Så stoppade vi Telekompaketet
För mig som liberal var Telekompaketet otänkbart. Jag och min tyske kollega Alexander Alvaro lyckades övertyga vår liberala partigrupp ALDE om att inte rösta för kompromisserna. Om inte ALDE svängt i denna fråga hade telekompaketet gått igenom. Det skriver EU-parlamentarikern Olle Schmidt (fp) som i dag avslöjar hur det gick till när det kontroversiella förslaget stoppades.
Europaparlamentets förkastande av de förslag som skulle bana väg för juridiska kvasimyndigheter att stänga av folk från Internet utan föregående rättslig prövning är en seger för demokratin. Dessutom bidrar det till att höja temperaturen och det allmänna intresset inför EU-valet i juni.
Egentligen skulle EU:s telekompaket inte alls handla om friheten och rättsäkerheten på Internet. Paketets olika betänkanden behandlar i huvudsak konkurrensregler, konsumentskydd och tillsyn över den europeiska IT- och telefonimarknaden. Gemensam reglering av unionens inre marknad alltså, vilket är att betrakta som relativt okontroversiellt och den typ av lagstiftning som vi parlamentariker ofta har att besluta om.
Men utvecklingen blev en helt annan. Parallellt med att EU:s något komplexa lagstiftningsmaskineri kom igång så svepte en debatt om de mänskliga rättigheterna på Internet in över medlemsländerna. I den ena ringhörnan stod ländernas regeringar, ledda av Frankrike i första hand, musik- och filmindustrin och konservativa politiker i parlamentet. I den andra hörnan stod parlamentariker (mestadels liberaler, gröna och kommunister) och stora delar av den högljudda och integritetsförespråkande blogosfären.
I Frankrike förberedde president Sarkozy tuff lagstiftning som skulle ge nätoperatörer rätt att stänga av användare som laddat ned upphovsrättsskyddat material enligt ett system med tre varningar och sedan avstängning (jag undrar förresten hur man ”stänger av” någon från Internet). I Sverige hade vi FRA och IPRED-debatten. Bloggosfärens väldiga åsiktsmob vaknade till liv och krävde, ofta med all rätt, att Europaparlamentet var tvungen att garantera att Sarkozys system inte kunde sprida sig till andra länder. Vid telekompaketets första läsning i höstas (lagar som behandlas på EU-nivå bollas fram och tillbaka mellan ministerrådet och parlamentet oftast två gånger) i parlamentet röstade jag för de nu beryktade ändringsförslag 138 och 166. Dessa garanterar att ingen ska kunna bli frånkopplad från Internet utan ett föregående domstolsbeslut.
Jag är helt övertygad om att rättssamhällets grundläggande värderingar måste gälla på nätet i lika stor utsträckning som i det vanliga livet. Hit hör att vid misstanke om brott inte kunna bli utesluten från att delta i det samhälleliga livet utan att först ha fått sin sak prövad i en domstol. Lika viktigt är det att upphovsrätten respekteras, men vi kan inte offra en rättsprincip på bekostnad av en annan. Rättskipningen ska utföras av domstolar, inte av privata aktörer. Internet är nu en sådan central del av våra liv att det är betrakta som en självklar ”plats” där våra grundläggande rättigheter ska gälla.
Efter den första läsningen bollades direktiven över till ministerrådet som tillsammans med betänkandenas ansvariga i parlamentet kom fram till kompromisser rörande bland annat ändringsförslag 138 och 166. Tyvärr var kompromisserna ordentligt urvattnade. I 138:an hade skrivelsen om att domstolsbeslut måste föregå avstängning plockats bort. Vägen låg då öppen för juridiska kvasimyndigheter att först stänga av en användare och sedan pröva beslutet.
För mig som liberal var detta naturligtvis otänkbart, vilket jag fick min partigrupp ALDE att hålla med om. Flera liberaler hade också börjat ana ugglor i mossen eftersom fransmännen älskade kompromisserna. Därför återförde ALDE 138:an till dagordningen för den kommande omröstningen i plenum. Här hade jag också starkt stöd från min unga tyske kollega Alexander Alvaro. Jag fick också övertyga de finska parlamentarikerna om att inte rösta för kompromisserna och jag tror att samtliga finnar till slut röstade emot. Som i många andra fall kom den liberala gruppen att bli tungan på vågen mellan de stora konservativa och socialistiska blocken. Om inte ALDE svängt hade telekompaketet gått igenom eftersom extremvänstern inte har tillräckligt med medlemmar för att agera vågmästare.
Så kom då dagen D (i onsdags) då vi parlamentariker hade att ta ställning till rådets stora kompromisser och vi laddade upp för en dramatisk omröstning. Först röstade vi om betänkandet med den gamla 166:an. Vad jag kunde se var det runt 150 personer som stödde förslaget vilket var långt ifrån tillräckligt och när vi sedan kom till betänkandet med 138:an så trodde jag att det skulle gå samma öde till mötes. Men, då visade det sig att talmannen gick på ALDE:s linje och ändrade i röstordningen. Anledningen var att vi normalt röstar de mest långtgående ändringsförlagen först vilket i detta fall var 138:an i original och inte kompromissen. 138:an röstades igenom med en ganska knapp majoritet.
Detta innebar, till mångas förtret, att telekom-kompromisserna föll och rådet och parlamentet nu måste sätta sig ner och på nytt börja förhandla i en såkallad förlikning. Efter förlikningen skickas förslagen tillbaka till parlamentet (troligen i höst, under det svenska ordförandeskapet) som då har att ställning till att enbart rösta ja eller nej.
Vi är ännu inte helt i hamn, men för Europas medborgare har det ännu en gång stått klart att deras folkvalda i parlamentet faktiskt har något att säga till om. Det spelar roll vilka som väljs den 7 juni. Det bådar gott inför valrörelsen.
OLLE SCHMIDT