Publicerad på Gröna Liberalers debattsidor 2010-03-09
Trots denna politiska besvikelse förde klimatkonferensen något gott med sig. Aldrig har allmänhetens intresse och engagemang för klimatfrågorna varit så stort. Klimatkrisen visar också på vikten av samarbete inte bara inom EU, utan även globalt.
I Europaparlamentet antog vi nyligen en resolution där alla medlemsländer uppmanas att fortsatt hålla en hög ambitionsnivå och att uppfylla det rättsligt bindande åtagandet om att minska utsläppen med 20 procent till 2020. Om EU ska kunna inta en ledande position i klimatförhandlingarna är inte heller detta nog vi behöver nu gå vidare med en minskning på 30 procent. Även om klimatåtaganden inte ska vara en fråga om pengar
är det ändå intressant i sammanhanget att lyfta fram att den beräknade kostnaden för EU att uppnå en 30-procentig minskning av 1990 års utsläppsnivå nu är mindre än den överenskomna 20-procentiga minskningen var då denna beräknades.
Klimatförhandlingarna i Köpenhamn visade tydligt på de stora brister som finns i FN-systemet och på den bristande beredskap att hantera en sådan komplex och brådskande fråga som klimatförändringarna. Det är endast under FN-flagg vi kan komma framåt i förhandlingarna och det är därför av största vikt att se till att reformprocessen inom FN kommer i gång och överväga hur processen ska kunna göras effektiv och rättvis.
En av de största svårigheterna under Köpenhamnsmötet var just att få med utvecklings-länderna i förhandlingarna. Vissa utvecklingsländer gjorde ambitiösa åtagande, under och efter Köpenhamnsförhandlingarna. Men uppfattningen om den grundläggande orättvisan, orsakad av det historiska ansvar som vi i de industrialiserade länderna bär för klimatförändringarna, genomsyrade dock förhandlingarna. Vi måste ta lärdom av detta och förstärka principen om "klimaträttvisa" och införa en rättviseklausul i underlaget för framtida internationella klimatförhandlingar. Vi måste också bistå utvecklingsländerna med tillräckligt med hållbart och förutsägbart ekonomiskt och tekniskt stöd.
I Folkpartiet har vi länge talat om vikten av att visa solidaritet med u-länderna och att EU genom klimatbistånd och tekniköverföring kan göra stora insatser för en hållbar utveckling i u-länder med växande ekonomier.
Att USA, under ledning av Obama, har visat större intresse av att ta ansvar på klimatområdet är glädjande men deras agerande under COP 15 övertygade inte. USA:s åtagande om en årlig finansiering på 100 miljarder USD från industriländerna fram till 2020 och 30 miljarder USD för utvecklingsländerna under de kommande tre åren i kampen mot klimatförändringarna är bra, men det är inte tillräckligt. Det är ledsamt att både USA och Kina saknade det inhemska trycket för att godta en mer ambitiös överenskommelse. Det är svårt att från EU:s sida påverka dessa båda länder men genom att visa gott föredöme kan vi med rätta kritisera och uppmana till större åtagande från deras sida.
Även EU måste nu göra sin hemläxa och agera samstämmigt i internationella klimatförhandlingar för att uppnå ett omfattande klimatavtal för perioden efter 2012. I resolutionen efterlyses därför en ny "klimatdiplomati" inom EU. EU:s höga representant och kommissionsledamoten, med ansvar för klimatfrågor, uppmanas att ta ledningen för denna strategi, särskilt med de mer progressiva utvecklings- och tillväxtländerna. Vi behöver ha en "färdplan till Mexiko" som bl.a. innebär att klimatpolitik diskuteras inom ramen för alla strategiska partnerskap och bilaterala och multilaterala samarbetsavtal, för att därmed skapa en mer enhetlig extern strategi för klimatskydd.
Min förhoppning är att lärdomarna från COP 15 verkligen tas tillvara och att vi inför Mexico COP 16 står bättre förberedda och kan ta ett ordentligt steg i rätt riktning. Jag tror och hoppas att allmänhetens intresse för klimatfrågor håller i sig och att vi tillsammans kan hjälpas åt att föra debatten vidare.
Jag tror också att vi lärde oss i Köpenhamn att FN:s förhandlingssätt inte fungerar i en sammanhängande global värld. EU:s 27 medlemsländer har visat att det går att komma överens. FN borde dra lärdom av Europas erfarenheter. Kanske kan en ”regionalisering” av förhandlingarna vara värd att pröva. Att världen går fram stegvis. När över 190 länder skall hitta en gemensam linje blir det lätt den minsta gemensamma nämnaren som blir resultatet. Så kan inte världen fortsätta!
Olle Schmidt (FP)
Europaparlamentariker