Krönika av Olle Schmidt 2006-12-08
Vad skall EU göra med Ryssland?
Att som ung student läsa de stora ryska klassikerna blev säkert för många en svår väg att anträda. Så var det i varje fall för mig. Bara bokens omfång förskräckte, när Dostojevskijs ”Brott och Straff” och Leo Tolstojs ”Krig och Fred”, presenterades av vår lärare, som hade höga bildningsideal för sina disciplar. Alexander Solzjenitsyn, Nobelpristagare, gav oss senare fasanfulla inblickar i sovjetväldets förtryck. Det var inte alltid lätt att hålla reda på huvudpersonerna i de ryska storverken. Handlingen är tragisk, ofta psykologisk, långsamt framflytande bland frusna karaktärer med jämna avbrott för hemska våldsamheter; tsarer, krig och revolutioner.
På historielektionerna fick vi lära oss om de stolta svenska härtågen österut och de hemska ryska härjningarna i vårt eget land. Att Sundsvall brandhärjades och plundrades år 1721 av ryssarna har säkert mången skolelev i Medelpad och Ångermanland fått lära sig. Kanske inte så känt är att Sverige senare under 1700-talet bad om hjälp av ryssarna mot dödsfienden, Danmark.
Det svenska förhållandet till Ryssland är ömsom skräck, ömsom respekt – i såväl dåtid som nutid. I år minns vi hur den ryska u-båten 137 gick på grund i Gåsefjärden för tjugofem år sedan och alla de övriga u-båtar (minkar?) som jagades de kommande åren. Själv gick jag en kurs på Försvarshögskolan och utan att avslöja statshemligheter så övade vi nästan uteslutande för hot som kom österifrån.
Detta sägs utan någon form av raljerande. Den ryska björnen har alltid varit levande i hela Europa. Polackerna blir oroliga när ryssarna sluter avtal direkt med tyskarna, och en Putin-Schröder-pakt påminner dem om en annan pakt. Låt oss inte glömma att den freds- och frihetsperiod som nu Europa upplever är ett undantag i Europas blodiga historia.
Oron över den planerade gasledningen från Ryssland till Tyskland har därför flera grunder. Den är riskfylld att bygga. Den är miljömässigt mycket osäker. Den innehåller tveklöst en del säkerhetspolitiska avvägningar.
Blundar man för dessa invändningar, känner man Europas historia dåligt.
Vid flera tillfällen på senare tid har jag fått lyssna på kolleger från Baltikum och från de forna sovjetförtryckta länderna i Öst- och Centraleuropa. De efterlyser mer av kritisk granskning av Putin och hans Ryssland. I deras uttalanden antyds att ”det gamla Europa” inte känner den store grannen så väl som de ”i det nya Europa” gör.
EU brottas med hur man skall hantera Ryssland. Just nu är bilden väldigt splittrad. Några stora länder vill omfamna det mesta och utveckla nära kontakter, andra känner en stor olust inför det som sker i Ryssland.
EU var på god väg att inleda ett vidgat förhandlingsarbete med Ryssland, där frågorna om demokrati och mänskliga rättigheter skulle få ett betydande utrymme.
Att behovet verkligen finns visar Rysslands agerande mot Georgien, medias ställning och den alltmer inskränkta yttrandefriheten. För några veckor sedan mördades dessutom en av Putins värsta kritiker, journalisten Anna Politikovskaja, något som givit eko över hela världen.
Frågetecknen kring den fd ryske spionens död i London kvarstår.
Men det var ingen av dessa så väsentliga frågor som stoppade Ryssland denna gång, och som gjorde att förhandlingarna fick avbrytas.
Nej, det var Putins ovilja att importera polskt kött. Måhända är det bra att EU:s förhållanden med Ryssland får ett visst andrum.
Kontakter – goda sådana – är självfallet nödvändiga för EU att ha med den stora grannen i öst. Men dessa kan inte vara helt utan villkor.
Visst behöver vi Rysslands energi, men EU:s styrka är att alltid hålla frågor om demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter högt. Så bör också ske gentemot Ryssland. Det finns all anledning för EU att ha en gemensam front gentemot Ryssland.
Håll Putin kort – men ändå tillräckligt nära!
En kollega från Estland formulerade sin syn på den forna ockupationsmakten så här: (säkert en lånad sanning, kanske av Churchill?)
Ryssland är aldrig så starkt som det försöker framställa sig som. Ryssland är heller aldrig så svagt som Europa tror.
Olle Schmidt