Artikel i Nerikes Allehanda 2004-05-10
Olle Schmidt:
Ena Fronten
Det finns ett törne i den europeiska gemenskapens öga. Frågan om Iraks framtid och dess nuvarande situation har inte endast delat Europa, utan är även på väg att urholka den transatlantiska länk som vi vårdat i över ett halvt århundrade. USA verkar stå allt mer ensamt i kampen för demokrati, frihet och säkerhet då det gäller att skapa en stabil situation i Irak.
Att Spanien nu under den nya socialistiska premiärministern José Luis Rodriguez Zapatero, trots attacken i Madrid, dragit svansen mellan benen och startat en kedjereaktion av länder som bestämt sig för att ta hem sina trupper, visar på hur sårbar vår öppenhet är. Inför hotet om ytterligare terroristaktioner vacklar tron på den universella demokratin och friheten.
De 1 300 spanska soldaterna ska inom kort dras tillbaka, och Dominikanska republiken och Honduras drar även hem sitt manskap. Vår nordiska granne Norge, som tidigare även bidragit vid befrielsen av Afghanistan, meddelar nu att det ingenjörskompani som varit stationerat i den forna diktaturstaten tas hem.
Tidigare har Australien dragit tillbaka över hälften av sin styrka och Thailand och Bulgarien har signalerat att en tillbakadragning kan vara aktuell. Till detta har både Polen och Japan meddelat att de möjligtvis inte tänker fullfölja sina militära åtaganden i landet.
Symbolhandlingen är viktigare än dess strategiska och militära värde. De länder som nu beslutat sig för att dra tillbaka sina trupper eller minska sina insatser skadar inte främst USA, som sedan länge öppet proklamerat att man är beredd att stanna den tid det krävs, och att man till och med är beredd att utöka sin truppnärvaro vid behov. Nej, istället skadar de Iraks befolkning vars största längtan är efter trygghet.
Majoriteten av tillfrågade i Irak stödjer fortfarande USA och dess befrielse. De obskyra extremistkrafterna som står bakom attentaten och dödandet av civila är på väg att nå sitt mål: att motarbeta demokrati och störta det sårbara Irak ner i ännu en totalitär stat med förtryck, hot om våld och "försvinnanden".
EU har ett ansvar som kommer av sin uttalade ambition att vara en internationell kraft att räkna med. Och om EU skall uppfattas som en trovärdig internationell samarbetspartner måste vår uppfattning om solidaritet inte enbart sträcka sig utanför våra gränser, utan måste först och främst utövas av oss själva.
Den svenska socialdemokratiska regeringen har inte visat en sympatisk sida i kampen mot terrorism. Istället har man gång på gång skyggat inför inte endast sitt ansvarstagande i kampen, utan även öppet visat att man inte bryr sig om dess konsekvenser. Att Göran Persson inte reste till Madrid för att hedra terrorns offer, medan stora delar av det europeiska toppskiktet kom till Stockholm för att visa heder åt Anna Lindh, visar på en skrämmande dubbelmoral. Hur hade Persson och socialdemokratin reagerat om det hade funnits med en svensk bland dödsoffren?
EU:s bidrag till Iraks demokratisering och rättmätiga stöd
till USA bör inte vara av direkta historiska skäl, även om dessa är starka, utan av en mycket enklare anledning: att det är det rätta att göra. Låt inte USA än en gång ensamt ta bördan av att skapa demokrati, frihet och stabilitet!