Publicerad i Blekinge Läns tidning den 22 augusti
Under sommaren har debattens vågor om vårt försvarsanslag gått höga. Å ena sidan har försvarsminister Sten Tolgfors (M) angripit de rödgrönas besparingar. Enligt honom uppgår de till nästan sex miljarder i årlig försämring. Den som studerar oppositionens tabeller kan se att det i vart fall handlar om två miljarder som från 2011 ska undandras försvar och säkerhet.
De rödgrönas besparingar har naturligtvis inget med verkligheten att göra. Det är inte ens i teorin möjligt att på ett år sikt hämta hem ett sådant beting. Även om all övningsverksamhet ställdes in och alla internationella operationer avvecklades är tiden för kort.
Resultatet skulle också vara förödande; inte bara i termer av kompetensförluster och kapitalförstöring. Sverige skulle därtill isoleras från såväl transatlantisk som europeisk och nordisk säkerhetsgemenskap. Att inte uppfylla de åtaganden vi gjort internationellt och i form av långsiktiga samarbeten skulle av andra uppfattas som ett svek.
Det vakuum vi lämnade efter oss till exempel i Östersjön skulle snabbt fyllas av bland annat Ryssland. Att sedan återta vår position skulle vara svårt eller rent av omöjligt.
Den andra debatten har handlat om regeringspartiernas uttalanden att nästa mandatperiod stärka resurserna till det militära försvaret. Med lite olika formuleringar har hela Alliansen öppnat för detta.
Tydligheten kunde naturligtvis vara större, men det är glädjande att diskussionen förs. De senaste åren har den säkerhetspolitiska förändringen i vårt närområde fått flera av våra grannar att fatta beslut i denna riktning. Sverige bör inte avvika.
Samtidigt är det svårt att komma ifrån att resursanvändningen i det svenska försvaret måste bli mera effektiv. Mycket av försvarsanslaget används primärt för närings- och regionalpolitiska ändamål, mindre för att maximera verklig försvarsförmåga i termer av stridsdugliga insatsförband. Vid utgången av 2008 arbetade över 30 000 anställda i Försvarsmakt, stödmyndigheter och industri för att inom ett år kunna ställa drygt tiotusen soldater på krigsfot. Det duger inte.
Därför måste de partier som nu umgås med planer på höjda försvarsanslag noga fundera på vad som ska åstadkommas. Om någon som helst effekt ska kunna förverkligas är det nödvändigt att riksdag och regering i detalj anger sina beställningar och lika nogsamt följer upp resultaten. Den varmt omhuldade uppdragstaktiken har bevisat sin otillräcklighet.
Jan Björklund har angivit sina prioriteringar: Sverige ska på nytt sätta upp armébrigader för att också kunna möta en välorganiserad motståndare. På Gotland ska förband utgångsgrupperas för att tidigt kunna möta hot mot Sverige.
Omvärlden bryr sig mindre om vad vi säger, men desto mer om vad vi gör.
Allan Widman (FP),
försvarspolitisk talesman