Krönika i GöteborgsPosten 16 januari 2010
Så skapas ett dream team
Det har grillats från morgon till kväll i Bryssel den här veckan. Varje kommissionär in spe har i tre timmar utsatts för en kanonad av frågor. De blivande kommissionärerna vill givetvis göra så bra ifrån sig som möjligt. De ska behärska sakfrågorna, ha ett fläckfritt förflutet och kunna formulera en vision om det framtida Europa.
Ett visst mått av passion inför sitt uppdrag är heller inte så dumt att visa. Det är inte en samling europeiska superbyråkrater som EU-parlamentet ska godkänna. De 27 ska vara unionens ”Dream Team”. Nu blir det kanske inte riktigt så, eftersom processen måste väga in olika nationella och politiska hänsyn.
Utfrågningarna är en viktig del av EU:s demokratiska uppbyggnad. Det är EU:s enda direktvalda organ som möter de blivande makthavarna i full öppenhet. Här gäller inte stängda dörrar, som när regerings- och statscheferna utsåg ”president och utrikesminister” före jul.
Medieintresset har varit stort. Som vanligt är det de ifrågasatta som dragit till sig den största uppmärksamheten. Hur klarade baronessan Ashton de elaka frågorna från brittiska tories? Hur gick det för den bulgariska kandidaten Jeleva, som sägs ha en man med maffiakontakter?
Det jag såg av Ashton så klarade hon sig väl och turnerade de bitska frågorna med en lagom portion humor och allvar. Sämre gick det för den bulgariska kandidaten, som inte kunde reda ut sina affärer och hade svårt med en del sakområden. Fem hoppfulla kandidater följde jag på nära håll, eftersom jag får med dem att göra i mitt utskottsarbete. Intrycken är blandade. De som är kommissionärer i dag har inte så överraskande ett försprång, En del kunskapsluckor har jag kunnat finna, men inte något alldeles oacceptabelt.
Det som jag däremot har saknat från flera kandidater är engagemanget och viljan att svara mer personligt. EU:s fördrag drar gränser, och kommissionen eller enskilda kommissionärer har givetvis inte mer makt än vad regelverket stadgar. Men jag vill se mer av vision och ambition. Kanske rädslan att göra bort sig har sin betydelse. Viljan att tala ett språk annat än det egna begränsar också möjligheterna till nyansering, och här har alltid kandidaterna med de stora språken som modersmål en fördel.
Själv överraskades jag positivt av socialisten Almunia från Spanien och hans rättframma sätt att försvara den fria marknaden. Barnier, höll en lovsång till EU, vilket värmde mig, även om Sarkozys ”man” tycks ha en övertro på allehanda regleringar. Nu återstår fyra utfrågningar med Göteborgs egen kandidat, Cecilia Malmström i spetsen. Henne behöver inte jag ge några råd. Hon känner parlamentet utan och innan och har själv grillat många kommissionärer i sin forna roll. Vi är många som önskar henne lycka till!
Vad händer nu? Jag tror att Barroso II godkänns. Möjligen kan någon portfölj byta plats och måhända får någon återvända hem. Jeleva ligger illa till. Kan Bulgariens nuvarande kommissionär Kuneva få sitta kvar? Litauern Semeta är också ifrågasatt, och ytterligare någon nämns. Parlamentets vilja att visa sin makt ska inte underskattas. Nästa vecka i Strasbourg möts de politiska grupperna för att bestämma sig för Ja eller Nej till den samlade kommissionen. Snacket går på högvarv! Ingenting är klart förrän allting är klart.
Olle Schmidt (FP)
Europaparlamentariker