Låta varandra lyckas
Vi är förbannat dåliga på att lära av varandra. Jovisst, nu kategoriserar jag, och jovisst vi har kommit rätt långt, men ärligt talat, borde vi inte kunnat nå längre? Fattigdom, förtryck, våld och en massa lidande är fortfarande människors vardag.
Världen är inget nollsummespel. Föreställningen är sannolikt vår tids största påhitt; att så fort någon annan får det bättre så förlorar andra automatiskt på det. Det värsta är att det är förrädiskt och många går på det. Det kortsiktiga dominerar. En kortsiktighet som förblindar och minskar våra möjligheter. Och en kortsiktighet som dessvärre har allt för mycket att göra med de mindre positiva delarna av världens tillstånd idag.
För kortsiktigt kan det förstås vara så, att vissa tjänar på något som andra förlorar på . Det är så konkurrens fungerar, inom alla områden. Men utmaningen är att tänka ett steg till, att se helheten. För vi tjänar alla på att utvecklingen går framåt. Någon som förklarar detta bra är förstås Johan Norberg i boken ”När människan skapade världen”. En bok jag stark rekommenderar, som slutar med orden;
”Det finns så många avundsjuka och pessimister, bevakare och kontrollanter. Ändå har vi skapat så mycket. Det har gått så fantastiskt väl trots att vi gjort så mycket galet. Innovatörerna upptäcker mer än bevakarna lyckas blockera, och entreprenörerna skapar mer än omfördelarna lyckas förskingra.
Tänk då hur världen skulle se ut om skapandet befriades, och tänk om alla dessa bevakare blev skapare de också! Tänk vilka möjligheter som skulle öppnas och tänk vilken skaparkraft som skulle frigöras. Då skulle vi kunna få tillbaka den där känslan som vi tappade bort någonstans på vägen. Att jorden är ung, att livet är ett äventyr och allt är möjligt.”
Jag vet inte hur många gånger jag citerat honom. Men man kommer inte ifrån att han sätter fingret på en rad springande punkter. Utmaningen häri är att växa. Att maximera individers förmåga så att de som vill och kan ges möjlighet att utnyttja sin fulla potential.
Visserligen är jag yrkesskadad, och vi ser alltid lösningar utifrån de erfarenheter och preferenser vi besitter, men faktum är att ledarskap har en stor roll att spela. Ett gott ledarskap leder just till att förmå individer att växa så att de kan prestera sitt absoluta max.
Då man är skolad i det militära systemet ser man på ledarskap som det mest självklara i hela världen. Man tänker, lever och verkar sitt ledarskap, hela tiden. Vetskapen att man gör det är dessutom given och påmanad. Jag har haft möjlighet att verka under såväl mycket bra som mycket dåliga ledare. Men det som är särskilt positivt som officer och som verksam i den organisationen är möjligheten att ständigt bedriva praktiskt ledarskap i olika typer av mer eller mindre extrema situationer. Detta möjliggör en ständig utveckling av sin ledarskapsförmåga.
Ledare har alltid funnits och vi kan genom historien se otal exempel på duktiga och mindre duktiga ledare. Det finns mängder med forskning och möjligheterna att ta till sig kunskap inom området är inte direkt begränsat.
Varför är vi då inte omgärdade av idel goda ledare? I näringslivet är situationen relativt bra, givet beroendes på självbevarelsedrift, ett gott ledarskap förstärker uteffekten av verksamheten så det torde vara en obestridd faktor att snabbt säkerställa. Tyvärr är det inte alltid lika självklart på andra håll. Men inom politiken och det offentliga är situationen många gånger skrämmande. En å annan bra ledare existerar också, ska väl tilläggas för säkerhets skull. Men här finns det att göra.
En politikerkollega påtalade för ett tag sedan bristen på djup hos diverse ledarskapskonsulter. Grejen med många ledarskapskonsulter är just att hitta lite klatschiga oneliners som människor kan känna igen sig i. Ja, kanske inte så olikt en politiker då tänker vissa. Förvisso.
Svårigheten när det gäller den här bristen på djup (för då såväl ledarskapskonsulter som politiker…) är att det inte alltid är den där klatschiga onelinern som är nödvändig att höra. Ibland är det tid för svår självrannsakan och mindre behagliga beslut måste tas och det är inte alltid det går hem hos publiken.
Men ledarskap är egentligen ganska enkelt, ur det hänseende att vad som behöver göras ofta framgår relativt tydligt. Problemet är just att det är obehagligt. Att det som behöver göras inte blir gjort.
Niklas Wikegårds dragning under affärsresan med Cinderella gav mången oneliner. Underhållande, helt klart. Givande, eventuellt. Dylika föreläsningar kan ofta fungera som inspiration och kanske blir de åtgärder som borde göras tydligare. Utmaningen ligger sedan i att få det gjort.
En av hans klart bästa oneliners var; ”Antingen är man under utveckling, eller avveckling.” Inte så mycket djup i den, förenklad till max, men kanske ändå det mest värdefulla han sa under sin dragning. Oavsett hur många ledarskapskurser man har gått, om man väljer att stanna upp och vara nöjd med sin nivå är man ute på svag is.
Nollsummespelet är inte bara en myt när det gäller ekonomin. Tyvärr kan vi identifiera den myten även när det gäller interaktionen mellan människor. I maktspel mellan individer kan vi se alltför många exempel av ledare som känner sig hotade och börjar hindra sina medarbetare.
Om en annan individ utvecklas och blir bättre och skickligare än en själv verkar det vara godtagbart att försöka motarbeta denna. Men detta är återigen ett utlopp av kortsiktighet. Insikten att om en annan individ når sin fulla potential också kan gynna en själv och möjliggöra att fler utvecklas tenderar att vara svår att efterleva. För det kan ju vara så att först när någon annan når en viss insikt som den kan förmedla så tänds en idé hos en själv. Hade den andra personen inte nått fram hade jag stått utan min idé. Flummigt? Inte alls.
Så vad är mirakelkuren? Som den politiker jag är vill jag ju givetvis, lätt ironiskt men dock, förenkla budskapet. Två insikter är viktiga; generositet och att ständigt vilja utvecklas. Men till syvende och sist leder insikterna ingenstans om man inte släpper sargen. För så är också allt lättare sagt, än gjort.
Nina Larsson