Krönika: Finlands sak borde vara vår sak

 

Finlands personval borde vara vår sak

Som ny riksdagsledamot 1992 fick jag uppdraget att representera folkpartiet i den sk Personvalskommittén. Ordförande var dåvarande regeringsrådet Elisabeth Palm; som ledamöter återfanns såväl Lars Werner som Göran Persson. Nog kändes det som om ett genombrott för tanken på mer personval höll på att springa fram också i vårt så hårt partistyrda land. Men visst mullrade både Lars Werner och de socialdemokratiska ledamöterna en hel del.

Parallellt med vår utredning hade Lars Leijonborg, då fp:s gruppledare i riksdagen, fått Bildtregeringens uppdrag att med oppositionen samtala om mandattidens längd och skilda valdagar, klassiska trätopunkter inom svensk inrikespolitik. Göran Persson kastades in under utredningens gång med ett tydligt uppdrag att hitta en rimlig kompromiss.

Inte för mycket personval, men det måste bli något, annars riskerar vi att få skilda valdagar. Så tror jag att strategin såg ut från den socialdemokratiska sidan.
Det var första gången jag mötte Göran Persson i ett mindre sammanhang. Så här i efterhand borde jag inte ha blivit förvånad att han blev statsminister. Hans entré i utredningen påminde en del om Carlssons frejdiga ankomst till Hemsö.
De som läser betänkandet noga kan se att i texten nämns aldrig procentsiffran åtta, det vill säga den spärrgräns som sedan blev lagfäst.  I de efterföljande författningstexterna återfinns däremot de åtta procenten. Detta visar självfallet hur känslig denna fråga var. Om jag inte minns fel - och det tror jag inte att jag gör - så fick vi den spärrgräns vi har på följande sätt. Vi hade under flera sammanträden försökt att hitta en gemensam linje utan att lyckas. Vid ett av slutsammanträdena grep Göran Persson in. Jag minns att han frågade mig, som ville ha en så låg spärrgräns som möjligt, vad jag ville. Jag sade fem procent, varvid Göran Persson vände sig till Lars Werner, som nämnde tio procent.  Då får det bli åtta, konstaterade den kommande statsministern med den fermitet, som det svenska folket senare blev så vana vid.

Redan när folkpartiet gick med på den nuvarande personvalsmodellen, vars inspiration har hämtats i Danmark, befarade vi att det skulle komma att bli en halvmesyr. Det har vi också uttryckt i flera reservationer i riksdagen.
Och nog tycker jag att vi har fått rätt. Tyvärr! Från att ha varit tämligen populärt bland väljarna personkryssar allt färre. Skulle den neråtgående trenden fortsätta kommer ingen att bli personvald till riksdagen om några val.

Trots att jag ”råkade illa ut” vid valet till EU-parlamentet 2004 och blev bortkryssad, är jag fortsatt en varm anhängare av mer av direkt väljardemokrati. De farhågor som framfördes, när reformen skulle sjösättas, har inte i någon nämnvärd omfattning besannats. Kvinnliga kandidater klarar sig hyggligt. I mitt eget ”Canossaval” var det just kvinnorna som stormade fram och puttade ut ett antal män.

Invandrare var en annan grupp som nämndes som förlorare i personvalet. Så har det ju inte alls blivit. I min egen hemstad, Malmö, var det flera lyckosamma kampanjer vid förra valet. Pengar och kändisskap var andra argument som användes som tillhygge mot oss som gillade personvalet. Inte heller här tycker jag kritikerna fått rätt. Själv har jag som kolleger i EU-parlamentet flera sk kändisar, som gör ett alldeles utmärkt arbete. Att vara igenkänd, kan ju knappast vara något negativt, när man ägnar sig åt politisk verksamhet.

Men vad göra? Jag tror att personvalet måste bli mer renodlat och förutsägbart. Så är det inte idag! Även om en majoritet av väljarna säger sig vara nöjda med dagens inslag av personval, så vore det fel att dra slutsatsen att inte systemet måste reformeras. Fakta talar sitt tydliga språk.

Själv skulle jag föredra den finska modellen, där personvalet är tydligt och enkelt.
Alla förstår hur det fungerar och hur den egna rösten påverkar valet av kandidat.
Samtidigt har partierna i Finland en stark ställning. Men det är klart att det blir en starkare växelverkan mellan partiernas kandidatval och väljarnas önskemål i det finska systemet. Men tendenser till en sådan utveckling (positivt enligt min mening) har vi väl också sett i vårt land. Partierna har blivit mer lyhörda och öppna i sina egna nomineringsprocesser. Så skall inte personvalet gå i graven som en föga upphetsande ”lagomreform”, måste Grundlagsutredningen våga ta klivet ur halvmesyren.

Finlands sak är vår!

Olle Schmidt
Europaparlamentariker (fp)