skall styra EU hoppas jag gör EU:s institutioner undviker onödiga maktstrider.