I kväll skall det vara klart vilka som får de två viktigaste posterna inom EU; president och utrikesminister. När statsminister Reinfeldt talade inför EU-parlamentet förra veckan, framhöll han att det tar tid att samla 27 stats- och regeringschefer kring två namn. Bara att ringa kollegerna i unionen tar två arbetsdagar.

Självfallet är olika namn är i svang. Den brittiske utrikesministern har propagerat för en stark och välkänd EU-profil – kan det var Tony Blair han syftar på?

Andra önskar en "vanlig" ordförande som leder unionens toppmöten. Så har flera mindre länder resonerat. Då kan den grå, men kompetente, premiärministern i Luxemburg, Jean-Claude Juncker, bli aktuell. Kanske holländaren Jan Peter Balkenende, Österrikes Wolfgang Schüssel – eller Spaniens premiärminister Zapatero (som min katalanska kollega hävdar aldrig varit utanför Spanien). Vad han nu menar med det. Jag har ju sett och hört Zapatero både i Bryssel och i Strasbourg. Jag tror han låter förstå att José Luis Rodríguez Zapatero aldrig mentalt lämnar sitt hemland.

Också nordbo har anmält sitt intresse, förre finländske statsministern Paavo Lipponen. Men den hetaste kandidaten verkar vara den relativt okände belgiske premiärministern, Herman van Rompuy. Vill man ha någon med lägre profil, verkar han var ett utomordentligt namn.

Min gruppledare, den förre premiärministern i Belgien, Guy Verhofstadt, lär också ha anmält sitt intresse, även om han nesligen förlorade kampen mot Barroso för kommissionsordförande fem år sedan.

Kvinnorna i diskussionen är få. Lettlands förra president Vike-Freiberga, och Irlands dito, Mary Robinson, nämns i spekulationerna. Min favorit är Angela Merkel om hon bara kunde förmås lämna den tyska politiken. Också till utrikesministerposten är namnen många: David Miliband, Storbritanniens utrikesminister, Olli Rehn, Finland (idag kommissionär för utvidgningen), Frankrikes utrikesminister, Bernard Kouchner och förre österrikiske utrikesministern, Ursula Plassnik. Och så förstås Carl Bildt.

Fredrik Reinfeldt har ett tufft jobb. Han måste kunna förena EU och förslaget måste också ha en jämställdhetsprofil – vilket blir extra svårt. Kanske är det därför det svenska ordförandeskapet har fört fram generalsekreterarposten inom rådskansliet som en viktig position. Där kan det vara lättare om att enas om kvinna.

Min förutsägelse är så god som någon annans. Jag tror att van Rombuy blir president, Bernard Kouchner utrikesminister och Ursula Plassnik generalsekreterare.

I vilket fall var det en bra vecka för alla svenska Europavänner sedan regeringen nominerat Cecilia Malmström till EU-kommissionär. Hon var min önskekandidat. Under många år har jag haft nöjet att följa Cecilias politiska karriär. Hon är på många sätt en enastående människa; kunnig, klok och ständigt sökande efter ny kunskap - och aldrig övermodig.