Publicerad Newsmill
Manifestationen som idag anordnades på Stortorget i Malmö till stöd för fred i Mellanöstern fick avbrytas efter en dryg halvtimme. Motdemonstranter kastade ägg mot dem som talade och mot publiken. Sedan kom flaskor och en fyrverkeripjäs. Massan av motdemonstranter skanderade "mördare" och "krossa sionismen".
Visst är det märkligt. Eld upphör i Gaza, men närmast gatustrider i Malmö.
Var dag är en möjlighet för oss människor att göra det rätta och att mödosamt bygga för freden. Vi ska ta vara på den möjligheten. Mera tänka på vad som kan uppnås och mindre på det som gått förlorat.
Israel har en rätt att existera som fri och oberoende stat. Men den rätten har också Palestina. Fred förutsätter någon som kan leda och ta ansvar på båda sidor.
Gaza är idag mer eller mindre isolerat från omvärlden. Förödelsen efter våldshandlingarna är obeskrivlig. Knappast någon där kan ta ansvar för sin egen försörjning, mycket mindre leva ett vanligt liv. För de unga palestinierna måste hopplösheten vara bedövande. Har de något mer att förlora?
Under de förhållanden som nu råder växer varken ansvar eller ledarskap.
Därför är det hela världens ansvar att just återställa hoppet. Hjälpsändningar måste komma fram. Återuppbyggnaden påbörjas och livet så långt möjligt normaliseras. Om detta lyckas finns det en chans att ett samhälle att tar form, att fler ansvarsfulla ledare träder fram. Ledare som Mahmoud Abbas.
Men samtidigt måste det internationella samfundet också garantera israelernas säkerhet. Den åtta år långa terrorbombningen måste bringas att upphöra. Ansvaret för detta kan inte och får inte läggas på Israel ensamt.
Just nu, med Barack Obama, installerad i Vita huset, finns en historisk chans. Redan under hans första dagar kan vi skönja ett nytt innehåll i den amerikanska politiken.
Men alla har ett ansvar för att ge politiken och diplomatin en chans. Det gäller den israeliska regeringen, men också Hamas.När manifestationens deltagare, de flesta svenska israelvänner, leddes bort från Stortorget och in i Kompanihusgränd var besvikelsen stor både på polisen och motdemonstranterna. De fick inte hålla sitt möte. De hånades och hotades.
En mycket gammal kvinna vid min sida yttrade: "Det var precis så här den gången också. Vi leddes undan och de andra blev kvar på torget".
Allan Widman