Publicerad på Newsmill 2010-02-09
Priset för utanförskap blir högre och högre
Sverige behöver folkomrösta på nytt om euron så snart som möjligt efter valet. Det behövs inte fler utredningar. Vi har redan tillräckligt beslutsunderlag för att kunna ta ställning för euron. De två största partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna måste sluta att huka i debatten om euron. Folkpartiet lovar att göra införandet av euron till en valfråga.
Ekonomhistorikerna Jonas Ljungberg och Tony Johansson påstår i ett debattinlägg på Newsmill att "euron är en kvarnsten i krisens Europa som försvårar återhämtning och som skapar stora klyftor mellan medlemsländerna. Kritiken mot valutaunionen växer i ekonomkretsar och Sverige gör mycket klokt i att stå utanför".
Jag delar inte artikelförfattarnas bedömning av euron. Euroländerna har tillsammans klarat finanskrisen, som var det första svåra testet för den gemensamma valutan. Utan euron hade Europa inte klarat krisen på det sätt som nu skett. Ingen kan säga att 16 valutor hade varit bättre än en. Också vi i Sverige har haft nytta av eurons stabilitet.
Jag delar heller inte författarna syn om att "det är en seglivad föreställning att en stark valuta erbjuder en genväg till välstånd".
Sanningen är att utanförskapet och en svag krona har haft ett mycket högt pris. Kronan har genom en flytande kronkurs urholkats i värde. År efter år tappar kronan i värde mot våra grannländers valutor. Den danska kronan har stigit med 90 procent, den norska kronan med 65 procent och den finska marken med 55 procent sedan 1971. Sverige har devalverat sig ur kris efter kris de senaste trettio åren.
Som finansanalytikern Peter Malmqvist skriver i Dagens Industri (26/1) är det inte uthålligt i längden att stå utanför euron. "Det är omöjligt att ha valutakurs som hela tiden faller mot omvärlden och samtidigt ha ett stabilt ekonomiskt system. Sverige kommer till slut att få stora problem med inflationen". Malmqvist drar slutsatsen att kronan är "industrivärldens svagaste valuta".
Ljungberg och Johansson skriver också att "en valutas värde bör avspegla den underliggande ekonomiska utvecklingen. När valutavärdet blir för högt i förhållande till ekonomiska fundamenta blir effekterna förödande, vilket idag Grekland, Spanien, Portugal och Irland vittnar om. Krisen i dessa länder är inte primärt en fråga om enskilda staters misslyckanden, utan om ett misslyckande för den monetära unionen.
Jag drar däremot inte alls samma slutsats som artikelförfattarna. Det går inte att skylla problemen i de grekiska, spanska, irländska och portugisiska ekonomierna på euron. De enorma budgetunderskott som dessa länder dragit på sig beror inte på euron, utan på att länderna fört en ohållbar finanspolitik. En förutsättning för att EMU ska fungera är att tillväxt- och stabilitetspaktens mål, om att hålla ekonomin i balans och inte skaffa sig stora budgetunderskott, fortfarande gäller. Här har några länder fundamentalt misslyckats.
Euroländerna måste följa de gemensamma reglerna och hantera sina stora budgetunderskott. Det finns bara en väg framåt och den innebär en tuff finanspolitik.
Den svenska debatten fokuserar i huvudsak på de ekonomiska för- och nackdelarna med att stå utanför. Den politiska dimensionen är dock minst lika viktig. Sverige förlorar i politiskt inflytande genom att stå utanför unionen och priset blir allt högre när fler länder ansluter sig till euron. De baltiska länderna knackar på dörren och danskarna ska likt Sverige folkomrösta igen. ECB får också ett större inflytande när de nya EU-institutionerna för finanstillsyn sätts upp. Anders Borg får därmed mindre inflytande genom att Sverige står utanför. Och jag får som svensk Europaparlamentariker mindre inflytande i parlamentet. Det kan jag personligen leva med, men för Sveriges skull är priset för utanförskap mycket högt.
Det är också en fråga om solidaritet. Vi är med i EU men vi tar inte hela steget utan vi står avvaktande vid sidan av. Sverige kan anklagas för att agera politiskt osolidariskt mot de andra medlemsstaterna i unionen när vi klarar anslutningskriterierna. Detta är helt i linje med vår historiska hållning där neutralitet - eller passivitet - varit vägledande. Är det inte dags att går med i gemenskapen på riktigt nu?
Det glädjer mig slutligen att motståndet mot euron i Sverige håller på att släppa. En SCB-undersökning visade nyligen att en majoritet skulle rösta för euron om det hade varit en folkomröstning i november. Det är första gången sedan november 2002 som en högre andel är för euron än emot den. Att en majoritet av svenskarna är positiva till euron är också ett bevis för att euron är en succé.
Jag hoppas att det svenska eurointrädet blir en av huvudfrågorna i den kommande valrörelsen.
Olle Schmidt, Europaparlamentariker (FP)